Efter 1917. Finland blev genom självständighetsförklaringen 6/12 1917 en suverän stat. Denna erkändes inom kort av Ryssland, Sverige, Frankrike och Tyskland, men först 1919, sedan ett blodigt inbördeskrig utkämpats mellan borgerliga och socialistiska element (inbördeskriget), av Storbritannien och USA. Efter Tysklands sammanbrott senhösten 1918 övergavs den tyska orientering som hade varit rådande sedan jägarrörelsens dagar. Prins Friedrich Karl av Hessen, som 9/10 valts till kung av Finland med stöd av monarkisterna i en kamp om statsskicket inom det borgerliga lägret (författningsstriden), avsade sig tronen till följd av den förändrade situationen. Inom utrikeshandeln ersattes den tidigare dominerande ryska marknaden av marknader i väst, främst England och Tyskland. Relationerna med Ryssland och Sverige reglerades resp. normaliserades efter Dorpatfreden 1920 och Nationernas förbunds beslut av 1921, som på vissa villkor tillerkände Finland suveräniteten över Ålandsöarna (Ålandsfrågan).
Den unga republikens första år uppfylldes av ett vidlyftigt reformarbete, som bl.a. innefattade en betydelsefull jordreform och införande av allmän skolplikt (1921), religionsfrihet (1922) samt en för fysiska personer progressiv statlig inkomst- och förmögenhetsskatt (1920 o. 1924). Den från 1919 gällande förbudslagen, som hade antagits av lantdagen redan 1907, fick en rad icke önskade konsekvenser och upphävdes därför av riksdagen efter en folkomröstning 1932.
Betydelsefullt ur inrikespolitisk synpunkt under den s.k. första republiken var främst att de försoningssträvanden som uppbars av den politiska centern segrade på ett tidigt stadium. Redan 1918 frigavs den stora majoriteten av de röda fångarna, och under de följande åren utfärdades flera gånger amnesti för de återstående, sista gången av den socialdemokratiska minoritetsregering som tillträdde 1926, endast åtta år efter inbördeskriget.
Ett av de hetaste konfliktämnena under tiden mellan de två världskrigen var språkfrågan, trots regeringsformens av 1919 bestämmelser om lika rättigheter för de båda språkgrupperna. Dess rötter befann sig i nationalitetsrörelserna på 1800-t. och den kulminerade på 1930-t. i en uppslitande konflikt om undervisningsspråket vid Helsingfors universitet. Mot slutet av 1920-t. fick äktfinskheten allt fler anhängare i de finska borgerliga partierna, särskilt bland agrarerna (se Centern i Finland).
Då den ekonomiska depressionens första utlöpare träffade Finland i slutet av 1920-t. uppstod en stark utomparlamentarisk, högerradikal rörelse (Lapporörelsen), som var besläktad med andra samtida totalitära strömningar. Dess ursprungliga syfte var att utrota kommunismen, (kommunism) men snart råkade även socialdemokraterna i skottlinjen. Inom rörelsen, som till en början vann sympatier inom ganska vida borgerliga kretsar, fanns även krafter som strävade efter att sätta hela den parlamentariska demokratin ur spel. Den utmynnade i det misslyckade Mäntsäläupproret 1932.
Depressionen, som hårt drabbat den jordbrukande befolkningen och framkallat kristidsrörelser bland skuldtyngda småbrukare på olika håll i landet, förbyttes under senare delen av 1930-t. i en kraftig ekonomisk expansion, som väsentligt bidrog till att utjämna motsättningarna i samhället. Ärren från kriget 1918 och språkstriden föreföll i det närmaste utplånade hösten 1939, då Sovjetunionen gick till militärt angrepp och inledde det drygt tre månader långa vinterkriget.
Under andra världskriget var Finland vid sidan av Storbritannien det enda av de europeiska krigsdeltagande länderna som lyckades undgå ockupation av hela eller en stor del av sitt territorium. Betydande landavträdelser måste dock göras, vilket även i Finland framkallade ett flyktingproblem (förflyttad befolkning). Vinterkrigets enighet bestod inte under fortsättningskriget, som utkämpades med Tyskland som ett slags krigspartner. Från finländsk sida betonades hela tiden att landet trots den gemensamma fienden förde ett separatkrig, vilket inte uppskattades av Tyskland, som stundtals utövade utpressning genom att frysa sitt bistånd i form av vapen och livsmedel. Uppfattningarna inom den fredsopposition som växte fram 1942-43 kom i hög grad att prägla efterkrigstidens politik, men även den krigstida regeringen hade som sin viktigaste målsättning att föra landet ut ur kriget. För att lyckas med detta var man tvungen att invänta det gynnsammaste ögonblicket, som infann sig då Tyskland var så försvagat att hämndaktioner från dess sida inte längre behövde befaras och en sovjetisk storoffensiv hade avvärjts.
