Saarinen, Eliel

Saarinen, Gottlieb Eliel (f. 20/8 1873 Rantasalmi, d. 1/7 1950 Bloomfield Hills, Michigan, USA), arkitekt, far till Eero Saarinen. Han är vid sidan av Alvar Aalto Finlands internationellt mest kända arkitekt i modern tid. Efter en lysande karriär i hemlandet som en av de dominerande gestalterna inom finländsk arkitektur utförde S. senare ett minst lika uppmärksammat livsverk i USA, både som skapande arkitekt och undervisare. Han studerade samtidigt teckning vid Helsingfors universitet och arkitektur vid Polytekniska institutet, där han avlade arkitektexamen 1897. Redan under studietiden grundade han en gemensam arkitektbyrå med sina studiekamrater Herman Gesellius och Armas Lindgren (Gesellius, Lindgren & Saarinen), där han arbetade 1897-1905, efter det tillsammans med Gesellius fram till 1907. Byrån blev under sin korta men intensiva verksamhetsperiod konstnärligt överlägsen och tongivande för den finländska nationalromantiken. Också det dynamiska livet i konstnärskollektivet på Hvitträsk blev mycket omskrivet och har senare gett upphov till flera böcker och avhandlingar.

Trots den gemensamma byråns upplösning trädde S. in i en stark skaparperiod som inleddes med planeringen av Järnvägsstationen i Hfrs (1905-14, se bild vid Helsingfors). Det till en början nationalromantiska förslaget utvecklades under projektets gång mot en konstruktiv klarhet; S. skapade här den första stora byggnaden i stålarmerad betong i Finland. De massiva granitfasaderna utformades i den personligt monumentala stil, som senare kom att bli så kännetecknande för S. och som utgjorde en brytning med den gamla nationalromantiken i riktning mot en nyklassicistisk inspirerad, men samtidigt konstruktivt funktionell stilart. Stilen utvecklades vidare i Viborgs järnvägsstation (tills. m. Gesellius, 1913).

S:s många internationella tävlingsbidrag väckte stor uppmärksamhet. I hemlandet förverkligades bl.a. stadshusen i Joensuu (1909-13) och Lahtis (1911-12) samt som hans sista arbete affärshuset Centralgatan 1 b (1920) i Hfrs. S. vann även tävlingen om Finlands nya lantdagshus, men detta projekt blev aldrig förverkligat.

Under 1910-t. profilerade sig S. som en banbrytande stadsplanerare. Han utförde genomgripande stadsplaneutredningar och -förslag för både Tallinn och Budapest, vann tävlingen om Tallinns generalplan och erhöll 2:a pris i tävlingen om Canberras utformning. Han fick också i uppdrag av Ab M.G.Stenius att planera Munksnäs-Haga-området utanför Hfrs (1910-15). Detta uppdrag utvidgades senare av Julius Tallberg till att omfatta hela Hfrs med omnejd (Pro Helsingfors-projektet, tills. m. Bertel Jung, 1917-18). Resultatet blev en storslagen helhetsplan för utvecklandet av de mellersta stadsdelarna till centrum för en europeisk storstad med de perifera områdena i v., n. och ö. som detaljerat planerade trädgårdsstadsdelar efter engelsk modell. Ingetdera förslaget förverkligades, men gatunätet och några bostadsbyggnader i Munksnäs härstammar från Munksnäs-Haga- planen. Däremot blev grundprinciperna, med decentraliserade stadsdelar, noggrant studerade befolknings- och trafikprognoser samt konsekvent genomförda utredningar vägledande för den moderna finländska samhällsplaneringen. S:s insatser inom möbel- och inredningskonst har även uppmärksammats i hög grad; i likhet med andra arkitekter vid denna tid gjorde han i allmänhet fullständiga inredningsplaner till sina byggnadsprojekt och skapade också möbelserier, av vilka flera blivit klassiska. Vissa modeller tillverkas fortfarande. S. erhöll professors titel i hemlandet 1919. Se även stadsplanering.

Efter att S. vunnit andra pris med förslaget till en elegant skyskrapa i den internationella Chicago Tribune-tävlingen flyttade familjen till USA 1923. S. var då 50 år och utnämndes redan följande år till professor vid universitetet i Michigan. 1925 påbörjade han planeringen av Cranbrooke educational center i Michigan, som byggdes i etapper in på 1940-t. Där vidareutvecklade han idén om en genomgripande konstnärlig och pedagogisk helhetsmiljö, motsvarande det europeiska Bauhaus. S. planerade bl.a. pojkskolan Cranbrook School (1926) och flickskolan Kingswood (1931), en vetenskaplig forskningsanstalt samt tillsammans med sonen Eero ett museum och bibliotek (1938-42), vars skulpturer utfördes av den svenska skulptören Carl Milles. S:s eget hus i Michigan byggdes 1929.

S. och hans familj blev amerikanska medborgare 1945 och hans amerikanska praktik blev med tiden alltmer omfattande. Hans första större projekt i USA utanför Cranbrook blev konsertbyggnaden Kleinhans i Buffalo, New York (1938). Tillsammans med sonen Eero planerade han General Motors technical center i Warren, Michigan (1948-56), och därefter ett antal andra projekt, flera av dem riktgivande för den amerikanska efterkrigstida arkitekturen.

S. betraktas som en av den moderna arkitekturens stora föregångsmän. Han utsågs till hedersdoktor vid Helsingfors universitet (1932) och Tekniska högskolan (1934) samt vid universiteten i Karlsruhe (1933), Michigan (1933), Harvard (1940), Cambridge (1940), Drake (1948) och Des Moines (1948). (G. Strengell, E. S. - skyskrapans nydanare, Nordens kalender 1936; A. Christ-Janer, E. S., Finnish-American architect and educator, 1948, fi. övers. 1951; K. Mikkola, E. S. aikansa kaupunkisuunnittelunäkemysten tulkkina - Suomen aika, 1984; Finlands arkitekturmuseum, Saarinen Suomessa, 1984, E. S., Suomen aika, 1990; A-L. Amberg, Saarisen sisustustaide 1896-1923, 1984; R. Wäre, Rakennettu suomalaisuus - nationalismi viime vuosisadan vaihteen arkkitehtuurissa ja sitä koskevissa kirjoituksissa, 1991) (Patrick Eriksson)