tidningspressen

tidningspressen. Den första tidningen i Finland, Aurorasällskapets Tidningar utgifne af et Sällskap i Åbo, grundades vid akademin i Åbo 1771. Det var naturligt att den utgavs på svenska, vilket var den potentiella läsekretsens språk. Både till sitt format och sitt utseende påminde denna första periodiska publikation, som i folkets mun gick under namnet Åbo Tidningar, närmast om en tidskrift, vilket gäller de flesta motsvarande alster i landet ända till mitten av 1800-t.

Under den första hälften av 1800-t. utkom de få tidningarna endast en eller två gånger i veckan. Undantaget var de officiella tidningarna, Åbo Allmänna Tidning (1810-19) och Finlands Allmänna Tidning, som grundades 1820 i Hfrs efter att regeringen på storfurstens order flyttat till den nya huvudstaden. Den förstnämnda utsändes med tre nummer i veckan och den senare utkom under sitt första decennium tre gånger, och från 1831 sex gånger i veckan. De äldsta, ännu utkommande tidningarna i Finland grundades under denna tid: Åbo Underrättelser (1824), Vasabladet (1856) och Borgåbladet (1860).

Den första politiska tidningen var Åbo Morgonblad, grundad av A.I. Arwidsson 1821. Den indrogs redan i oktober samma år. J.V. Snellmans Saima, som grundades i Kuopio 1844 och indrogs av censuren på order av generalguvernör Menschikov 1846, tillhörde de mest betydelsefulla tidningarna i landets presshistoria. Den företrädde en liberal pressuppfattning och redigerades i en reformvänlig anda. Den nådde snabbt en förhållandevis stor upplaga och var till sin spridning riksmässig. En annan liberal tidning var Johannes Alfthans och C.I. Qvists Wiborg (1855-61). Men epokens mest framträdande blad var dock Helsingfors Tidningar (1829-66), som i två årtionden redigerades av Zacharias Topelius.

De äldsta tidningarna var sålunda svenskspråkiga. Det första försöket på finska gjordes redan 1776 av kyrkoherden Anders Lizelius med Suomenkieliset Tieto-Sanomat, men det dröjde över fyra decennier, innan nästa finskspråkiga tidning, Reinhold von Beckers Turun Wiikko-Sanomat (1820-31), såg dagens ljus. Den följdes snart av andra finskspråkiga organ, bl.a. Oulun Wiikko-Sanomia (1829-79), Maamiehen Ystävä (1844-55) och Kanawa (1845-47), men först genom grundadet av Suometar (1847-66) i Hfrs blev den finskspråkiga publicistiken permanent. De flesta av de under perioden 1771-1860 grundade 85 periodiska publikationerna levde endast ett år eller mindre. Endast drygt tio utkom med tio årgångar eller mera.

1860-t. innebar den moderna pressens genombrott i Finland. Pionjärerna var liberala tidningar som August Schaumans Papperslyktan (1859-61), Ernst Linders Päivätär (1863-65) samt framför allt liberalernas Helsingfors Dagblad (1862-89), som ända från starten utgavs sex gånger i veckan och som 1871 blev den första sjudagarstidningen i Norden. Från 1860-t. härstammar också Hufvudstadsbladet, grundat av August Schauman 1864 och Uusi Suometar, som grundades 1869 och vars namn 1919 ändrades till Uusi Suomi. Hufvudstadsbladet företrädde en ny kontinental tidningstyp, en lokalt inriktad s.k. omnibusavis, med "något för envar" till sitt innehåll, en typ som blev vanlig under seklets sista decennier. Den efterträdde småningom Helsingfors Dagblad som landets största tidning och viktigaste annonsorgan, en ställning som den innehade under flera årtionden.

Uusi Suometar representerade den första generationens fennomanpress, de s.k. jungfennomanerna. Andra företrädare för denna radikala finskhetsrörelse var en rad av provinstidningar som ännu utkommer, dock under annat namn, t.ex. Keskisuomalainen (1871) i Jyväskylä, Satakunnan Kansa (1873) i Björneborg och Karjalainen (1874) i Joensuu. Under sitt ursprungliga namn utkommer fortfarande Aamulehti (1881) i Tfrs och Hämeen Sanomat (1879) i Tavastehus. Som en reaktion på finskhetsrörelsen grundades speciellt under 1880-t. en rad svensksinnade tidningar i s.k. landsortsstäder. Efter pionjären Vikingen (1870-74) blev Nya Pressen (1882-1974), grundad av Axel Lille, det främsta svekomanska organet.

