konstindustri, konsthantverk och design. Ingen annan art av konstnärligt skapande under efterkrigstiden i mitten och senare hälften av 1900-t., utom möjligen arkitekturen, beredde Finland sådana internationella framgångar som konstindustrin och konsthantverket. Begrepp som design = formgivning, t.ex. grafisk formgivning, och industridesign (Industrial Design) har i högre grad tagits i bruk under 1900-talets sista decennier och även inom dessa har Finland haft betydande framgångar.
De traditionellt starkaste grenarna inom finländskt konsthantverk är textilkonsten - främst ryor och finnväv - samt glas- och keramikkonsten (glasindustri). Enstaka formgivare har nått mycket högklassiga resultat också inom möbelkonsten och guld- samt silversmidet (guldsmedsbranschen och smyckekonst).
Karakteristiskt för den finländska produktionen har varit att endast ett begränsat antal betydande konsthantverkare sysselsatts av större industrier, som även i övrigt stött k. Mot slutet av 1900-t. förbättrades situationen för fria formgivare och antalet mindre verkstäder ökade runtom i landet.
En del av de stora industriföretagen som ännu i slutet av 1900-t. sysselsatte formgivare och konstnärer existerar inte längre eller har bytt ägare, namn och produktionsgrenar. I stället har nya företag insett designens och industridesignens betydelse i den hårdnande internationella konkurrensen. Inom glas- och keramikindustrin är det dominerande företagsnamnet Iittala, som i sig bl.a. innesluter Arabia porslinsfabrik, Notsjö och Iittala glasbruk. Inom textilindustrin märks Finlayson och Marimekko, som spelat en betydande roll inom finländsk design. Klädesindustrin med produktnamn såsom Luhta och Rukka (tillh. L-Fashion Group) samt Nanso, har haft ett uppsving och blivit även internationellt kända i likhet med t.ex. Kalevala koru och Lapponia Jewelry inom smyckeindustrin. Andra moderna industrier i Finland - delvis med mycket gammal bakgrund - som satsat på design är t.ex. Nokia, Suunto, Fiskars Brands Finland, Lappset Group, Arvo Piirainen. Bland möbeltillverkarna och försäljarna märks även i dag bl.a. Artek, Asko och Isku Interior. Industridesignen omfattar ett vidsträckt område med produkter från skogsmaskiner, traktorer, elstolpar, metrovagnar till mindre föremål tillverkade av bl.a. ovannämnda företag av vilka många prisbelönats med bl.a. Fenniapriset. (om detta pris, se Design Forum Finland)
Samtidigt har även kanalerna för den finländska formgivningens internationella kontakter radikalt förändrats. Borta är de stora triennalerna, som gjorde Finlands k. berömd in på 1960-t. Samtidigt minskade Konstflitföreningens i Finland enastående roll som förmedlare. Konstindustrimuseet som öppnades i Helsingfors 1978 heter i dag Designmuseet och förvaltas av en särskild stiftelse med ett betydande statsstöd. Stiftelsen Hackman Pro Design fusionerades 2004 med Designmuseet, och Arabias, Iittalas och Notsjös fabriksmuseer, som tidigare förvaltades av stiftelsen, har blivit en del av Designmuseet. Till fabriksmuseernas samlingar hör ca 60 000 glas- och keramikföremål samt bestick. De tre populära fabriksmuseernas verksamhet fortsätter, men Designmuseets databas innehåller numera uppgifter om samlingarna.
Finlands k. och konsthantverk upplevde en första glansperiod i samband med sekelskiftets nationella väckelse (nationalromantik). Tre tidiga höjdpunkter kan observeras: Iris, ett konstindustriellt företag, som 1897-1902 drevs i Borgå av målaren och möbelritaren Louis Sparre samt målaren och keramikern A.W. Finch; Finlands paviljong vid världsutställningen i Paris 1900, ritad av arkitektteamet Gesellius, Lindgren & Saarinen och till interiören främst präglad av målaren och tusenkonstnären Akseli Gallen-Kallela; bostadsateljén Hvitträsk i Kyrkslätt, en skapelse förverkligad av de tre arkitekterna i början av 1900-t., med en inredning som blev en provkarta på det bästa inom samtida finländsk design.
