äktfinskhet

äktfinskhet. Den finsknationella rörelsen, som hade sitt ursprung i mitten av 1800-t. (nationalitetsrörelserna), profilerade sig på 1920- o. 30-t. bl.a. under etiketten ä. På finskt håll existerade efter tillkomsten av 1922 års språklag ett utbrett missnöje med den lösning språkfrågan hade fått i den nygrundade republiken. Äktfinskhetsrörelsen bars främst upp av yngre finskspråkiga intellektuella, som härstammade från medelklassen eller bondebefolkningen, och syftade bl.a. till att avlägsna alla "främmande" (speciellt svenska) inslag i den finländska kulturen och det offentliga livet i Finland överhuvudtaget. Äktfinnarna ansåg i Snellmans efterföljd att Finland kunde bli en livskraftig stat endast om en sund nationell självmedvetenhet och stolthet besjälade folket, som borde identifiera sig med den nationella staten och bära upp en nationell kultur. Enligt deras mening var vidare den splittring som förekom t.ex. i politiken en följd av en svag nationalkänsla.

Äktfinnarna bildade inte något nytt politiskt parti, utan de nöjde sig med att söka påverka de existerande finskspråkiga partierna och att understödja nationellt sinnade politiker oavsett deras partiståndpunkt. De kritiserade den äldre generationen för att inte vara tillräckligt nationellt sinnad, vilket av en del som tillhörde denna uppfattades som en förolämpning. I det finska lägret uppstod sålunda en generationsklyfta.

En äktfinsk klubb, Aitosuomalainen kerho, grundades 1923 i Hfrs, men rörelsen utsträckte inom kort sin verksamhet över hela landet och arbetade för att göra sina målsättningar kända, bl.a. genom att sprida trycksaker och sända ut resetalare. Rörelsens språkrör var från 1929 tidskriften Aitosuomalainen. Som äktfinnarnas främste ideolog framträdde statsvetaren m.m. Yrjö Ruutu. I hans och äktfinnarnas ögon var finlandssvenskarna och den ställning de hade uppnått genom språklagstiftningen det största hindret för uppkomsten av en genuint finsk kultur och en verklig nationalstat. Ruutu ville förfinska den svensktalande minoriteten inte genom assimilering som Snellman hade föreställt sig det - detta skulle ta för lång tid - utan genom isolering. Både finnar och svenskar skulle i princip ges samma möjligheter till kulturell utveckling, men det svenska kulturen skulle bringas att förtvina genom att den skulle få understöd bara i proportion till de svenskspråkigas andel av befolkningen - man visste att en minoritet behöver lite mer än vad den rent matematiska proportionen skulle förutsätta för att klara sig väl. Regeringsformens stadgande om "enahanda grunder" skulle alltså ges tolkningen att statsmedlen för kulturella ändamål borde fördelas enligt proportionerna mellan de båda folkgruppernas storlek, vilket hade gett den finskspråkiga nio tiondedelar av anslagen. Ruutus "proportionalitetsprincip" kom att bli ett av de viktigaste tillhyggena i den äktfinska kampanjen på 1920- o. 30-t.

Äktfinnarna insåg i alla fall att det hade varit en övermäktig uppgift att revidera språklagstiftningen; detta hade krävt ingrepp i regeringsformen. I praktiken riktade de därför främst in sig på att söka förändra utbildningspolitiken och utnämningspolitiken vid ämbetsverken; att åstadkomma ett enspråkigt finskt statsuniversitet blev deras viktigaste mål. De ville även skära ned antalet svenskspråkiga läroverk och göra svenskan till ett valfritt ämne i de finskspråkiga läroverken. En nagel i ögat för äktfinnarna var även den stora andelen svenskspråkiga inom diplomatkåren och officerskåren. Den slutliga målsättningen var att göra finskan till landets huvudspråk och degradera svenskan till ett lokalt minoritetsspråk. Finlandssvenskarnas ställning som nationell minoritet skulle dock tryggas inom det svenska språkområdet.

De äktfinska tongångarna vann snabbt genklang inom studentorganisationen Akateeminen Karjala-Seura, som var en tongivande faktor inom studentvärlden på 1920- och 30-t. Nyblivna lärare och präster, som insupit denna anda, blev goda redskap när det gällde att sprida det äktfinska budskapet på landsbygden och i småstäder. AKS gjorde även sitt inflytande gällande bl.a. inom Suomalaisuuden liitto, som erövrades vid årsmötet 1927.

Av de politiska partierna gick agrarförbundet mest helhjärtat in för ä., medan opinionerna var delade inom samlingspartiet (där främst de yngre politikerna stödde ä.). Framstegspartiet antog 1926 ett nationalitetsprogram, som påminde om agrarernas, men i praktiken var partiets hållning i språkfrågan tämligen moderat. Bland socialdemokraterna och kommunisterna vann de nya militanta finsknationella idéerna knappast något understöd alls. (H. Eskelinen, Me tahdoimme suureksi Suomenmaan: Akteemisen Karjala-Seuran historia, 2004)

Aektfinskhet

äktfinskhet. Uppvaktning vid J.V. Snellmans staty i Hfrs på Snellmansdagen 12/5 1932. Snellman var äktfinnarnas stora ideologiska förebild och som sådan föremål för talrika hyllningar på sin födelsedag. Foto: Museiverket, A. Pietinen.
Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: JohanLindberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Skapat 04.05.2012 av Johan Lindberg
Uppdaterat 04.05.2012 av Import