censur

censur. I svenska riket daterade sig ett censurämbete till 1686, men en censurerande myndighet kan spåras redan tidigare. Kanslikollegiet hade överinseendet över detta censorsämbete, som hade att vaka över skrifter införda till riket, granska dem som trycktes i riket, föra journal över de prövade resp. förbjudna etc. Förhandsgranskningen kvarstod under frihetstiden, tills tryckfrihetsförordningen av 1766 avskaffade c. Denna förordnings giltighet upphörde dock med statskuppen 1772, varefter monarken efter behag kunde företa inskränkningar i tryckfriheten.

I Finland fortlevde efter skilsmässan från Sverige den gustavianska erans pressregim. Censurärendena underställdes kanslikommissionen (sedermera civilexpeditionen), men redan 1810 överfördes kontrollen av bokimporten - till en början c:s viktigste arbetsuppgift - till prokuratorn, som 1823 även fick granskningen av den inhemska tidningspressen på sin lott. Den religiösa litteraturen granskades av domkapitlen.

En skärpning i censurförhållandena inträdde 1829, då preventiv c. infördes för bok- och tidningstryckning. Sin spets nådde förtrycket genom författningen av 1850, som förbjöd publicerandet på finska av alster som behandlade andra spörsmål än religiösa och ekonomiska. Detta förbud föll visserligen i glömska redan innan det formellt upphävdes 1860, men även under senare delen av 1850-t. upprätthöll generalguvernören greve Berg en stram pressregim. Vid Alexander II:s trontillträde skedde en temporär avspänning; den tryckfrihetslag som trädde i kraft 1865 gällde dock endast till 1867, då preventiv c. på nytt blev obligatorisk. Kontrollen anförtroddes nu en överstyrelse för pressärenden, bestående av ordförande och två ledamöter, som utfärdade tillstånd att grunda boktryckerier och bokhandlar, utge tidningar och periodiska skrifter m.m.

Mot slutet av 1800-t. blev c. allt strängare; under de värsta åren 1899-1901 indrogs 24 tidningar (t.ex. Nya Pressen). Med den förändrade politiska situationen 1905 bortföll förhandsgranskningen, men censurämbetet blev kvar, och vid första världskrigets utbrott infördes fullständig c. En postcensur förekom bl.a. under den ryska tiden.

Den nuvarande tryckfrihetslagen stiftades 1919. Enligt regeringsformen av detta år fick c. i egentlig mening, d.v.s. i betydelsen offentligt anordnad förhandsgranskning av tryckt skrift, inte förekomma i Finland.

Även under andra världskriget fanns det dock en c. (statens informationsverk), som avvecklades 1947. Efter andra världskriget förekom det inom olika massmedier och i förlagsvärlden en utrikespolitisk självcensur, som yttrade sig i frivillig avhållsamhet från kritik av Sovjetunionen och sovjetiska förhållanden. Vissa litterära verk som betraktades som sovjetfientliga belades 1945 med utlåningsförbud i de allmänna biblioteken. Undervisningsministeriet upphävde förbudet 1958. Finlands förlagsförening gick på uppmaning av justitieministeriet i oktober 1944 och 1945 ut med två brev till bokhandlarna, i vilka dessa uppmanades att inte saluföra 282 i breven uppräknade arbeten.

Om inskränkningar i tryckfriheten stadgas bl.a. i strafflagen (se t.ex. hädelse, pornografi). Innefattar en periodisk tryckskrifts innehåll ett landsförräderibrott eller en offentlig uppmaning till brott, eller upprepade gånger innehåller barn- och våldspornografi, kan den av domstol dras in för en tid av högst ett år, om inte indragningen utgör en oskälig påföljd med beaktande av brottets art eller övriga omständigheter.

