Finlands historia: Förhistoria

Förhistoria. Den förhistoriska tiden indelas i enlighet med ett av den danske museimannen Christian Jürgensen Thomsen i början av 1800-t. utarbetat treperiodsystem i sten-, brons- och järnålder. Indelningen baserar sig på det viktigaste råmaterialet för tillverkning av arbetsredskap. I Finland indelas och dateras perioderna i sin tur enligt följande. Dateringarna bygger på landhöjningskronologin (landhöjning) och kol-fjorton-datering:

A. Stenåldern

1. Mesolitikum eller äldre stenålder

8600-5000 f.Kr.

a) Suomusjärvikulturen

2. Neolitikum eller yngre stenålder

a) Kamkeramisk kultur:

Tidig kamkeramik 5000-3900 f.Kr.

Typisk kamkeramik 3900-3400 f.Kr.

Sen kamkeramik 3600-3200 f.Kr.

Pyheensiltaskedet 3200-2800 f.Kr.

b) Båtyxkulturen 3200-2300 f.Kr.

c) Kiukaiskulturen 2300-1500 f.Kr.

B. Bronsåldern 1600-500 f.Kr.

C. Järnåldern

1. Förromersk järnålder 500 f.Kr-Kr.f.

2. Romersk järnålder

a) Äldre romersk järnålder

Kr.f.-200 e.Kr.

b) Yngre romersk järnålder

200-400 e.Kr.

3. Folkvandringstid 400-575 e.Kr.

4. Merovingertid 575-800 e.Kr. 5. Vikingatid 800-1025 e.Kr.

6. Korstågstid: v. Finland 1025-1150, ö. Finland -1300 e.Kr.

Stenåldern. De äldsta fynden som visar att människor vistats i Finland kommer från Varggrottan i Kristinestad. De består av enkla tillslagna stenföremål och härstammar från den sista mellanistiden (berggrund och ytformer). De har tillverkats av Neandertalmänniskor och är ca 120 000 år gamla. Då klimatet återigen blev kärvare täcktes Nordeuropa på nytt av ett istäcke, vars tjocklek har uppskattats till 3 km. Inlandsisen började smälta för ca 18 000 år sedan. Klimatet har under efteristiden undergått många förändringar, som kan undersökas utgående från pollenavlagringar i sjöar och mossar.

I begynnelsen, under den preboreala tiden, bestod växtligheten av gräs och låga buskliknande träd såsom vide och snabbt expanderande björkskogar. Senare tillkom tallen och alen. Klimatet var kallt och torrt. Under den påföljande boreala fasen var sommarens medeltemperatur 18-20 ºC och skogen dominerades av tallen. Under den varma och fuktiga atlantiska perioden invandrade de ädla lövträden såsom alm, ek, ask, lind och hassel. Mot slutet av den subboreala tiden blev klimatet kärvare och lövträden fick vika; i stället dominerades skogen av barrträden. Granen invandrade österifrån och nådde västkusten under slutet av den kamkeramiska kulturens tid. Stenålderskulturen blomstrade under den atlantiska tiden.

Den äldsta egentliga stenåldersbebyggelsen tillhör den preboreala tiden, då den sista stora inlandsisen redan hade smultit. De första inbyggarna invandrade från s., s.o. och ö. och slog sig ned vid kusten och sjöstränderna, där de livnärde sig av jakt på däggdjur såsom älg och bäver samt framförallt säl, som det fanns rikligt av i Östersjön liksom i de stora sjöarna. Sälen gav inom kort den viktigaste utkomsten. Också fisket var av stor betydelse; ett av världens äldsta nätfynd, från S:t Andree på Karelska näset, bevaras i Nationalmuseum.

Stenföremålen tillverkades av kvarts och olika eruptiva bergarter. Boplatserna har legat vid den dåtida stranden och kan dateras bl.a. med tillhjälp av landhöjningen. Tidigare ansåg man att en grupp boplatser i Askola i Borgå ådal (Askolakulturen) representerade landets äldsta bosättning; numera känner man lika gamla fynd från ett flertal andra orter både i s. och i ö. Finland, vilket visar att de första invandrarna anlände till det nuv. Finland på bred front och från flera riktningar. Ett speciellt omnämnande förtjänar boplatsen Ristola i Lahtis, som har ett flintinventarium med nära paralleller i Estland.