På 1880-t. uppstod en splittring inom det fennomanska lägret. Mot de konservativa gammalfinnarna, vilka senare under förryskningsperioden även kom att kallas suometarianer efter sitt språkrör Uusi Suometar, uppstod en oppositionsrörelse i form av yngre radikala, både liberalt och socialt inriktade finsksinnade. Dessa s.k. ungfinnar grundade snart sina egna språkrör, av vilka Päivälehti (1890) blev den viktigaste. Sedan 1904 utkommer den under namnet Helsingin Sanomat. Under en följd av år verkade Eero Erkko som tidningens huvudredaktör och släkten Erkko har sedermera etablerat sig som utgivarbolaget Sanoma Oy:s huvudägare. Helsingin Sanomat var under mellankrigstiden organ för framstegspartiet, men sedan krigsåren har tidningen iakttagit en oavhängig linje och den har småningom utvecklats till landets klart största tidning och en av Nordens största dagstidningar.

Den socialistiska arbetarrörelsen i vårt land organiserade sig på 1890-t. och då grundades arbetartidningen Työmies (1895), vilken snart blev organ för det nygrundade socialdemokratiska partiet. Efter inbördeskriget 1918 övertogs dess roll som partiets huvudorgan av Suomen Sosialidemokraatti (1918), vars namn senare ändrats till Uutispäivä Demari. Under och efter de s.k. ofärdsåren 1899-1905 uppstod flera nya socialdemokratiska tidningar, bl.a. den svenskspråkiga Arbetet (1909-18) och dess fortsättning Arbetarbladet (1919). Den socialdemokratiska tidningspressen var från början starkt partibunden.

I slutet av 1800- och början av 1900-t. växte den finskspråkiga tidningspressen snabbare än den svenskspråkiga. Tabellen över tidningspressens utveckling i Finland 1860-1900 utvisar utvecklingens gång beträffande antalet tidningar och utgåvor per vecka.

Tabellen utvisar att de svenskspråkiga tidningarnas utgivningsfrekvens per vecka var högre än de finskspråkigas, vilkas antal dock i slutet av seklet ökade snabbare både beträffande antal och utgivningsgånger i veckan.

Efter parlamentsreformen 1906 förändrades även den finländska tidningspressens politiska struktur. Permanent organiserade politiska partier strävade efter att skapa en egen tidningspress. Mönstret var att det på enspråkigt finska orter fanns organ för de bägge fennomanska partigrupperingarna, för socialdemokratiska partiet och efter 1906 för agrarpartiet, medan det på svensk- och tvåspråkiga orter även fanns en svensksinnad tidning, efter 1906 vanligen organ för Svenska folkpartiet. Gammal- och ungfinnar, Svenska folkpartiet och socialdemokratiska partiet kunde sålunda bygga på en redan existerande press, medan nykomlingen agrarförbundet (numera centern) grundade egna organ. Dess första huvudorgan blev Ilkka (1906) i Vasa, som fr.o.m. 1962 utges i Seinäjoki. Savon Sanomat (1907) i Kuopio och Maakansa (1909) i Viborg var andra viktiga språkrör för partiet. Sistnämnda tidning flyttade efter fredsslutet 1944 till Hfrs och har därefter ansetts som centerns huvudorgan. Dess namn ändrades 1965 till Suomenmaa.

Perioden 1905-39 innebar för den finländska tidningspressen trots mångahanda politiska svårigheter en tid av kraftig tillväxt. För denna tillväxt svarade emellertid endast den finskspråkiga tidningspressen, de svenskspråkiga tidningarnas antal och utgivningsfrekvens förblev på samma nivå som vid sekelskiftet. Den undre tabellen ovan visar den finländska tidningspressens utveckling under dessa år.