1910 grundade några unga formgivare, utbildade vid Centralskolan för konstflit, föreningen Ornamo under ledning av glasartisten och läraren Arttu Brummer. Ornamo har vid sidan av Konstflitföreningen haft stor betydelse för k:s och konsthantverkets utveckling i Finland. - Brummer samarbetade med arkitekten J.S. Sirén vid inredandet av Riksdagshuset (uppf. 1927-31), det förnämsta exemplet på den nyklassiska stilriktningen i Finland vid decennieskiftet 1920-30.
Följande stora förnyare blev den radikale och socialt inställde funktionalisten Alvar Aalto, vars möbler redan 1931 vann internationellt erkännande. Han var 1935 med om att grunda inredningsfirman Artek. Nästa gång Finlands k. och konsthantverk med kraft slog igenom var 1951, då en målmedveten satsning på fullödigt deltagande vid triennalen i Milano gav en sensationell skörd av pris, av spaltmeter i världens fackpress och av allmän uppmärksamhet. Den utländska uppskattningen utlöste snabbt en kedjereaktion i hemlandet; designeryrket fick åter glans och började dra till sig nya förmågor, industrierna satsade med nyvaknat intresse på formgivare och statsmakten lärde sig att se en väsentlig propagandatrumf i konsthantverkets framgångar. Detta innebar att en liberalare anslagspolitik i någon mån reparerade den offentliga sektorns tidigare försummelser mot k. och konsthantverket.
Delvis innan resultaten av denna positiva utveckling hunnit göra sig märkbara, fortsatte de mest framstående bland de finländska formgivarna att fira internationella triumfer, främst vid triennalerna, men också vid en lång serie separatutställningar, nationella expositioner och gemensamma nordiska mönstringar, såväl i Europa som i Amerika.
Den efterkrigstida guldåldern för finländsk formgivning omspände 1950-t. och början av 1960-t. Därefter inleddes en period av konsolidering, med en breddning av formgivarkårens bas och en utveckling från en estetiserande artistisk till en mera social och bruksmässig linje.
Bland enskilda konstnärer från denna period kan nämnas damast- och bildvävskonstnärinnan Dora Jung, Marjatta Metsovaara med sina inrednings- och beklädnadstyger, ryakonstnärinnorna Kirsti Ilvessalo och Uhra Simberg-Ehrström i spetsen för en begåvad artist- och väverskekår vid Finska handarbetets vänner; de främst som glaskonstnärer vid Iittala bruk välbekanta, men också på många andra områden verksamma Tapio Wirkkala och Timo Sarpaneva, Oiva Toikka vid Notsjö och Nanny Still-McKinney vid Riihimäki glasbruk, glas- och keramikformgivaren Kaj Franck och hans kolleger vid Arabia - Toini Muona, Birger Kaipiainen, Rut Bryk, Kyllikki Salmenhaara och Richard Lindh; silversmederna Bertel Gardberg och Börje Rajalin, guldsmeden Björn Weckström; möbelarkitekterna Alvar Aalto, Ilmari Tapiovaara, Olli Borg, Yrjö Kukkapuro och Antti Nurmesniemi; den sistnämndes medhjälpare, modeskaparen Vuokko Eskolin och modekonstnärerna vid Armi Ratias vida bekanta Marimekko samt grafikerna Erik Bruun och Erkki Ruuhinen (f. 1943).
