ryor, flossade vävnader, som ursprungligen använts som sängtäcken (efterbildningar av djurfällar) och som senare bl.a. genom den moderna hemslöjdsrörelsen fått en prydande uppgift, i Finland (där r. omtalas 1450) främst som väggbonader. R. är kända från länderna kring Östersjön och från Norge. Genom kulturinflytande från Sverige kom ryatillverkningen i gång på 1500-t. i Finlands svenskbygder, idkades på 1700-t. allmänt bland allmogen och blev i början av 1900-t. konsthantverk. Den första r. på Åland omtalas i väpnaren Kort Hartvigssons testamente 1484.
Från kusterna spred sig ryakulturen särskilt utmed älvar och andra vattendrag till det finskspråkiga inlandet, där den utvecklade sina rikaste former i Kumo älvdal och på andra håll i det välmående Satakunta, i Tavastlands gamla kulturbygder och i Saarijärvi i mell. Finland. De ursprungligen ytterst enkla mönstren hos ett bruksföremål blev med tiden alltmer utsmyckade, varvid flera starkt lokalt betonade mönstertyper uppkom. Samtidigt vandrade r. nedåt i samhällshierarkin, från adelns slott till vanliga bondgårdar, där de betraktades som värdefullt arvegods. I landets ö. och n. delar nådde r. dock aldrig denna sista etapp, förrän industrialiseringen kring 1860 ryckte undan grunden för ryahantverket; här förblev de mer eller mindre ståndspersonernas egendom. I Ålands och Åbolands skärgård användes r. som täcken ännu i början av 1900-t.
Ryatillverkningen har som konsthantverk främst omhuldats av Finska handarbetets vänner. Mönster till nya r. har utformats av flera namnkunniga konstnärer, bland dem Akseli Gallen-Kallela, Väinö Blomstedt, Impi Sotavalta, Toini Nyström, Uhra-Beata Simberg-Ehrström, Eva Brummer-Korvenkontio, Viola Gråsten, Kirsti Ilvessalo och Marjatta Metsovaara.
Den äldsta bevarade r. i Finland är gjord i Kuhmo och härstammar från 1695. Se även folkkonst. (U.T. Sirelius, Finlands r. - Suomen ryijyt, 1924; R. Pylkkänen, Ryijyperinteitä 1500- ja 1600-luvulta, 1967, eng. övers. The use and traditions of medieval rugs and coverlets in Finland, 1974; A. Toikka-Karvonen, Ryijy, 1971; Kustbygd, Folklivsstudier XIII, 1980; A-M. Rinne-Vest m.fl., Den åländska ryan, 2005)
Från kusterna spred sig ryakulturen särskilt utmed älvar och andra vattendrag till det finskspråkiga inlandet, där den utvecklade sina rikaste former i Kumo älvdal och på andra håll i det välmående Satakunta, i Tavastlands gamla kulturbygder och i Saarijärvi i mell. Finland. De ursprungligen ytterst enkla mönstren hos ett bruksföremål blev med tiden alltmer utsmyckade, varvid flera starkt lokalt betonade mönstertyper uppkom. Samtidigt vandrade r. nedåt i samhällshierarkin, från adelns slott till vanliga bondgårdar, där de betraktades som värdefullt arvegods. I landets ö. och n. delar nådde r. dock aldrig denna sista etapp, förrän industrialiseringen kring 1860 ryckte undan grunden för ryahantverket; här förblev de mer eller mindre ståndspersonernas egendom. I Ålands och Åbolands skärgård användes r. som täcken ännu i början av 1900-t.
Ryatillverkningen har som konsthantverk främst omhuldats av Finska handarbetets vänner. Mönster till nya r. har utformats av flera namnkunniga konstnärer, bland dem Akseli Gallen-Kallela, Väinö Blomstedt, Impi Sotavalta, Toini Nyström, Uhra-Beata Simberg-Ehrström, Eva Brummer-Korvenkontio, Viola Gråsten, Kirsti Ilvessalo och Marjatta Metsovaara.
Den äldsta bevarade r. i Finland är gjord i Kuhmo och härstammar från 1695. Se även folkkonst. (U.T. Sirelius, Finlands r. - Suomen ryijyt, 1924; R. Pylkkänen, Ryijyperinteitä 1500- ja 1600-luvulta, 1967, eng. övers. The use and traditions of medieval rugs and coverlets in Finland, 1974; A. Toikka-Karvonen, Ryijy, 1971; Kustbygd, Folklivsstudier XIII, 1980; A-M. Rinne-Vest m.fl., Den åländska ryan, 2005)
ryor. Mönstren på de traditionella finländska ryorna är oftast enkla, men vackra. Detta exemplar knöt en mor åt sin nyfödde son 1840. Foto: Museiverket.