Samtidigt lades också grunden till de första samarbetsorganisationerna för tidningsutgivare och journalister. Under denna period inrättades nyhetstjänsten, annonsackvisationen effektiverades och distributionen av tidningarna organiserades. En speciellt snabb ökning av antalet politiska partitidningar skedde i början av självständighetstiden. Nytt var de kommunistiska tidningarna, vilka indrogs och förbjöds utkomma sommaren 1930. Efter vapenstilleståndsfördraget hösten 1944 kunde de åter utkomma och de gick under en lång period även under beteckningen folkdemokratiska. Huvudorgan blev Kansan Uutiset (1957) i huvudstaden. När kommunisterna splittrades i en majoritets- och en radikalare (sovjetivrigare) minoritetsfalang på 1960-t. blev Tiedonantaja (1968) språkrör för dessa s.k. taistoiter. Tidningspressens utveckling i Finland 1905-1940

Under 1960-, 70- o. 80-t. inträffade en kraftig minskning av partipressen. Delvis berodde denna minskning på tidningsdöden, vilken drabbat speciellt mindre s.k. andra och tredje tidningar på utgivningsorterna. Det oaktat fortsatte antalet tidningar att öka från 168 tidningar (inklusive lokaltidningarna) 1945 till 199 år 1960, 237 tidningar 1970 och 247 tidningar 1980. Huvudorsaken är att de flesta borgerliga tidningar förklarat sig partipolitiskt oberoende, vilket illustreras av det faktum, att då de obunda tidningarna 1970 stod för mindre än hälften av tidningarnas totalupplaga, var motsvarande siffra vid milliennieskiftet över 90 %. Likaså avstannade utgivningsfrekvensens ökning i slutet av förra seklet. Detsamma gäller den finländska tidningspressens totalupplaga, som sjönk kraftigt på 1990-t. från 4,1 milj. ex. toppåret 1990 till ca 3,3 miljoner 1996. Den svenskspråkiga tidningspressens spridning höll sig åren 1950-80 kring 160-170 000 ex. Antalet svenskspråkiga tidningar sjönk en aning till 13 dagstidningar 1983. Några mindre svenskspråkiga tidningar, t.ex. Björneborgs Tidning (1965) och Tammerfors Aftonblad (1972) drabbades av tidningsdöden, men en större förlust för den svenskspråkiga pressen utgjorde nedläggningen av eftermiddagstidningen Nya Pressen vintern 1974. Tidningen som utgavs av Hufvudstadsbladets bolag blev ett offer för marknadskrafterna i kampen mot de finskspråkiga eftermiddagstidningarna Ilta-Sanomat och Iltaset i Hfrs. Den svenskspråkiga tidningspressen erhöll dock 1981 ett tillskott, då en redaktionell linjetvist inom tidningen Ålands redaktion ledde till grundandet av en ny tidning Nya Åland.

Koncentreringen inom finländsk press har gått så långt att vi idag egentligen endast har en ledande riksmässig tidning, nämligen Helsingin Sanomat, som 2004 hade en spridning på 439 000 ex., med vilken siffra den var näststörst i Norden, knappt efter svenska Aftonbladet. I Finland låg de regionala tidningarna (2003) långt efter: Aamulehti (Tfrs) 136 000, Turun Sanomat (Åbo) 111 000, Kaleva (Uleåborg) 82 000, Keskisuomalainen (Jyväskylä) 75 000 och Savon Sanomat (Kuopio) 65 000. På tionde plats vad spridning anbelangar kom Hufvudstadsbladet (Hbl) med en siffra på drygt 50 000 ex. Hbl sprids över hela Svenskfinland, men har konkurrens av lokala svenskspråkiga tidningar i Nyland, Åboland, Åland och Österbotten. De s.k. gratistidningarna, vilka finansieras med annonsintäkter, är ett nytt inslag inom pressen på 1990-t. Den främsta företrädaren finns i huvudstaden, Metro (gr. 1999) med en sammanlagd nordisk spridning på över 1 milj. ex., idag ägd av Sanoma Oy.

Pressfriheten. Då Tidningar utgifne af et sällskap i Åbo grundades 1771 rådde det tryckfrihet i Sverige enligt tryckfrihetsförordningen av 1766, den första tryckfrihetslagen i världen. Redan tidigare hade de första stadgandena om allmänna handlingars offentlighet utfärdats i riket. Den nyvunna tryckfriheten upphävdes dock i Gustav III:s regeringsform och i en ny förordning begränsades tryckfriheten 1774. Frånsett några kortare perioder rådde ingen tryckfrihet längre under svenska tiden, censuren blev tvärtom successivt strängare. Då Finland införlivades i det ryska kejsardömet som ett autonomt storfurstendöme 1809 fortsatte censursystemet som förut. En ny censurförordning eften rysk modell utfärdades 1829, vilken stadgade sträng förhandscensur. Förhandscensuren var sedan i kraft ända till 1905, förutom ett kort mellanspel 1865-67 då tryckfrihet utan preventiv censur rådde. Den upphävdes emellertid av en av kejsaren utfärdad administrativ förordning 1867. Under de s.k. ofärdsåren 1899-1905 inleddes efter februarimanifestet 1899 på generalguvernör Nikolai Bobrikovs order en regelrätt förföljelse av den finländska pressen och journalisterna. Ett stort antal tidningar indrogs antingen temporärt eller för alltid och många journalister landsförvisades. Efter storstrejken 1905 upphävdes förhandscensuren och de följande åren rådde en förhållandevis långtgående tryckfrihet. Men fr.o.m. 1910 skärptes åter censuren, som efter första världskrigets utbrott övergick i krigscensur.