I slutet av 1900-t. gjorde sig en rad nya formgivare och konsthantverkare gällande. Bland dessa kan nämnas t.ex. Kristina Riska (keramik), Åsa Hellman (keramik), Dorrit von Fieandt (keramik), Heikki Orvola (glas o. keramik), Markku Salo (glas), Irma Kukkasjärvi (textil), Kirsti Rantanen (textil), Agneta Hobin (textil), Brita Flander (glas), Camilla Moberg (keramik), Stefan Lindfors (möbler m.fl. designprodukter), Barbro Kulvik (industridesign), Janna Syvänoja (f. 1960, smycken, papper). (H. Röneholm m.fl., Applied art in Finland, 1939; N-G. Hahl, Om konst och konstindustri, 1943; B. Zilliacus, Finnish designers, 1954; Finsk konstindustri, utg. av konstindustriförb. Ornamo på sv., fi., eng., fra., 1955; J.S. Sirén/E. Pajastie, Finländsk konstindustri, sv., fi., 1959; K. Laitinen, Vision, sv., eng., ty., fra., 1966; U. Hård af Segerstad, Finskt konsthantverk, sv., fi., eng., 1968; E. Kruskopf m.fl., Finnish design 1875-1975, 1975; Esineitä ympärillämme - The things around us, 1981; K. Siikala, Heijastuksia Suomesta, 1981; T. Poutasuo, Finnish industrial design, 1987; E. Kruskopf, Finlands k. Den finländska konstflitens utvecklingshistoria, 1989; M. Aav m.fl.: Finnish modern design - utopian ideals and everyday realities 1930-1997, 1998; Taideteollisuuden muotoja ja muutoksia, red. Y. Sotamaa, 1999; Visioita. Moderni suomalainen muotoilu, red. A. Stenros, 1999; Finnish modern design 1930-2000, red. M. Aav, 1999; Taidekeramiikka Suomessa, red. Å. Hellman, 2004) (Bengt von Bonsdorff)
De traditionellt starkaste grenarna inom finländskt konsthantverk är textilkonsten - främst ryor och finnväv - samt glas- och keramikkonsten (glasindustri). Enstaka formgivare har nått mycket högklassiga resultat också inom möbelkonsten och guld- samt silversmidet (guldsmedsbranschen och smyckekonst).
Karakteristiskt för den finländska produktionen har varit att endast ett begränsat antal betydande konsthantverkare sysselsatts av större industrier, som även i övrigt stött k. Mot slutet av 1900-t. förbättrades situationen för fria formgivare och antalet mindre verkstäder ökade runtom i landet.
En del av de stora industriföretagen som ännu i slutet av 1900-t. sysselsatte formgivare och konstnärer existerar inte längre eller har bytt ägare, namn och produktionsgrenar. I stället har nya företag insett designens och industridesignens betydelse i den hårdnande internationella konkurrensen. Inom glas- och keramikindustrin är det dominerande företagsnamnet Iittala, som i sig bl.a. innesluter Arabia porslinsfabrik, Notsjö och Iittala glasbruk. Inom textilindustrin märks Finlayson och Marimekko, som spelat en betydande roll inom finländsk design. Klädesindustrin med produktnamn såsom Luhta och Rukka (tillh. L-Fashion Group) samt Nanso, har haft ett uppsving och blivit även internationellt kända i likhet med t.ex. Kalevala koru och Lapponia Jewelry inom smyckeindustrin. Andra moderna industrier i Finland - delvis med mycket gammal bakgrund - som satsat på design är t.ex. Nokia, Suunto, Fiskars Brands Finland, Lappset Group, Arvo Piirainen. Bland möbeltillverkarna och försäljarna märks även i dag bl.a. Artek, Asko och Isku Interior. Industridesignen omfattar ett vidsträckt område med produkter från skogsmaskiner, traktorer, elstolpar, metrovagnar till mindre föremål tillverkade av bl.a. ovannämnda företag av vilka många prisbelönats med bl.a. Fenniapriset. (om detta pris, se Design Forum Finland)
Samtidigt har även kanalerna för den finländska formgivningens internationella kontakter radikalt förändrats. Borta är de stora triennalerna, som gjorde Finlands k. berömd in på 1960-t. Samtidigt minskade Konstflitföreningens i Finland enastående roll som förmedlare. Konstindustrimuseet som öppnades i Helsingfors 1978 heter i dag Designmuseet och förvaltas av en särskild stiftelse med ett betydande statsstöd. Stiftelsen Hackman Pro Design fusionerades 2004 med Designmuseet, och Arabias, Iittalas och Notsjös fabriksmuseer, som tidigare förvaltades av stiftelsen, har blivit en del av Designmuseet. Till fabriksmuseernas samlingar hör ca 60 000 glas- och keramikföremål samt bestick. De tre populära fabriksmuseernas verksamhet fortsätter, men Designmuseets databas innehåller numera uppgifter om samlingarna.
