Väckelserörelser

väckelserörelser. Traditionellt räknar man i Finland med fem olika v.; 1) den tidigare väckelsen eller bedjarrörelsen (rukoilevaiset), 2) den senare väckelsen - ofta populärt kallad pietismen, "de väckta" - (herännäisyys, heränneet), 3) den karelska bedjarrörelsen eller renqvistianismen, 4) den evangeliska rörelsen eller hedbergianismen och 5) laestadianismen.

V:s omfattning och dominans i Finland på 1800-t. kan förstås endast med 1700-t. som bakgrund. 1700-t. kännetecknades av en serie till synes spontana och från varandra isolerade kretsar av troende, som i regel hade en svärmisk karaktär. Dessa väckelser hade rötter, som var många och brokiga. Man har förmodat att fromhetslivet i Raumotrakten, som var inriktat på mystik och intensivt böneliv, hade sin upprinnelse hos de medeltida franciskanerna, som hade ett kloster i Raumo. Den tyska pietismen kom till Finland på 1700-t. över Sverige, de baltiska länderna och S:t Petersburg samt med officerare, som återvände från fångenskapen i Sibirien efter stora ofreden i början av 1700- t. Radikalpietismen kom i de flesta fall till kuststäderna över Stockholm. Den vägen spreds också den tyske mystikern Jacob Böhmes skrifter i handskrivna finska översättningar och den engelske mystikern Arthur Dents bok Den sanna bättringens övning. Slutligen kan nämnas herrnhutismen, som förefaller att ha varit mycket allmän, men som fortfarande är rätt outforskad. Dess påverkan kan mer eller mindre skönjas inom alla väckelsekretsar på 1700- o. 1800-t.

Den västfinska bedjarrörelsen uppstod ur de svärmiska, separatistiska strömningar som under förra delen av 1700- t. framträdde i v. och s.v. Finland. Rörelsen, som delvis tog sig extatiska uttryck, närdes bl.a. av herrnhutiska kontakter och av mystikerna Arthur Dents och Jacob Böhmes skrifter. Det starka betonandet av bönens betydelse är sannolikt ett inflytande från mystiken. Detta böneliv förenades dock med den lutherska ortodoxins böneschema och byabönsinstitutionen. Den mest kända gestalten på 1700-t. var Abraham Achrenius, vars förtjänst det var att rörelsen - efter det att han själv tagit avstånd från ytterligheterna - blev en bärande kraft inom kyrkan. Anna Rågel, sömnpredikanten från Sastmola, var den märkligaste representanten för den folkliga extatismen. Bedjarrörelsen fortlevde under hela 1800-t. och sätter än idag sin prägel på ett mindre antal församlingar i Raumo- och Nystadstrakten. I denna religiöst mycket innerliga och starkt konservativa riktning har tidvis antinomistiska strömningar (tendenser mot föreskrifter) gjort sig gällande.

Den senare pietismen framväxte ur 1700-talets folkliga och extatiska fromhet. En väckelse i Lapinlahti (Savolax) 1796 räknas vanligen som dess begynnelse. En ung man, Paavo Ruotsalainen, kom från början med i denna rörelse. Från 1810-t. blev han dess andlige ledare. Redan i begynnelseskedet framträdde kravet på yttre kännetecken på fromhet; man skulle ta avstånd från världsliga nöjen, nyttja den gamla folkdräkten, skörtdräkten (därav benämningen "skörtist", "körttiläiset") o.s.v. Samtidigt varnade man för verkhelighet, förlitan på egna handlingar. Ruotsalainen vände sig mot Renqvists krav på att bönen skulle förrättas i knäböjande ställning och mot kravet på helnykterhet. Stugmötesinstitutionen ("seurat") blev den vanliga formen för samlingarna och som sångbok nyttjade man Sions sånger (Siionin virret), som utgetts av herrnhutarna i Sverige.

