samer

samer, folkstam som uppgår till ca 70 000 personer med utbredning över fyra staters (Norges, Sveriges, Finlands och Rysslands) territorier på Nordkalotten och n. delen av Skandinaviska halvön; betraktas allmänt som Nordens enda, och Europeiska unionens nordligaste s.k. ursprungsfolk. Språket är samiska; egentligen ett tiotal separata språk.

S. erkändes 1999 som Finlands enda ursprungsfolk. Den 6/2 firas som en inofficiell samisk nationaldag i Norge, Sverige och Finland sedan 1992, då den 15:e samiska konferensen i Helsingfors beslöt att högtidlighålla minnet av den första samiska kongressen, som hölls den 6 februari 1917 i Trondheim. Antalet s. i Finland kan uppskattas till drygt 7 300; omkring hälften av dessa talar något av de samiska språken som sitt modersmål. Sametingslagen av 1995 innehåller noggranna bestämmelser om vem som till härstamningen kan betrakta sig som same. Efter valet till Sametinget 2003 beräknades antalet s. i det s.k. hembygdsområdet enligt följande: Utsjoki (821 pers., ca 59 % av kommunbefolkningen), Enare (2 152 pers., ca 30 %), Enontekis (397 pers., ca 20 %) och Sodankylä (299 pers., ca 3 %). På andra håll i Finland bodde 2003 ca 3 700 s.

Med hänsyn till det språk de finländska s. talar, indelas de i nordsamer, enaresamer och skoltsamer (om språkförhållandena och utbredning, se samiska). 2003 stiftades en samisk språklag som syftar till att trygga den i grundlagen tillförsäkrade rätten för s. att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur. I lagen, som innebar en statushöjning för de samiska språken (den föregående hade stiftats 1991), stadgas om s:s rätt att använda sitt eget språk hos domstolar och andra myndigheter samt om det allmännas skyldighet att tillgodose och främja s:s språkliga rättigheter. Målet är att s:s rätt till rättvis rättegång och god förvaltning garanteras oberoende av språket samt att s:s språkliga rättigheter förverkligas utan att de särskilt behöver anhålla om det. De myndigheter som denna lag tillämpas på är myndigheterna i de ovannämnda kommunerna, de domstolar och myndigheter inom den statliga distrikts- och lokalförvaltningen vilkas ämbetsdistrikt helt eller delvis omfattar dessa kommuner, länsstyrelsen i Lapplands län och organ som är verksamma vid den samt statliga besvärsmyndigheter, bl.a. minoritetsombudsmannen.

S. har under de senaste decennierna, alltsedan 1950-t., varit indragna i en segsliten konflikt med finska staten om nyttjanderätten till marken och naturresurserna i sameområdet. Enligt s:s uppfattning är det statliga ägandet av marken inte oomtvistat. En lösning lagstiftningsvägen på detta problem är en förutsättning för att Finland skall kunna ratificera internationella arbetsorganisationen ILO:s konvention om ursprungsfolkens rättigheter. Lagstiftning på området förbereds 2006.

Dagens s. har så gott som till alla delar övergett sitt traditionella levnadssätt, vad den materiella kulturen beträffar. Endast rester av den gamla nomadkulturen finns kvar. Den transportabla kåtan spelar numera en sporadisk roll som skydd vid vallningen av renarna. Vid de olika arbetsmomenten kommer moderna transportmedel till användning. Renskötseln (renar), som ger sina utövare en relativt god utkomst, är dock fortfarande en viktig näring i sameområdet, även om den praktiseras av endast en minoritet bland s. Av s. i Finland lever endast ca 10 % av renskötsel. I motsats till s. i Norge och Sverige har s. i Finland inte ensamrätt till detta näringsfång.

För enhetlig beredning av ärenden rörande samebefolkningen grundades 1960 en samedelegation, som tillsätts av statsrådet för fyra år i taget. Delegationen, vars ordförande är landshövdingen i Lapplands län, består av tolv ledamöter med ersättare, av vilka sex är valda av Sametinget och övriga representerar ministerierna. Ett slags sameparlament, delegationen för sameärenden, inrättades 1973. Delegationen hade enligt en 1990 given förordning 20 ledamöter, utsedda bland s. genom allmänna val, och sorterade under inrikesministeriet. Delegationen omorganiserades 1996 till Sametinget, vars huvuduppgift är att planera och verkställa den i Finlands grundlag stadgade samiska kulturautonomin. Det 1956 grundade samerådets sekretariat flyttades 1979 från Hfrs till Utsjoki. Rådet är en gemensam kulturpolitisk och politisk organisation för s. i Norge, Sverige, Finland och Ryssland vars målsättning är att tillvarata deras intressen som ett folk, styrka samhörigheten över nationsgränserna och arbeta för att s. även i framtiden skall erkännas som ett folk vars kulturella, politiska, ekonomiska och sociala rättigheter skall säkras dels i de enskilda ländernas lagstiftning och dels i avtal mellan dem och s:s representativa organ. I kulturellt hänseende har s. upplevt en period av starkt uppsving under de senaste decennierna. Idag hör s. till de ursprungsfolk som har den högsta bildningsnivån. Deras möjligheter att erhålla undervisning på sitt eget språk var dock länge obefintliga. I Finland påbörjades 1975 undervisning på modersmålet för de samiska barnen, men den har hämmats av brist på lärare och undervisningsmateriel. För främjandet av s:s kulturella och ekonomiska intressen bildades 1932 sällskapet Lapin sivistysseura (samiska). Samma syfte har det 1945 grundade Samii Litto med säte i Enare, och de två organisationerna har därför inlett samarbete bl.a. beträffande utgivningen av tidskriften Sápmelaš (gr. 1934). Samii Litto, som även bedriver hembygdsverksamhet, öppnade 1962 ett stort samiskt friluftsmuseum i Enare kyrkby. Verksamheten övertogs 1986 av en stiftelse, som 1998 öppnade museikomplexet Siida. Detta har status av bl.a. nationellt specialmuseum för belysande av s:s kultur.