Med andra republiken, som uppstod efter vapenstilleståndet 1944, inträdde i grund ändrade förhållanden; bl.a. förbjöds på basis av villkoren i vapenstilleståndsavtalet det som segraren betecknade som "organisationer av fascistisk typ", såsom skyddskårerna och Lotta Svärd samt det högerextremistiska partiet IKL, Lapporörelsens arvtagare, och ett antal mindre organisationer. Kommunisterna, vilkas verksamhet varit illegal sedan början av 1930-t., blev nu för några år framåt ett dominerande element i landets politiska liv. De bidrog verksamt till att de ledande krigstida politikerna åtalades och dömdes av en för ändamålet inrättad domstol (krigsansvarighetsprocessen). Den dåvarande kommunistinfiltrerade statspolisen spelade en aktiv roll vid uppdagandet av den s.k. vapensmusselaffären, som innefattade förberedelse för gerillakrig mot en eventuell sovjetisk invasionsstyrka. Från dessa farans år omtalas även ansatser till en regelrätt kommunistisk statskupp, som uppges ha varit aktuell särskilt våren 1948. Riktigheten av dessa rykten har dock bestridits, men uppenbart är att kommunisterna hade subversiva avsikter.
Finland var därmed - vid sidan av Österrike - det enda landet inom det östeuropeiska randstatsbältet som kunde bevara sitt demokratiska statsskick. Finland hade utgjort ett undantag även under decennierna mellan de båda världskrigen, då alla andra länder - den gången utom Tjeckoslovakien - inom ifrågavarande zon mellan stormakterna Tyskland och Ryssland hade förvandlats till icke-demokratiska högerregimer av olika valör.
Efter andra världskriget ansträngdes landets ekonomi av återuppbyggnadsarbetet, som var särskilt omfattande i det av tyskarna härjade Lappland (Lapplandskriget). Ett betungande krigsskadestånd måste erläggas till Sovjetunionen, som i praktiken fram till 1947 kunde styra landet genom den allierade kontrollkommissionen. Att Finland av politiska skäl 1947 ansåg sig tvunget att tacka nej till den s.k. Marshallhjälpen, amerikanskt ekonomiskt bistånd som hjälpte det krigshärjade Västeuropa på fötter, var ett bakslag, men betydde trots allt föga i den nästan eruptiva utveckling som Finland genomgick under de följande decennierna. Omvandlingen från ett agrarbetonat samhälle till en modern industristat skedde i Finland senare och snabbare än i andra jämförbara länder. Industrin förmådde trots allt inte suga upp den arbetskraft som p.g.a. mekaniseringen frigjordes från jord- och skogsbruket, vilket innebar att emigrationen (se emigration avsn. Sverige) synnerhet till Sverige tog fart och skapade ett större avbräck i befolkningsutvecklingen än andra världskriget.
Med Sovjetunionen ingick Finland 1948 vänskaps- och biståndspakten, som utgjorde hörnstenen i landets utrikespolitik ända fram till det kommunistiska östblockets sammanbrott kring decennieskiftet 1990. Kriser i de finländsk-sovjetiska relationerna uppstod dock (se t.ex. nattfrosten, notkrisen). Den större parten blandade sig trots försäkringar om motsatsen i den mindres interna angelägenheter. Det konstanta trycket framkallade en finländsk anpassning till de sovjetiska önskemålen, vilket blev så påfallande att man i Västeuropa myntade det för Finland mindre smickrande begreppet finlandisering.
Men den finländska politiken var även framgångsrik, inte minst i ekonomiskt avseende: landet kunde i årtionden profitera på den bilaterala handeln med Sovjetunionen. En stor framgång innebar även återlämnandet av det ursprungligen på femtio år utarrenderade Porkala 1955. Samma år inträdde Finland i Nordiska rådet (nordiskt samarbete) och Förenta Nationerna, där landet har spelat en aktiv roll bl.a. genom sina bidrag till världsorganisationens fredsstyrkor.