Först sedan Finland blivit självständigt fick landet i början av 1919 sin första tryckfrihetslag. Tryckfriheten garanterades också senare samma år i regeringsformen. Det oaktat drabbades den socialistiska tidningspressen av repressiva åtgärder från statsmaktens sida under mellankrigstiden. Sålunda indrogs som sagt alla kommunistiska tidningar sommaren 1930 och förbjöds att utkomma i fortsättningen. 1938 indrogs även IKL:s tidningspress på initiativ av dåvarande inrikesministern Urho Kekkonen, men indragningarna upphävdes inom kort. Krigscensur rådde under andra världskriget och ännu några år framöver, och även senare har en viss censurmentalitet framträtt. I utrikespolitiska frågor rådde fr.o.m. 1960-t. till Sovjetunionens upplösning självcensur, vilket innebar att pressen reglerade sina skriverier i enlighet med det nationella intresset (jfr censur).

Pressens frihet är tryggad i grundlagen, som förnyades 2000, och inskränks blott av de stadganden som finns i strafflagen gällande bl.a. ärekränkning, kränkning av privatlivet, hets mot folkgrupp, uppvigling till brott samt hädelse. Lagen om allmänna handlingars offentlighet (1951) samt lagen om journalisters rätt att hemlighålla sin källa (1966) innebar att tryckfriheten ytterligare stärktes. Till nyhetsjournalistikens uttalade ideal hör iakttagande av neutralitet samt en strävan att framföra fakta. Dessa omnämns både i Journalistreglerna (flera olika versioner sedan 1958, den senaste från 2005) och i reglementet för Rundradions programverksamhet (första versionen 1967). Det självreglerande organet opinionsnämnden för massmedierna, som inrättades 1968, utgår från antagandet att det finns en "god journalistsed", som journalisterna bör iaktta i sitt arbete. Opinionsnämnden för massmedierna fungerar som skiljedomare och tolkare av journalistreglerna och dit kan medborgaren vända sig om han/hon anser att en tidning brutit mot god sed. Ytterligare kan i detta sammanhang nämnas den lagstiftning som reglerar offentligheten rörande myndigheternas verksamhet och som tillkom 1999. Lagens målsättning är att effektivera och utvidga offentlighetsprincipens förverkligande och den sträcker sig till den offentliga maktens alla områden.

Nyhetstjänst och redigering. Genom egna reportage skapar varje tidning sin individuella karaktär. De större tidningarna håller sig också med inrikeskorrespondenter i olika delar av landet. Av ekonomiska skäl är det endast få tidningar som har egna korrespondenter utrikes, men många har korrespondenter på frilansbas. En central roll för tidningarnas nyhetsförmedling spelar nyhetsbyråerna som ägs och upprätthålls av pressen. Den största och viktigaste är Finska notisbyrån (FNB), som betjänar tidningarna och Rundradion. Den förmedlar bl.a. nyheter från statsrådet och har ett utbyggt nationellt korrespondentnät. Tack vare vidsträckta utrikesförbindelser med ledande internationella och nationella nyhetsbyråer kan den distribuera ett omfattande nyhetsmaterial från utlandet. Vissa tidningar har numera direkta förbindelser med internationella nyhetsbyråer, varför FNB:s roll som förmedlare av nyheter något minskat. Partitidningarna har några egna nyhetsbyråer, som huvudsakligen sänder politiska nyheter från huvudstaden och artikelmaterial. Sådana är Uutiskeskus (UK, gr. 1946), som betjänar centerns tidningar, den socialdemokratiska UP - Uutispalvelu (föregångaren Työväen sanomalehtien tietotoimisto TST, gr. 1919) samt Svensk presstjänst, SPT , gr. 1972). Redigeringstekniken utvecklades snabbt efter kriget och står på en relativt hög nivå.