Finlands k. och konsthantverk upplevde en första glansperiod i samband med sekelskiftets nationella väckelse (nationalromantik). Tre tidiga höjdpunkter kan observeras: Iris, ett konstindustriellt företag, som 1897-1902 drevs i Borgå av målaren och möbelritaren Louis Sparre samt målaren och keramikern A.W. Finch; Finlands paviljong vid världsutställningen i Paris 1900, ritad av arkitektteamet Gesellius, Lindgren & Saarinen och till interiören främst präglad av målaren och tusenkonstnären Akseli Gallen-Kallela; bostadsateljén Hvitträsk i Kyrkslätt, en skapelse förverkligad av de tre arkitekterna i början av 1900-t., med en inredning som blev en provkarta på det bästa inom samtida finländsk design.
1910 grundade några unga formgivare, utbildade vid Centralskolan för konstflit, föreningen Ornamo under ledning av glasartisten och läraren Arttu Brummer. Ornamo har vid sidan av Konstflitföreningen haft stor betydelse för k:s och konsthantverkets utveckling i Finland. - Brummer samarbetade med arkitekten J.S. Sirén vid inredandet av Riksdagshuset (uppf. 1927-31), det förnämsta exemplet på den nyklassiska stilriktningen i Finland vid decennieskiftet 1920-30.
Följande stora förnyare blev den radikale och socialt inställde funktionalisten Alvar Aalto, vars möbler redan 1931 vann internationellt erkännande. Han var 1935 med om att grunda inredningsfirman Artek. Nästa gång Finlands k. och konsthantverk med kraft slog igenom var 1951, då en målmedveten satsning på fullödigt deltagande vid triennalen i Milano gav en sensationell skörd av pris, av spaltmeter i världens fackpress och av allmän uppmärksamhet. Den utländska uppskattningen utlöste snabbt en kedjereaktion i hemlandet; designeryrket fick åter glans och började dra till sig nya förmågor, industrierna satsade med nyvaknat intresse på formgivare och statsmakten lärde sig att se en väsentlig propagandatrumf i konsthantverkets framgångar. Detta innebar att en liberalare anslagspolitik i någon mån reparerade den offentliga sektorns tidigare försummelser mot k. och konsthantverket.
Delvis innan resultaten av denna positiva utveckling hunnit göra sig märkbara, fortsatte de mest framstående bland de finländska formgivarna att fira internationella triumfer, främst vid triennalerna, men också vid en lång serie separatutställningar, nationella expositioner och gemensamma nordiska mönstringar, såväl i Europa som i Amerika.
Den efterkrigstida guldåldern för finländsk formgivning omspände 1950-t. och början av 1960-t. Därefter inleddes en period av konsolidering, med en breddning av formgivarkårens bas och en utveckling från en estetiserande artistisk till en mera social och bruksmässig linje.
