skyddskårerna

skyddskårerna, militär frivilligorganisation, "upprättad till försvar för fäderneslandet och dess lagliga samhällsordning", som tillhörde republikens krigsmakt och utgjorde en del av densamma. S. hade till uppgift att främja "nationens försvarsberedskap samt andliga och kroppsliga duglighet genom beredande av militär utbildning åt dess medlemmar samt fysisk uppfostran och för organisationens ändamål lämpad upplysningsverksamhet" (lagen av 1927).

Föregångare till s. var de skyddsgarden som bildades för att upprätthålla lag och ordning hösten 1905 (storstrejken) och det s.k. Voimaförbundet, som bildades i december 1906, men snart upplöstes. Efter marsrevolutionen 1917 blev det på grund av den samhälleliga oron och laglösheten på nytt påkallat att bilda frivilliga "brandkårer" och s. Utvecklingen påskyndades av att radikala vänsterelement bildade röda garden (Röda gardet) och av storstrejken i november 1917. De borgerliga kårerna fick en lös distriktsorganisation och förklarades 25/1 1918 som regeringstrupper. Natten till 28/1 gick s. i Österbotten till angrepp mot de ryska garnisonerna i landskapet och inledde därmed ett frihetskrig, som dock snart utvecklades till ett inbördeskrig.

Kriget fördes de första månaderna på den vita sidan huvudsakligen med improviserade skyddskårstrupper, innan värnpliktsuppbåden hade gett resultat. Efter krigsslutet var både regeringen och opinionen på den vita sidan ense om att s. borde bibehållas som ett stöd för den unga krigsmakten. De underställdes först krigsministern, men fick 1919 en egen överbefälhavare (från 1927 befälhavare), som sorterade direkt under republikens president. Befälhavare för skyddskårerna var 1919-21 överste G.D. von Essen, därefter överstelöjtnant (slutl. generallöjtnant) Lauri Malmberg. S:s ställning och syften preciserades slutligen i en lag av 1927.

Under det första decenniet av sin tillvaro präglades rörelsen av motsättningen mellan den mer eller mindre högerextremistiska ledningen och den övervägande centerborgerliga medlemskåren. Ledningens ambitioner omintetgjordes av misslyckandet under Mäntsäläupproret 1932, som genomfördes med skyddskårstrupper (Pro patria et lege).

S:s verksamhet leddes av en huvudstab. Landet var indelat i 22 skyddskårsdistrikt, av vilka Nylands södra och Vasa var svenskspråkiga, Hfrs och Åbolands tvåspråkiga. De lokala s. var organiserade kommunvis; i de större kommunerna bildades dock snart flera s. Det största antalet s. fanns 1944, då de var 714.

Inom distrikten leddes utbildningen av tre militärinstruktörer (av vilka en svarade för skytte och en för idrott). 1921 började man sammanföra s. i kretsar, vilkas antal 1927 var 250 och senare ökade. De högre befälsposterna var statstjänster och besattes med officerare eller reservofficerare i aktiv tjänst. Lokalcheferna, som skötte ekonomin och den allmänna ledningen av verksamheten, avlönades däremot med arvoden.

S. hade rätt att förvärva egendom och att disponera över egna insamlade medel. Likaså åtnjöt de i vissa avseenden självstyrelse. De lokala s. sammanträdde årligen till årsmöten för att behandla frågor rörande verksamheten och för att utse den "valda stab" som i detta avseende biträdde lokalchefen. På samma sätt biträddes distriktscheferna och befälhavaren för s. av "valda staber", som utsågs vid respektive årliga representantmöten. Det var stadgat, att befälet skulle åtnjuta medlemmarnas förtroende. S. utgav flera tidskrifter, utom distriktsblad den gemensamma Hakkapeliitta (gr. 1927), som hade en upplaga på 40 000 exemplar, och den svenskspråkiga Skyddskåristen (gr. 1928).

Som medlem av s. antogs varje medborgare som hyste "trohet mot fäderneslandet och dess lagliga samhällsordning". Arvet från 1918 gjorde, att det i praktiken var personer med borgerlig samhällssyn som anslöt sig. Till detta bidrog även det faktum, att vissa kårer särskilt under åren 1918-21 hade fungerat som en politisk milis som gav polisen handräckning i aktioner som hade drag av terror mot dem som hade befunnit sig på den förlorande sidan 1918. Numerären växlade från 107 000 vid utgången av 1919 till 78 000 1926 och 126 000 1940. 1933 var 52 % av medlemmarna jordbrukare och fiskare, 20 % arbetare och tjänstefolk (endast 5 % var dock industriarbetare) och 28 % tjänstemän, företagare, studenter och fria yrkesutövare. Störst var anslutningen i Södra Karelen, där över 4 % av befolkningen hörde till s. Under vinterkriget slöts med Finlands socialdemokratiska parti ett avtal, som öppnade vägen för ömsesidigt medlemskap.

Utbildningen skedde i form av kurser och övningar samt tävlingar. Befälsskolan i Tusby utbildade och fortbildade officerare, idrottsledare etc. Distrikten och kretsarna, ofta även de lokala s., höll årligen kurser, läger och manövrar. Skyttetävlingarna i skol- och fältskjutning, terrängskjutning och taktisk stridsskjutning samlade årligen ca 100 000 deltagare. Vintertid anordnades terrängskidning och skidskytte med stor uppslutning. S. gjorde en banbrytande insats för att sprida orienteringen i Finland; på 1930-t. tillkom ytterligare grenen militärkamp (hinderbana + skytte). Också friidrott, särskilt löpning och femkamp, var omtyckta tävlingsidrotter inom s., som under entusiasten Lauri Pihkalas ledning gjorde mycket för att höja folkets fysiska kondition på bred bas. Militärutbildningen omfattade även specialtruppslagen och marinen. Tillsammans med den effektiva utbildningen och den ledarpraktik som reservofficerarna erhöll var den goda andan i s. otvivelaktigt en viktig förutsättning för framgångarna under vinterkriget.