Till detta bidrar också tidningarnas tekniska tillgångar för reproduktionen. Under 1960-, 70- o. 80-t. skedde en veritabel teknisk revolution inom den grafiska industrin och tidningarna övergick till offset. På sättningens område frigjorde man sig från den gamla blysättningen och övergick till databaserad fotosättning och integrerade datastyrda produktionssystem. Ifråga om tidningstekniken är Finland ett föregångsland i världen. Under de senaste decennierna har de flesta tidningar i Finland övergått från s.k. tidningsformat till tabloid. Ett undantag är landets största tidning Helsingin Sanomat. På utgivningsorterna sköter tidningarna till stor del distributionen genom egna kolportörorganisationer. På grund av de höga kostnaderna har tidningar som utkommer på samma ort inlett distributionssamarbete. Det samma gäller de upplagor som med bil distribueras utanför utgivningsorten. Fjärrtransporten och en god del av den lokala distributionen sköts av postverket. Lösnummerförsäljningen är i Finland relativt obetydlig och spelar en större roll endast för huvudstadens eftermiddagstidningar Ilta-Sanomat (1932) och Iltalehti (1980). I övrigt handhas lösnummerförsäljningen huvudsakligen av Rautakirja Oy.

Ägoförhållanden och ekonomi. I äldre tider ägdes tidningarna av privatpersoner, bokhandlare och tryckeriofficiner. Idag ägs och administreras de icke partibundna tidningarna och samlingspartiets samt centerpartiets press mestadels av aktiebolag. De socialdemokratiska tidningarna upprätthålls i regel också av aktiebolag, men i nära förening med partiorganisationerna. De två största medielägren på finskspråkigt håll är Sanoma Oy och Alma Media, vilka bägge utvecklats till veritabla mediehus, som förutom tidnings- och tidskriftsutgivning även äger radio- och televisionskanaler och vilkas årliga omsättning uppgår till flera miljarder euro. Kärnan i Sanoma Oy:s tidningsägande utgörs av tidningarna Helsingin Sanomat, Ilta-Sanomat och Taloussanomat samt flera lokala tidningar. Alma Medias flaggskepp är Aamulehti samt regionala och lokala tidningar som Satakunnan Kansa (Björneborg), Lapin Kansa (Rovaniemi) och Pohjolan Sanomat (Kemi). Långt bakom kommer en tredje gruppering, den s.k. Väli-Suomi-gruppen, med tidningen Keskisuomalainen som viktigaste representant. Tidningen äger även bl.a. Savon Sanomat och Iisalmen Sanomat (Idensalmi). På finlandssvenskt håll ägs tidningarna främst av större stiftelser: Föreningen Konstsamfundet äger bl.a. Hufvudstadsbladet, Borgåbladet, Östra Nyland och Österbottningen, medan Harry Schaumans stiftelse i Vasa kontrollerar bl.a. Vasabladet, Jakobstads Tidning och Syd-Österbotten.

Tidningarna bygger sin ekonomi på prenumeration, lösnummerförsäljning och annonser. De stora mediekonglomeraten Sanoma Oy och Alma Media får även stora intäkter genom sin radio- och tv-verksamhet. Många tidningar lever till stor del på inkomster från civiltryck vid sidan om tidningsproduktionen. Det statliga presstödet består främst av ett särskilt anslag, som fördelas mellan tidningar med höga distributionskostnader.

Pressens organisationer. Journalisterna hör i stor utsträckning till Finlands journalistförbund (författar- och publicistorganisationer), som redan länge haft en rent facklig karaktär. En chefredaktörsförening bildades 1971; till den hör de ledande redaktörerna, av vilka många av principiella skäl inte anslutit sig till journalistförbundet. Sedan gammalt existerar några journalistföreningar av partikaraktär. Finlands svenska publicistförbund är partilöst. Den tekniska personalen (tekniker, faktorer, arbetsledare, försäljare, marknadsförare och övriga tekniska tjänstemän) är liksom den administrativa fackligt organiserad i en egen intresseorganisation, Medieunionen MDU (Mediaunioni MDU), som grundades 1909 och 1971 anslöt sig till FTFC.