Historia. Enligt den arkeologiska kontinuitetsteorin har bosättningen i Finland fortgått utan avbrott sedan den inledande pionjärbosättningen. Det antas att ett befolkningstillskott ca 3 900 f.Kr. från Ryssland som arkeologiskt representeras av typisk kamkeramik införde det uralska urspråket, ur vilket sedermera både de samiska och de östersjöfinska språken utvecklades. Fr.o.m. ca 3 200 f.Kr. påverkade den snörkeramiska eller båtyxkulturen, som anses ha haft en indoeuropeisk bakgrund starkt utvecklingen i s.v. Finland, vilket resulterade i en skarp delning i ett västligt och ett östligt kulturområde. Det västliga området knöt nära kontakter med områdena kring Östersjön och övergick i en agrar ekonomi medan det östliga området upprätthöll den traditionella ekonomin som baserades på jakt och fiske samt det traditionella kontaktnätet i Östeuropa. Det var denna delning som inledde en utveckling som i v. ledde till bildandet av en (östersjö)finsk och i öster till en samisk enhet.

Skandinaviska halvöns pionjärbosättning härstammade ytterst från v. Europa och var främmande för Finlands pionjärbosättning. I likhet med Finland delades också Skandinavien i två kulturområden i och med att s. delen fick motta befolkningstillskott som införde en agrar ekonomi, medan n. delen behöll den traditionella ekonomin som baserades på fångst. En våg av aktivitet från Finland under bronsåldern (representerad av lovozerokeramik) inledde och en annan under äldsta järnålder (representerad av kjelmöykeramik) fullbordade en ackulturation hos den lokala befolkningen som bl.a. ledde till att det ursprungliga språket övergavs och en ursamisk språkform upptogs. Så uppstod en helt ny samisk grupp i n. Skandinavien. Rester av dess ursprungliga, nu okända, språk återfinns ännu i n. Fennoskandias ortnamn.

Det är således viktigt att förstå följande process: utvecklingen som ledde till att en ursamisk språkform och kultur bildades försiggick inom det nuvarande Finland och ryska Karelen. Fram emot tideräkningens början inlemmades n. Skandinavien i den samiska gemenskapen som en följd av dominans. Långt senare, fr.o.m. slutet av medeltiden, började s. i Finland och ryska Karelen (de ursprungliga samernas efterkommande) marginaliseras och assimileras av bondesamhällets nybyggare (se nedan) vilket ledde till att s. och det samiska dog ut där. Då var det Skandinaviens och Nordkalottens s. som blev de vilka uppburit det samiska fram till våra dagar.

Vid vår tideräknings början var s. utbredda över n. Skandinavien, stora delar av det nuvarande Finland och Kolahalvön samt Östkarelen. Tidigast (98 e.Kr.) nämns de av den romerske historikern Tacitus, vars fenni förmodligen avser s. kring Skandinaviens fjälltrakter (Finland, avsn. Namnet), som senare i olika äldre källor (bl.a. Prokopios, Jordanes och Paulus Varnefrid) kallas skridfinnar (= skidande finnar). S:s forna förekomst i Finland söder om Lappmarken dokumenteras av ett stort antal ortnamn som återgår på samiska original såsom Lappträsk, Lappvik m.fl.

Sedan de nordiska rikena och Ryssland utkristalliserat sig som statsbildningar, blev s. tvungna att betala skatt till flera härskare; tidigare hade deras bosättningsområde i n. och ö. kontrollerats av (väst) finnar, tavaster och till sist också av karelare (fr.o.m. 1000-t., bjarmer). De svenska kungarna gav redan på 1200-t. birkarlarna ensamrätt till skatteindrivning och handel i en del av sameområdet, men ett ordnat skatteuppbördssystem infördes först av Gustav Vasa, som inskränkte birkarlarnas makt (den indrogs helt under Karl IX) och tillsatte egna lappfogdar (till en början f.d. birkarlar), vilka även tjänstgjorde som rättsskipare. Gustav Vasa påskyndade också nybyggarverksamheten (kolonisation), något som för s. innebar en forcerad takt i marginaliseringen och assimileringen med centralsamhället; sydgränsen för deras bosättning gick ännu så sent som kring 1500 i trakten av Saimen.