Bland enskilda konstnärer från denna period kan nämnas damast- och bildvävskonstnärinnan Dora Jung, Marjatta Metsovaara med sina inrednings- och beklädnadstyger, ryakonstnärinnorna Kirsti Ilvessalo och Uhra Simberg-Ehrström i spetsen för en begåvad artist- och väverskekår vid Finska handarbetets vänner; de främst som glaskonstnärer vid Iittala bruk välbekanta, men också på många andra områden verksamma Tapio Wirkkala och Timo Sarpaneva, Oiva Toikka vid Notsjö och Nanny Still-McKinney vid Riihimäki glasbruk, glas- och keramikformgivaren Kaj Franck och hans kolleger vid Arabia - Toini Muona, Birger Kaipiainen, Rut Bryk, Kyllikki Salmenhaara och Richard Lindh; silversmederna Bertel Gardberg och Börje Rajalin, guldsmeden Björn Weckström; möbelarkitekterna Alvar Aalto, Ilmari Tapiovaara, Olli Borg, Yrjö Kukkapuro och Antti Nurmesniemi; den sistnämndes medhjälpare, modeskaparen Vuokko Eskolin och modekonstnärerna vid Armi Ratias vida bekanta Marimekko samt grafikerna Erik Bruun och Erkki Ruuhinen (f. 1943).
I slutet av 1900-t. gjorde sig en rad nya formgivare och konsthantverkare gällande. Bland dessa kan nämnas t.ex. Kristina Riska (keramik), Åsa Hellman (keramik), Dorrit von Fieandt (keramik), Heikki Orvola (glas o. keramik), Markku Salo (glas), Irma Kukkasjärvi (textil), Kirsti Rantanen (textil), Agneta Hobin (textil), Brita Flander (glas), Camilla Moberg (keramik), Stefan Lindfors (möbler m.fl. designprodukter), Barbro Kulvik (industridesign), Janna Syvänoja (f. 1960, smycken, papper). (H. Röneholm m.fl., Applied art in Finland, 1939; N-G. Hahl, Om konst och konstindustri, 1943; B. Zilliacus, Finnish designers, 1954; Finsk konstindustri, utg. av konstindustriförb. Ornamo på sv., fi., eng., fra., 1955; J.S. Sirén/E. Pajastie, Finländsk konstindustri, sv., fi., 1959; K. Laitinen, Vision, sv., eng., ty., fra., 1966; U. Hård af Segerstad, Finskt konsthantverk, sv., fi., eng., 1968; E. Kruskopf m.fl., Finnish design 1875-1975, 1975; Esineitä ympärillämme - The things around us, 1981; K. Siikala, Heijastuksia Suomesta, 1981; T. Poutasuo, Finnish industrial design, 1987; E. Kruskopf, Finlands k. Den finländska konstflitens utvecklingshistoria, 1989; M. Aav m.fl.: Finnish modern design - utopian ideals and everyday realities 1930-1997, 1998; Taideteollisuuden muotoja ja muutoksia, red. Y. Sotamaa, 1999; Visioita. Moderni suomalainen muotoilu, red. A. Stenros, 1999; Finnish modern design 1930-2000, red. M. Aav, 1999; Taidekeramiikka Suomessa, red. Å. Hellman, 2004) (Bengt von Bonsdorff)
Konstindustri. Arbetsmetoderna vid Arabia är delvis traditionella, men alt mer görs idag med maskiner. Dekorationerna på Ulla Procopés Valencia-serie (inte längre i produktion) målades på kärlens yta före glaseringen, som här i januari 1985. Idag tillgriper man oftast avtrycksbilder som appliceras manuellt på produktens yta. Foto: Lehtikuva, A-K. Örtengren.
Timo Sarpaneva formgav 1955-56 en serie av i-glas, vars särdrag låg i färgskalan som var ny för perioden. Tillsammans med glasfabrikens kemister utvecklade Sarpaneva nya nyanser av blått, lila och grönt som bröt mot det gråa. Foto: Designmuseet, R. Träskelin.