Statsanslaget för s. uppgick 1938 till 71,7 milj. mk, eller 1,3 % av statsutgifterna och 10 % av försvarsbudgeten. Härtill kom de medel som genom donationer och tillställningar inflöt på olika nivåer inom organisationen. S. hade även ett eget företag ( Skoha, Suojeluskuntien kauppa Oy/Handels Ab, Hfrs, gr. 1927) för handel med utrustning och vapen, samt en egen vapen- och ammunitionsfabrik (Sako Oy).

En särskild gren bildade pojkverksamheten med avdelningar i de lokala s., som sysselsatte och utbildade pojkar i åldern 10-16 år i terrängsport och friidrott, bollspel och miniatyrgevärsskytte. S. engagerade 1929 8 900 pojkar, 1938 28 500 och 1944 hela 70 000. Pojkavdelningarna, som 1941 sammanfördes till en särskild organisation, soldatgossar , gjorde sin insats på hemmafronten, vid insamling av skrot och lump, i jordbruksarbete, ordonnanstjänst m.m. De som fyllt 15 år kunde låta enrollera sig som frivilliga i luftvärnet.

Under de första åren var s. närmast en stödorganisation för den ordinarie krigsmakten. Sedan territorialsystemet införts i början av 1930-t., tilldelades s. uppgiften att vid mobilisation bilda kader åt fältförbanden och därutöver formera trupperna på hemmafronten. Efter vinterkriget utökades den fast anställda personalen, vartill antalet distrikt och kretsar anpassades till den ökning av antalet fältförband som förutsattes. S. var helt samorganiserade med lottakåren (Lotta Svärd). S. upplöstes 6/11 1944 på order av den allierade kontrollkommissionen med stöd av stadgandena i vapenstilleståndsavtalet. Från sovjetisk synpunkt var detta under det fortfarande pågående världskriget mera ett militärt än ett politiskt ställningstagande, eftersom s. i händelse av ett gerillakrig i Finland hade kunnat binda mycket sovjetiska trupper som hade behövts bättre på annat håll.

Inom s. hade upplösningen av organisationen förberetts sedan våren 1944, närmast med tanke på att fortsättningskriget kunde sluta i ett finländskt nederlag. Man insåg även att en återgång till de före kriget rådande förhållandena inte var möjlig, det hade skett ett närmande mellan arbetarrörelsen och s. Den gemensamma egendom som disponerades av huvudstaben i Hfrs donerades huvudsakligen till Finlands Röda kors. De lokala kårernas fastigheter och tillgodohavanden övergick i olika lokala institutioners ägo. Befälsskolans fastigheter i Tusby övertogs av försvarsmakten (Försvarsmaktens central för utveckling av utbildningen). Helsingfors skyddskårsdistrikts egendom, bl.a. Skyddskårshuset vid Norra Hesperiagatan, överfördes 1951 till stiftelsen Urlus-säätiö, som sedan dess har understött det frivilliga försvarsarbetet. Ett skyddskårs- och Lotta svärd-museum öppnades 1990 i Seinäjoki.

En parallellorganisation till s., Suomen suojeluskuntain liitto, bildades 1919 av ett antal s.k. aktivister med E.E. Kaila i spetsen bl.a. för eventualiteten av en socialdemokratisk majoritet i riksdagen; s. hade i så fall kunnat fortsätta sin verksamhet som en förening. Skyddskårsförbundet försvann dock från horisonten redan efter några år. (N.V. Hersalo/H. Raikkala, Suojeluskuntain historia, 3 bd, 1955-64; Finlands s., 1936; O. Manninen, Kansannoususta armeijaksi, 1974; P. Pirhonen, Suojeluskunnat ja Lotta Svärd, 1979; J. Kronlund m.fl., Suomen puolustuslaitos 1918-1939, 1988; M. Ahti, Aktivisterna och "Andersson", 1991; S. Roudasmaa, Helsingin suojeluskuntapiirin historia 1918-1944, 1997; E. Vasara, Valkoisen Suomen urheilevat soturit, 1997; Raja railona: näkökulmia suojeluskuntiin, red. R. Alapuro, 1998; S. Alahonko, Kaikki isänmaalle: suojeluskuntain päällystökoulu 1919-1944, 1998; M. Uola, "Suomi sitoutuu hajottamaan...": järjestöjen lakkauttaminen vuoden 1944 välirauhansopimuksen 21. artiklan perusteella, 1999; K. Selén, Sarkatakkien maa, 2001, Sarkatakkien armeija, 2004; A. Pylkkänen, Suojeluskuntalaiset: keitä he olivat, 2001; S. Roudasmaa, Suojeluskuntapuvut: suojeluskuntajärjestön puvut 1918-1944, 2002; M. Tikka, Valkoisen hämärän maa: Suojeluskunnat, virkavalta ja kansa 1918-21, 2006)

Skyddskaarerna

skyddskårerna. Inom organisationen förekom även andra truppslag än infanteri, bl.a. kavalleri. Detta var fallet i Kyrkslätt, där en beriden trupp, de s.k. ulanerna (bilden), uppsattes 1918 inom den lokala kåren. Foto: Kyrkslätts hembygdsförening, Sarfvik.

Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: Sigbritt Backman
ägare: Svenska folkskolans vänner
Ämnesord
historia, skyddskårer
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Skapat 10.07.2009 av Sigbritt Backman
Uppdaterat 07.06.2017 av Import