På 1820-t. uppstod i Österbotten en väckelse, som också den hade sina rottrådar i kretsar som på 1700-t. influerats av herrnhutismen och mystiken. Dess ledande gestalter var Jonas Lagus - vid denna tid verksam bl.a. i Vörå och Ylivieska - och Nils Gustaf Malmberg. Denna riktning förenade sig på 1830-t. med den av Ruotsalainen ledda rörelsen. Senare anslöt sig flera unga präster, delvis fostrade i den s.k. studentpietismen i Hfrs. De mest betydande var Lars Stenbäck, Carl Gustaf von Essen och Fredrik Östring. Väckelsen spred sig på 1830- o. 40-t. bland allmogen i stora delar av Österbotten. Myndigheterna såg med oro på läget. De väckta och deras ledare åtalades för brott mot konventikelplakatet. Kända rättegångar är tinget i Kalajoki 1838 och åtalet mot Fredrik Östring och hans anhängare i Nykarleby och Munsala. I Kalajoki dömdes 64 personer till böter för att de hållit olovliga sammankomster och i Nykarleby 94 personer.

Läromässigt stod den senare väckelsen på den lutherska ortodoxins grund. Dess särart, utöver det personliga engagemanget, som är typiskt för all väckelsekristendom, var närmast dess rädsla för att för lättvindigt tillägna sig Guds nådelöften. Men också under bidan på stunderna av "inre kännedom om Kristus" fanns hos de väckta en "tro trots allt".

Redan på 1840-t. åstadkom prästen Fredrik Gabriel Hedberg en tydlig splittring. Sedan Ruotsalainen 1852 avlidit och ett antal av de ledande prästerna genom förmedling av Alfred Kihlman kommit under den tyske teologen J.T. Becks inflytande, fjärmades de väckta prästerna från den folkliga väckelsen. En tid av tillbakagång och isolering inträdde, "gubbarnas tid".

På 1880-t. framträdde N.G. Malmbergs son, Wilhelmi Malmivaara som ny ledare för den finskspråkiga delen av rörelsen. Den gjorde inte längre nya landvinningar och genom Malmivaaras inflytande förenades rörelsens målsättning med kyrkans. Den sålunda förnyade väckelsen har därefter utgjort den mest betydande andliga strömningen i Finlands kyrka. Dess värde för det folkliga och nationella uppvaknandet på finskspråkigt håll kan knappast överskattas.

Fredrik Gabriel Hedberg slöt sig under slutet av 1830-t. till de väckta, men kom att genom sin skrift Trones lära till saligheten (1842) grunda en opposition, som med åren ledde till separation från rörelsen och ett delvis mycket accentuerat motsatsförhållande. Den nya uppfattningen, hedbergianismen, den evangeliska rörelsen, hade Hedberg nått fram till främst genom studier av Luthers skrifter. Hedberg hävdade att den rättfärdiggörande tron inte är bunden till hjärtats växlande känslor utan till "Herrens nådesord". Denna nya trossyn spred sig främst genom de präster som anslöt sig till Hedbergs uppfattning och blev en folkrörelse i ett antal av de församlingar där dessa präster verkade. Tyngdpunkten låg i s. och s.v. Finland samt i Södra Österbotten. Rörelsen organiserade sig 1873 i Lutherska evangeliföreningen och har framför allt verkat genom en omfattande kolportörsverksamhet. Den har särskilt önskat framhålla Bibelns auktoritet och dopets betydelse som uttryck för Guds nåd. Evangeliföreningen delades 1922 upp på Suomen luterilainen evankeliumiyhdistys och Svenska lutherska evangeliföreningen i Finland. Dess svenska ungdomsförening har en relativt stark verksamhet i Vasa med omnejd.

1700-talets folkliga väckelse var också utgångspunkten för renqvistianismen, uppkallad efter Henrik Renqvist. Som teologiestuderande kom han i beröring med anglosaxisk fromhet och verkade som ombudsman i Finland för Stockholms evangeliska sällskap, vars skrifter han översatte och spred. En av dessa skrifter, Fresenius kommunionsbok, fick avgörande betydelse för Renqvist. Från den fick han sina ledande tankar: bed om nåd, vaka över nåden, läs Guds ord i bön. Denna etiskt inställda bönemystik förblev han trogen hela sitt liv. Som ung präst kom han på grund av sitt stora nit och sitt ibland obehärskade uppträdande i konflikt med sina förmän, varför han förvisades till Svartholms fästning som fängelsepräst 1826. Där lärde han bl.a. känna rusdryckernas faror och skrev Viinan kauhistus (Brännvinets förskräckelse, 1835), den första nykterhetsskriften som utkommit i Finland. 1835 blev han kaplan i Sordavala, där han stannade till sin död. Han var under denna tid den andliga ledargestalten i Sordavalatrakten och hans inflytande sträckte sig också till Savolax. Även för bedjarrörelsen i s.v. Finland, som under denna tid saknade egen ledare, fick han betydelse.