Konfrontationen mellan de två kulturerna - jakt, främst på vildren, och fiske gentemot svedjebruk - ledde inte till större väpnade sammanstötningar, utan hade snarast karaktären av långsamt undanträngande, marginalisering och assimilering för den svagare parten. Då vildrenen dog ut (renar) bortföll den materiella grundvalen för s:s gamla fångstkultur. Renskötsel som näringsfång i större skala började utvecklas i svenska Lappmarken i slutet av 1500-t. och nådde nuvarande finländskt område hundra år senare men etablerades på allvar först i början av 1700-t. Finska nybyggare utvecklade en egen renskötsel i ö. Lappmarken.

Läget på Nordkalotten stabiliserades, sedan gränsernas sträckning slutgiltigt slagits fast i mitten av 1700-t. (Finnmarken). S:s kristnande hade inletts redan på 1000-t., men den tog fart så sent som på 1600-t.; i Finland arbetade bl.a. Esaias Fellman (d. 1697) och Gabriel Tuderus, som vardera kallats "lapparnas apostel", särskilt energiskt för denna sak. En fast finsk bosättning uppstod efter 1673 i Kemi lappmark. Sedan s. slagit sig ned som jordbrukare, förfinskades de vanligen på en generation söder om det nuvarande bosättningsområdet (se även bl.a. minoriteter).

(I. Fellman, Handlingar och uppsatser angående finska Lappmarken och lapparna, 4 bd, 1910-15; J. Fellman, Anteckningar under min vistelse i Lappmarken, 4 bd, 1906; J.E. Rosberg, Lapplynne, 1922; V. Tanner, Antropogeografiska studier inom Petsamo- området, i Skoltlapparna, Fennia 4/49, 1929; P. Ravila, Reste lappischen Volksglaubens, 1934; T.I. Itkonen, Heidnische Religion und späterer Aberglaube bei den finnischen Lappen, 1946, Suomen lappalaiset vuoteen 1945, 2 bd, 1948; B. Collinder, The Lapps, 1949; H. Tegengren, En utdöd lappkultur i Kemi lappmark, 1952; R. Karsten, Samefolkets religion. 1952; K. Nickul, Les Lappons de Finlande, 1963, Saamelaiset kansana ja kansalaisina, 1970, The Lappish nation: citizens of four countries, 1977; E. Asp, Lappalaiset ja lappalaisuus, 1965, The Finnicization of the Lapps, 1966; K. Paltto, Saamelaiset, 1973; P. Virrankoski, Pohjois-Pohjanmaan ja Lapin historia 1600-luvulla, 1973; J. Turi, Kertomus saamelaisista, orig. på samiska 1910, fi. övers. 1979; S. Aikio, Sámiid historja, 1981; S. Aikio m.fl., The Sami culture in Finland, 1994; K. Korpijaakko-Labba, Om samers rättsliga ställning i Sverige-Finland, 1994; V-P. Lehtola, Saamelaiset: historia, yhteiskunta, taide, 1997; Beaivvi mánát: saamelaisten juuret ja nykyaika, red. I. Seurujärvi-Kari, 2000; Sami folkloristics, red. J. Pentikäinen, 2000; Siidastallan: siidoista kyliin, red. J. Pennanen, 2000; U-M. Kulonen/I. Seurujärvi-Kari/R. Pulkkinen, The Saami. A cultural encyclopaedia, 2005)


Samernas_flagga.jpg

Samer. Den samiska flaggan har varit i bruk sedan 1986 och är skapad av den samiska konstnären Astrid Båhl. Bild: Sametinget.

samer_2.jpg

Sápmi eller Sameland sträcker sig över hela Nordkalotten. Talrikast är samerna i Norge, ca 50 000, medan det i Sverige finns ca 20 000, i Finland drygt 7 000 och i Ryssland 2 000. Karta: Arttu Paarlahti.

Samer.jpg

Det tidigare nomadiska levnadssättet övergavs slutgiltigt först på 1960-t. Nyttjanderätten till marken, inte äganderätten, var det centrala för samerna så länge de levde ett nomadiserande liv. Foto: Museiverket.

samer_1.jpg

Sameområdet sammanfaller inte med renskötselområdet, vilket illustrerar att samerna i Finland i motsats till vad som är förhållandet i Sverige och Norge inte har ensamrätt på att hålla renar. Karta: Arttu Paarlahti.
Aktörer
upphovsman: UVF-redaktion
ägare: Svenska folkskolans vänner
utgivare: Svenska folkskolans vänner
Ämnesord
historia, minoriteter, samer
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Skapat 09.03.2011 av Johan Lindberg
Uppdaterat 11.06.2017 av Import