Landet styrdes under efterkrigstiden mestadels av mittenkoalitioner, s.k. rödmylleregeringar (rödmylleregeringen), bestående av Centern och socialdemokraterna samt representanter för något av de mindre partierna. Stundom långvariga regeringskriser, inte sällan framkallade av konflikter om lantbrukspriserna, avvecklades särskilt under Urho Kekkonens tid genom expeditionsministärer. Regeringar av s.k. folkfrontstyp (folkfrontsregeringen) har även förekommit, t.ex. 1945-48 och 1966-70. De splittrade inrikespolitiska förhållandena uppvägdes av en utrikespolitisk kontinuitet, förankrad i presidentämbetet och dess mångårige innehavare Kekkonen. Dennes utrikespolitiska strävanden gick ut på att åstadkomma ett uttryckligt erkännande i öst och väst av Finlands neutralitet. För detta ändamål uppträdde landet bl.a. som arrangör av nedrustningsförhandlingar mellan supermakterna 1969 och 1970 (SALT) och av en stor europeisk säkerhets- och samarbetskonferens (ESK) 1975 i Hfrs.
En generalstrejk som utbröt 1956 bidrog kännbart till den inflatoriska kostnadsökning som följande år ledde till valutadevalvering och liberalisering av den sedan kriget strängt reglerade utrikeshandeln. Ett permanent inhemskt inflationstryck under efterkrigsdecennierna försvagade industrins utländska konkurrensförmåga, vilket nödvändiggjorde stora korrigeringar av valutakurserna även 1967 och 1977.
Genom dessa åtgärder skapades förutsättningarna för Finlands associering med Efta 1961 (Eftaavtalet). Härigenom lades även grunden till den gynnsamma ekonomiska utveckling som under de följande decennierna omvandlade Finland till en välfärdsstat med hög materiell standard. Landet klarade sig bäst av de västliga industriländerna ur kriserna på 1970-t., delvis tack vare det för Finland ytterst förmånliga handelsutbytet med Sovjetunionen, som kunde uppväga vikande konjunkturer på övriga marknader.
Med den europeiska ekonomiska unionen ECC ingicks 1973 ett frihandelsavtal (EEC-avtalet), vars politiska betydelse var större än det ekonomiska. Det avtal om ekonomiskt samarbete man tidigare detta år hade träffat med det socialistiska blockets SEV och som gällde de mindre socialistiska länderna hade inte samma tyngd.
Genomförandet av ett ambitiöst socialpolitiskt reformprogram som omfattade bl.a. obligatorisk pensionering av arbetstagare (1962), allmän sjukförsäkring och starkt subventionerad hälso- och sjukvård (1972) medförde i förening med övergången till grundskola (1972-77) en betydande ansvällning av den offentliga sektorn och ansträngde samhällets ekonomiska bärkraft. Det sistnämnda var emellertid en satsning som lönade sig; det anses allmänt att utbildningsreformen väsentligt bidrog till den utomordentligt starka ekonomiska tillväxten under seklets tre sista decennier - avbruten bara av den svåra krisen på 1990-t. Genom att på detta sätt bygga upp en välfärdsstat kunde man dels möta den socialpolitiska konkurrensen från Sverige, dels motarbeta kommunismens frammarsch i hemlandet.
Efter Urho Kekkonens avgång från presidentposten 1981 inträffade stora förändringar i den inrikespolitiska kulturen. Presidentens roll tonades småningom ner, medan parlamentarismen stärktes och regeringarna allt oftare satt mandatperioden ut, vilket tidigare hade varit ytterst ovanligt. Inom utrikespolitiken blev allting i stort sett oförändrat fram till att Sovjetunionen upplöstes 1991.
Det sovjetiska sammanbrottet och den finländska sovjethandelns kollaps i dess spår medverkade till att Finland i början av 1990-t. drabbades av den svåraste ekonomiska depression som ett högindustrialiserat land någonsin upplevt. Den fick sina synligaste uttryck i massarbetslöshet och en elakartad bankkris. Även inhemska orsaker bidrog till svårigheterna, bl.a. kollapsade den utbredda spekulationsekonomi (kasinoekonomin) som hade uppstått under 1980-t. Senare delen av 1990-t. var åter en period av ytterst snabb ekonomisk tillväxt, under vilken produktionen steg långt över nivån före depressionen. Denna efterlämnade dock ett svårförvaltat arv i form av massarbetslöshet; p.g.a. automation och rationaliseringar kunde samma mängd varor produceras med allt mindre arbetskraftsinsatser. Kostnaderna för arbetslösheten och andra kostnadsstegringar gjorde det allt svårare att bekosta välfärdssamhällets tjänster.