De äldsta mesolitiska fynden består av s.k. primitiva stenyxor, krumryggade hålmejslar, spjutspetsar av skiffer och stora stenklubbor med trattformat skafthål och ofta ornerade. Dessa föremål konstituerar en kulturform som kallats Suomusjärvikulturen. Den viktigaste råvaran för småföremål, såsom pilspetsar, skrapor, borrar m.m. var kvartsen; flinta förekommer inte i naturen i Finland, utan har stenåldern igenom importerats antingen från Sydskandinavien eller från trakterna av Valdai i v. Ryssland. Föremål av ben, horn och trä har också spelat en utomordentligt viktig roll, men de har endast i undantagsfall bevarats fram till våra dagar.

Under Suomusjärvikulturens tid begravde man de döda i enkla jordgropar där de oftast täcktes av ett lager rödockra. Tidens bostäder är bristfälligt kända, men torde i huvudsak ha utgjorts av enkla hyddor, stångtält. Slädmedar visar att man rörde sig över vida områden under sin jakt på föda. I Nordeuropa finns ett flertal besläktade kulturgrupper, av vilka Kundakulturen i Estland står närmast Suomusjärvikulturen.

Den yngre stenåldern behärskas av den kamkeramiska kulturen, Finlands klassiska och dominerande stenålderskultur, som fortfarande var en ren fångstkultur; ett antal nya fynd från ö. Finland visar emellertid, att metallen (kopparn) redan var känd. Under denna tid skapades ett omfattande kontaktnät mellan människorna i Finland och inbyggarna kring Östersjöns och Finska vikens kuster samt i v. Ryssland. Från Baltikum skaffade man bärnsten, från det senare området flinta. Kulturen hade en enhetlig prägel. Detta avspeglas inte endast i den yngre stenålderns föremålskultur utan också i konst och gravskick. Perioden karakteriseras av välstånd. Under den yngre stenålderns senare del uppträder båtyxkulturen, vars fynd påträffas sydväst om linjen Viborg-Tfrs-Karleby och vars ursprung står att finna i Mellaneuropa. Stenålderns slut markeras vid kusten av Kiukaiskulturen som i allt väsentligt utvecklar arvet från den kamkeramiska kulturen. Alla den yngre stenålderns kulturformer är representerade på Åland, där emellertid den gropkeramiska kulturen (gropkeramisk kultur) med nära kontakter till Skandinavien dominerar.