Laestadianismen, så uppkallad efter Lars Levi Laestadius har hemortsrätt såväl i Sveriges som i Norges och Finlands kyrkohistoria. Laestadius, kyrkoherde i Sveriges nordligaste församling, uppträdde som mäktig botpredikant sedan hans andliga liv genom mötet med lappflickan Maria 1844 fått en ny inriktning. Den väckelse som uppstod 1846 spred sig som en extatisk epidemi över Lappmarken och betydde en andlig och sedlig förnyelse; framför allt tilltog folknykterheten.

Typologiskt hör laestadianismen till det norrländska läseriet. Dess särdrag blev den offentliga absolutionen (syndaavlösningen) inför den troende församlingen och den extatiska frälsningsglädjen (liikutukset). Det andliga prästadömet poängteras starkt i Laestadius lärosystem, likaså den praktiska själavården. Han förpliktade också varje väckt person att undersöka sina medmänniskors själstillstånd. Rörelsen fick tidigt anhängare också i n. Finland. Finskan har långt varit dess kultiska språk. Efter Laestadius död blev den en lekmannarörelse, som fortlevt med stor inneboende kraft. Genom lekmannapredikanter och genom den allmänna flyttningsrörelsen har den spritt sig till stora delar av landet. På grund av talrika schismer har rörelsen uppdelats i grupper, som konkurrerar med varandra. De mest betydande riktningarna i Finland är "den nya väckelsen" och gammallaestadianerna, som tillhör organisationen Suomen rauhanyhdistysten keskusyhdistys med säte i Uleåborg.

V:s spridning sammanfaller i stort med de trakter av landet där klasskillnaderna var av rätt ringa omfattning. Det herrgårdsbetonade Nyland och Tavastland berördes rätt litet av dem. Österbotten, Savolax och Karelen samt vissa delar av Egentliga Finland, Åland och Satakunta dominerades rätt långt av väckelserna.

Väckelserna och särskilt den senare väckelsens betydelse för det folkliga och nationella uppvaknandet på finskt håll var stor. Att sekelskiftets politiska medvetenhet så snabbt spred sig till allmogen bör bl.a. ses mot denna bakgrund; händelserna 1917-18 likaså. Det kan påpekas att skörtdräkten inte var sällsynt i Lapporörelsens led och i bondetåget till Hfrs. Väckelserna har ända till våra dagar präglat församlings- och kyrkolivet i Finland. I egenskap av lekmannarörelser, som spred sig bland allmogen, kan deras folkmoraliska, kulturella och sociala betydelse knappast överskattas.

Utöver väckelser av denna traditionella art är en del frikyrkliga bildningar resultat av andligt uppvaknande (frikyrkliga rörelser). Utanför både de inom kyrkliga väckelserna och frikyrkligheten står de s.k. nyreligiösa rörelserna som till stor del är av österländskt ursprung och som ofta kommit till Finland via USA. Märkliga väckelser med begränsad omfattning var också Maria Åkerblom-rörelsen, som framträdde i Karlebytrakten i början av Finlands självständighetstid, samt Uleåborgsväckelsen som uppstod i början av 1960-t. kring profetissan Laila Heinonen. Den förra företog ett uttåg till Hfrs där rörelsen så småningom splittrats och helt upphört. Den blev på sin tid vida känd för kriminell verksamhet och ledarinnas uppmärksammade flyktförsök från fängelser. Uleåborgsväckelsen flyttade för ett tjugotal år sedan till Åbotrakten, där den ännu har viss verksamhet (Uleåborgsprofetian).