En av de viktigaste milstolparna i Finlands historia passerades då landet vid ingången av 1995 anslöt sig till Europeiska unionen. Anslutningen motiverades främst med ekonomiska argument, men för den politiska ledningen och för de medborgare som röstade ja i folkomröstningen torde de säkerhetspolitiska aspekterna ha varit viktigare. Några år in på det nya årtusendet var Finland det land i världen som satsade mest på forskning och utveckling räknat per invånare. Den ekonomiska tillväxten mellan 1860 och 2000 var i medeltal tre procent per år, vilket innebar att bruttonationalprodukten per capita under 1900-t. växte inemot tretton gånger. Detta var en siffra som endast få andra länder nådde upp till. (A.R. Cederberg, Suomen uusinta historiaa 1898-1942, 1943; C.O. Frietsch, Finlands ödesår 1939-43, 1945; J. Paasivirta, Suomen itsenäisyyskysymys 1917, 2 bd, 1947-49, Ensimmäisen maailmansodan voittajat ja Suomi, 1961, Suomi vuonna 1918, 1957, sv. övers. Finland år 1918, 1962; Y. Nurmio, Suomen itsenäistyminen ja Saksa, 1957; E. Hornborg, Det fria Finland 1917-1957, 1957; C. Lundin, Finland och andra världskriget, eng. 1957, sv. övers. 1958; Kaksi vuosikymmentä Suomen sisäpolitiikkaa 1919-39, 1964; T. Heikkilä, Paasikivi peräsimessä, 1965; K. Wahlbäck, Från Mannerheim till Kekkonen, 1967; J.T. Lappalainen, Itsenäisen Suomen synty, 1967; Itsenäisen Suomen taloushistoria 1919-50, 1967; T. Polvinen, Venäjän vallankumous ja Suomi, 2 bd, 1967-71; Kansakunnan historia 6-7, 1968-74; S. Lindman, Från storfurstendöme till republik, 1969; H. Eskelinen, Itsenäisyytemme vuosikymmenet, 1970; V. Huttunen, Talvisodasta turvakokoukseen, 1974; V. Rasila m.fl., Suomen poliittinen historia 1809-1975 II, 1977; H. Rautkallio, Suomen suunta 1945-48, 1979; D.G. Kirby, Finland in the twentieth century, 1979; N. Meinander, Det fria Finland formas, 1980; S. Myllyniemi, Suomi sodassa 1939-45, 1982; Suomi 75: itsenäisen Suomen historia, 1991; S. Zetterberg, Itsenäisen Suomen historia, 1995; J. Tarkka/A. Tiitta, Itsenäinen Suomi: kahdeksan vuosikymmentä kansakunnan elä-mästä, 1997; J. Kiander/P. Vartia, Suuri lama: Suomen 1990-luvun kriisi ja talouspoliittinen keskustelu, 1998; H. Meinander, Finlands his-toria 4, 1999; O. Jussila m.fl., Finlands politiska historia 1809-1999, 2000; Snellmanin ja Mannerheimin välissä, red. J. Kuusanmäki/K. Rumpunen, 2000; V. Harle/S. Moisio, Missä on Suomi? Kansallisen identiteettipolitiikan historia ja geopolitiikka, 2000) (Henrik Ekberg)
Det självständiga Finlands första senat, även känd som självständighetssenaten, verkade under perioden 27/11 1917-27/5 1918. I mitten P.E. Svinhufvud.
Marskalk Mannerheim granskar hederskompaniet efter sitt tillträde som president 4/8 1944. Fortsättningskrigets avslutande år var en svår balansgång för den finländska stasledningen: det gällde att invänta det ögonblick då Tyskland var för svagt för att kunna förhindra Finlands utträde ur kriget och Sovjetunionen ännu inte tillräckligt starkt för att krossa allt motstånd.
Urbaniseringen i det dittills agrart betonade Finland satte fart under efterkrigsdecennierna. Här en gatubild från 1970-talets Joensuu, en relativt snabbt växande landsortsstad. Foto samtliga: Schildts bildarkiv.