Bronsåldern. De två kulturområden som framträder redan under stenålderns slutskeden, kan iakttas också under bronsåldern. Bosättningen vid kusten upprätthöll livliga förbindelser med Sydskandinavien och Mellansverige, medan inlandets bronsålderskultur stod i kontakt med de central- och östryska bronsålderskulturer som fanns utbredda kring floderna Kama och Oka. Bronsålderns synligaste monument är de stora röse- eller kummelgravarna jättekast som finns längs kusten från Kymmene älv i ö. till trakterna av Simojoki älv i n. De är runda eller avlånga och byggdes av rullsten på höga berg med vid utsikt över forntida havsfjärdar och vikar, under periodens senare del på mindre dominerande platser. I rösets mitt finns en stenkista eller en kistliknande konstruktion, i vilken den döde legat i utsträckt läge. Vid periodens mitt övergick man till att bränna den döde, vars ben placerades i röset i ett lerkärl eller en spånask eller spreds ut bland bottenstenarna. Gravformen är skandinavisk och kan ses som ett resultat av livliga förbindelser med Skandinavien; man kan också räkna med en viss inflyttning från väster. En speciell gravform utgör skeppssättningarna, som emellertid i sin mest typiska form finns endast på Åland, t.ex. vid Grytverksnäset i Sund. Rösegravarna saknar för det mesta fynd; bronsföremålen var dyrbara och gravarna kan ha plundrats på metall redan under förhistorisk tid. Jämfört med stenålderns fyndmassa är bronsålderns metallfynd rätt få. Deras antal är ca 155 och de utgör grav-, depå-, offer- eller lösfynd. Bland dem finns vapen, såsom vapenyxor, spjutspetsar, svärd och dolkar - de sistnämnda var speciellt guterade i Finland, arbetsyxor och smycken samt toalettsaker, såsom kammar, pincetter och rakknivar. Många är ornerade med spiral- eller stjärnornamentik och importerade från Skandinavien. Under yngre bronsålder förekom dock också ett inhemskt bronsgjuteri, som främst omfattade arbetsyxor. På bronsåldern uppträder också s.k. hopade fynd, antingen handelsdepåer eller i rituellt syfte nedlagda offerfynd. Detta slag av fynd är ett nytt element i Finland och återgår på skandinaviska förebilder. Kustzonens boplatser är rätt bristfälligt utforskade, de bäst kända ligger vid Otterböte på Kökar, ett fångstläger med rester av runda hyddor, och Rieskaronmäki i Nakkila i Satakunta, där man undersökt rester av ett långhus. Bland fynden finns ben av får, get och nötkreatur; jordbruket och boskapsskötseln hade slagit igenom. Kustzonens keramik återgår dels på inhemska förebilder, dels finner man inflytanden från Lausitzkulturen i ö. Mellaneuropa. I landets inre och ö. delar finns inte några stora rösegravar, endast ett fåtal strukturlösa s.k. lapprösen. Boplatserna är stora öppna boplatser av samma typ som under stenåldern. Keramiken består dels av asbestkeramik, dels av s.k. textilkeramik, bägge med kontakter öster- och söderut. Inom denna krets har tillvaratagits ett flertal gjutformar av täljsten avsedda för arbetsyxor av östliga former; också inhemska typer är kända. Inom denna kulturkrets var utkomsten fortfarande i huvudsak baserad på jakt, fiske och insamling. I n. utbildades en tredje asbestkeramisk kulturgrupp, som kan förmodas ha samband med senare tiders samer. Av landets drygt 90 hällmålningar finns de flesta vid Saimens sjösystem, några ligger vid Päijänne, medan fyra hittats i Hfrstrakten, i Esbo och Kyrkslätt. De äldsta målningarna tillhör redan den äldsta kamkeramikens tid, men majoriteten stenålderns slut och inlandets bronsålder, numera ofta kallad tidig metalltid.

Järnåldern. Under de fem sista århundradena före Kristi födelse var klimatet bistrare än tidigare med åtföljande nederbörd och sjunkande årsmedeltemperatur. Förändringen kan tydligt iakttas i mossarnas lagerföljd och innebär ett definitivt slut på den atlantiska tidens värmeoptimum.

Ända fram till slutet av 1960-t. omfattades tesen, att landet varit mer eller mindre obebott under denna tid för att ånyo bebyggas först under den äldre romerska järnåldern. Numera kan ett flertal boplatser dateras till förromersk järnålder. De visar att landets s.v. delar varit kontinuerligt bebodda, man kan följa bosättningen utan avbrott fram till den historiska tidens början. På insjöplatån förekommer fynd av keramik från samma tid och man kan urskilja ett antal lokala grupper. Inom en sydlig grupp, som efter en av de viktigare fyndplatserna för sin karakteristiska keramik kallas Morbygruppen (Morbykeramik), vann jordbruksnäringarna snabbt insteg som ett supplement till fångsten. Järn utvanns ur sjö- och myrmalm och förbindelserna med Baltikum var livliga. Det förefaller som om kunskapen om järnteknologi skulle ha nått Finland från både öst och väst. Under slutet av perioden och under den äldre romerska järnåldern lokaliserades bebyggelsen, som nu främst är känd genom gravfynd, till ådalarna vid kusten mellan Borgå och Kumo älv. Bland gravarna förekommer både enkla rösen och stensättningar samt stenkistgravar, de viktigaste finns i Böle och på Lilla Borgbacken i Borgå, vid Dåvits i Esbo och Korvala i Sagu. På Kroggårdsmalmen i Karis förekommer tarandgravar av estnisk typ och vid Kärsämäki i Åbo också brandgravar med motsvarigheter på germanerområdet i Skandinavien och kring Weichsels nedre lopp. Fornsaksmaterialet är av allmänbaltiska typer med inslag av germanska former, medan den romerska importen inskränker sig till några enstaka bronskärl och mynt.