I början av 1900-t. uppkom även en väckelse i Svenskfinland med anglosaxisk anknytning. Den kallas Kyrkans ungdom. Den betonar den personliga omvändelsen och har idag verksamhet främst i Österbotten. Från och med 1930-t. framstår den s.k. femte väckelsen (Luthersk inremission - LIM) som en särskild v. Den har mottagit starka inflytelser från anglosaxisk väckelsekristendom och utmärks av biblicism. Trots en kyrkokritisk tendens och föga uppskattning av sakramenten har den förblivit en inomkyrklig rörelse. Dess främste ledare på 1930-t. var Urho Muroma. Den fick ökad omfattning genom frikyrkopredikanten Frank Mangs verksamhet. Han predikade främst i Norden men också i USA och fick ett stort inflytande på det andliga livet inom frikyrkligheten och de lågkyrkliga rörelserna inom den evangelisk-lutherska kyrkan.

De i artikeln nämnda personerna behandlas även under egna uppslagsord. Se också t.ex. Jakob Eriksson, Helena Konttinen, K.V. Niska, Peter Schaefer och Jakob Wallenberg. Litteraturen om väckelserna i Finland är vid det här laget stor. Här nämns några viktigare arbeten. (M. Rosendal, Suomen herännäisyyden historia XIX:llä vuosisadalla, 4 bd, 1902-15; M. Ruuth, Suomen uskonnollisten liikkeiden historiasta I, 1915; L. Takala, Suomen evankelisen liikkeen historia, 3 bd, 1929-48; T. Krook, Väckelserörelserna i Österbottens svenska församlingar, 2 bd, 1931; Suomen uskonnollisten liikkeiden historiasta - Ur de religiösa rörelsernas historia i Finland II o. III, 1938-39; E.K. Osmonsalo, Hallituksen politiikka herännäisliikkeitä kohtaan Aleksanteri I:n ja Nikolai I:n aikana, 1939; O. Kares, Heränneen kansan vaellus, 5 bd, 1943-52; E. Kansanaho, Hallen pietismin vaikutus Suomen varhaisempaan herännäisyyteen, 1947;. E. Wentin, Laestadianismen i svenska Österbotten, 1963; A. Haavio, Evankelinen liike, 1963, Suomen uskonnolliset liikkeet, 1965; L. Koskenniemi, Suomen evankelinen liike 1870-95, 1967, Suomen evenkelinen liike 1896-1916, 1984; Uskonnollinen liike, red. J. Pentikäinen, 1975; K. Suolinmaa, Uskonnollisten liikkeitten asema sosiaalisessa muutoksessa, 1975; H. Harri, Hyppyherätys Länsi-Suomen rukoilevaisuuden synnyttäjänä, 1976; P. Raittila, Laestadiolaisuus 1860-luvulla, 1976, Laestadiolaisuus Pohjois-Amerikassa vuoteen 1885, 1982; M. Heikkilä, Kirkollisen yhdistysaktiivisuuden leviäminen Suomessa, 1979; H. Ylikangas, Körttiläiset tuomiolla, 1979; V. Huotari, Kirkkomme herätysliikkeet tänään, 1981; H. Heino, Mihin Suomi uskoo, 1984; T. Junkkala, Hannulan herätys: tutkimus Lounais-Suomen lähetysherätyksestä 1894-1914, 1986; T. Kortelainen, Hiilloksesta liekkiin: Ylä-Savon herännäisyyttä 1880-luvulta 1920-luvulle, 1986; I. Dahlbacka, Den evangeliska rörelsen i svenska Österbotten 1845-1910, 1987, I väckelsens landskap, 1989; J. Talonen, Pohjois-Suomen lestadiolaisuuden poliittisyhteiskunnallinen profiili 1905-1929, 1988, Erikoislestadiolaisuus ja suomalainen yhteiskunta 1900-1944, 1993; V. Remes, Herännäisyyden nousu ja hajoaminen, 1995; S. Lohi, Pohjolan kristillisyys: lestadiolaisuuden leviäminen Suomessa 1870-1899, 1997; I. Sulkunen, Liisa Eerikintytär ja hurmosliikkeet 1700 -1800-luvulla, 1999; R. Eldebo, Den ensamma tron: en studie i Frank Mangs predikan, 1997; A. Swanström, Separatistledare i 1700-talets Österbotten, 2004) (Nils G. Holm)