Anställningsvillkor, utbildning m.m. Journalisternas minimilöner och övriga villkor fastställs sedan 1966 genom kollektivavtal. Dessa ingås mellan journalistförbundet och arbetsgivarförbundet, numera Mediernas centralförbund, som även har ingått kollektivavtal med arbetstagarparten, Medieförbundet (grafisk industri) angående övriga arbetstagare inom grafiska industrin. Den finskspråkiga journalistutbildningen försiggår huvudsakligen vid Tammerfors universitet. Där kan man avlägga redaktörsexamen och även ägna sig åt mera avancerade presstudier. På svenska ges journalistutbildning vid Svenska social- och kommunalhögskolan i Hfrs. En omfattande kursverksamhet på olika områden ger specialskolning. En betydande del av utbildningen sker dock fortfarande vid själva tidningsredaktionerna och t.ex. Sanoma Oy bedriver en egen journalistutbildning.

Många av de tidningar vars namn inte är tryckta med kursiv stil i artikeln behandlas även under separata uppslagsord eller vid respektive utgivningsort. (T. Steinby, Finlands tidningspress, 1963, Press och kultur, 1982; A. Viranko, Suomen lehdistö vakaannuttaa asemaansa 1916-66, 1966; Suomen sanomalehdistöhistoriallinen bibliografia, 1978; Sensuuri ja sananvapaus, red. P. Leino- Kaukiainen, 1980; J. Miettinen, Sanomalehtien lukeminen, 1980; Sanomalehdistö Suomessa, red. E. Salminen, 1981; C. Zilliacus, Tidningshuvud och tidningshjärta, 1981; M. Kinnunen/K. Piironen, Sanan valtaa Kallaveden kaupungissa I-II, 1982; P. Leino-Kaukiainen, Sensuuri ja sanomalehdistö Suomessa 1891-1905, 1984; E. Keränen, Muuttuva työnkuva, 1984; Kuva ja ulkoasu, red. P. Tommila m.fl., 1984; P. Tommila, Oulun Wiikko-Sanomia 1829-1879, 1984; Suomen lehdistön historia 4. Paikallislehdistön historia, red. E-L. Aalto m.fl., 1985; C. Zilliacus/H. Knif, Opinionens tryck. En studie över pressens bildningsskede i Finland, 1985; Suomen lehdistön historia 1-3, sanomalehdistön historia, huvudred. P. Tommila, 1987-91; M. Hurri, Kulttuuriosasto, 1993; J. Suistola, Kylmä sota paleltaa: kylmän sodan alku Suomen johtavassa sanomalehdistössä, 1994; P. Mervola, Kirja, kirjavampi, sanomalehti, 1995; E. Salminen, Vaikeneva valtiomahti, 1996; B. Thölix, Alla våra gårdagar: tidningen som historia och efterglöd, 1996; Sensur og selvsensur i nordisk presse, red. H.F. Dahl, 1999; H. Nuutinen, Turun sanomalehdistö ja Suomen taloudellinen kehitys ennen elinkeinovapautta 1820-1879, 1999; P. Tommila/R. Salokangas, Tidningar för alla. Den finländska pressens historia, 2000; Lehtikuvan aika, red. J. Komulainen, 2000; Svenska medier i Finland, red. T. Moring/A. Nordqvist, 2002; K. Lehto, Suomalaisten seitsenpäiväisten sanomalehtien linjapapereiden synty ja muutos 1971-2005, 2005; E. Salminen, Mediavallan aika, 2006) (Torsten Steinby/Lars-Folke Landgren)


tidning.jpg

Tidningar utgifne af et Sällskap i Åbo var den första tidning som utkom i Finland. Foto: Åbo Akademis Bildsamlingar.

Suometar_1847.jpg Genom Suometar, som började utkomma 1847, fick den finskspråkiga tidningspressen sitt första stadigvarande alster. Foto: Schildts bildarkiv, Universitetsbiblioteket.

tidningspressenAUsida1.jpg De första tidningarna var av naturliga skäl svenskspråkiga. Landets äldsta tidning är Åbo Underrättelser (gr. 1824). Foto: Åbo Underrättelser.

Tidningspressen_Vbl_300107.jpg Vasabladet (gr. 1856) är landets nästäldsta tidning. Foto: Vasabladet.

tidningspressen_06032007.jpg Äldst bland de fortfarande utkommande finskspråkiga tidningarna är Keskisuomalainen, som började utkomma 1871 i Jyväskylä, vaggan för den finska kulturen. Foto: Keskisuomalainen.
Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: JohanLindberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
Ämnesord
historia, dagstidningar, tidningspress, journalister, censur, fennofiler, branschorganisationer, svekomani, partipolitik, tryckfrihet
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Skapat 20.02.2012 av Johan Lindberg
Uppdaterat 26.05.2016 av Import