Filmcensur infördes 1911. Den var till 1919 en angelägenhet för de lokala polismyndigheterna och sköttes sedan på frivillig basis utgående från tryckfrihetslagens bestämmelser av en granskningsnämnd, som lydde under Finlands filmkammare. Genom en lag om granskning av biograffilm, stiftad 1945, överfördes ansvaret för filmcensuren på en statlig myndighet, statens filmgranskningsbyrå, som 1958-65 granskade även TV-filmer. 1987 utsträcktes förhandsgranskningen till videofilmer.

C. för bildprogram som riktar sig till vuxna avskaffades slutgiltigt 2001, men förhandsgranskningen kvarstod beträffande program avsedda för minderåriga. Lagen om granskning av bildprogram av 2000 stadgar, att sådana inte får visas offentligt eller spridas bland personer under 18 år förrän de har godkänts för visning och spridning av statens filmgranskningsbyrå. Ett bildprogram får inte godkännas om det p.g.a. sina våldsinslag, sitt sexuella innehåll eller genom att inge skräck eller på annat jämförbart sätt är ägnat att inverka skadligt på barns utveckling. Granskningsmyndigheten kan dock tillåta visning och spridning av bildprogram som innehåller sådana inslag för personer som uppnått en viss ålder (18, 15, 11 eller 7 år). Alla bildprogram som inte förhandsgranskas, d.v.s. sådana som är avsedda för vuxna eller som p.g.a. sitt innehåll är befriade från granskning, måste anmälas hos statens filmgranskningsbyrå, som för ett (offentligt) register över alla bildprogram som är i spridning. Den som bryter mot dessa bestämmelser skall enligt strafflagen dömas till böter eller fängelse i högst sex månader för olovlig visning eller spridning av bildprogram bland minderåriga. Besvärsmyndigheter är statens filmnämnd och Högsta förvaltningsdomstolen.

I radioansvarighetslagen, stiftad 1971, stadgas bl.a. att utövare av rundradioverksamhet för varje program som skall sändas är skyldig att förordna en ansvarig programredaktör med uppgift att övervaka programmet och förhindra sändning av program vars innehåll är brottsligt. (Y. Nurmio, Suomen sensuuriolot Venäjän vallan alkuaikoina 1809-29, 1934; Taistelu suomen kielen asemasta 1800-luvun puolivälissä, 1947; C-R. Gardberg, Litterära kontraband i Nikolaj I:s Finland, 1952; K. Vilkuna, Sanan valvontaa: sensuuri 1939-1944, 1962; V. Silfverhuth, Kirkon ja keisarin sensuuri. Uskonnollisen kirjallisuuden valvonta Suomessa 1809-1865, 1977; E. Salminen, Aselevosta kaappaushankkeeseen. Sensuuri ja itsesensuuri Suomen lehdistössä 1944-48, 1979, Vaikeneva valtiomahti? Neuvostoliitto/Venäjä Suomen lehdistössä 1968-1991, 1996; Sensuuri ja sananvapaus Suomessa, red. P. Leino- Kaukiainen, 1980; A. Rusi, Lehdistösensuuri jatkosodassa, 1982; P. Leino-Kaukiainen, Sensuuri ja sanomalehdistö Suomessa vuosina 1891-1905, 1984; K. Ekholm, Kielletyt kirjat, 1989, Kielletyt kirjat 1944-1946, 2000; Kielletyt, red. K. Ekholm, 1990, Kielletyt kirjat, red. K. Ekholm, 1996; E. Sevänen, Vapauden rajat: kirjallisuuden tuotannon ja välityksen yhteiskunnallinen sääntely Suomessa vuosina 1918-1939, 1994; M. Nenonen, Elokuvatarkastuksen synty Suomessa, 1999; J. Sedergren, Filmi poikki...: poliittinen elokuvasensuuri Suomessa 1939-1947, 1999)


CENCUR.jpg

censur. Postkort som trycktes till åminnelse av indragna tidningar kring sekelskiftet 1900. Foto. Museiverket.
Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: HenrikEkberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Skapat 23.03.2011 av Henrik Ekberg
Uppdaterat 23.03.2011 av Import