Från s.v. Finland sprider sig metallkulturen längs Kumo älv till inlandet, på 300-t. når den trakterna av nuv. Tavastehus och Tfrs, samtidigt som den österbottniska bygden konsoliderades. Kärnområden är Laihela, Lillkyro och Vörå, senare också Storkyro och Malax, men viktiga fynd finns därtill från Lappfjärd, Närpes, Pörtom och Petalax liksom från Nykarleby, Purmo och Esse. Under folkvandringstiden kan man iaktta, att bebyggelsen förtätades och expanderade i Egentliga Finland, Satakunta och s. Österbotten för att under periodens slut nå Sysmä ö. om Päijänne. På folkvandringstiden var jordblandade rösegravar allmänna, isynnerhet i Österbotten; det har ansetts att gravformen eventuellt kunde härledas från bronsålderns rösen. De skandinaviska inslagen i fornsaksmaterialet är ytterst betydande. Nya gravfält, som sannolikt anlagts av handelsmän uppträder även längre norrut i trakterna av Uleåborg, Kemi och Torneå. Under den påföljande merovingertiden ersattes rösena i det övriga Finland av stora brandgravfält under flat mark, en för Finland typisk gravform, som kan betraktas som bygravfält. I Yläne, Eura och Kjulo socknar i nedre Satakunta förekommer dock stora skelettgravfält med rika föremål - bl.a. vapen av mycket hög kvalitet - vilka skarpt kontrasterar mot det i övrigt så dominerande brandgravskicket.

Under merovingertiden skapas ett flertal nationella smyckes- och vapenformer, samtidigt som fynden avspeglar vidsträckta och intima handelsförbindelser med Skandinavien, framförallt med Norrland och Mellansverige. På Åland, vars befolkning härstammar från Mellansverige, begravdes de döda under högar. Gravformen är svensk och fornsakerna representerar skandinaviska former, men i kvinnogravarna finner man även rikligt med finska smycken.

På vikingatiden är bosättningen fortsättningsvis expansiv. Gravfältens och därmed också gårdarnas och byarnas antal tilltar i de gamla kärnbygderna. I Tavastland förekommer ny bebyggelse kring s. Tavastlands sjöområde, och i Savolax anläggs nya boplatser med tillhörande gravfält i S:t Michelstrakten. Vikingatidens samhälle kan snarast karakteriseras som ett välmående bondesamhälle, som hade vidsträckta handelsförbindelser och var delaktigt i tidens högkonjunktur. Detta visar att vikingarnas österled, som tangerade Finlands sydkust (danska itinerariet, Kyrksundet) var av betydelse.

Den blomstrande bosättningen i s. Österbotten uttunnas vid merovingertidens slut, och bebyggelsen förefaller att ha undergått en kris; fyndmaterialet efter år 800 saknas nästan helt, medan pollenanalytiska resultat pekar mot en kontinuitet. Frågan om den österbottniska järnåldersbosättningens slutskeden väntar ännu på sin lösning.

I s.v. Finland började man från ingången av 1000-t. begrava de döda obrända, men gravarna innehåller fortfarande rikligt med föremål. Den nya seden antyder ett inflytande från kristendomen, men helt fyndtomma gravar uppträder först under 1100-talets första hälft. I v. Finland varade den s.k. korstågstiden 1025-1150, då den förhistoriska tiden anses upphöra. I Savolax och Karelen uppvisar järnåldersbosättningen en blomstrande och egenartad kultur. (E. Kivikoski, Finlands förhistoria, 1964; T. Edgren, Den förhistoriska tiden, Finlands historia 1, 1992; M. Huurre, 9000 vuotta Suomen esihistoriaa, 5:e rev. uppl. 1995; Finlands förhistoria: Finlands nationalmuseum, utställningskatalog, red. L. Erä-Esko m.fl., 1996) (Torsten Edgren)