Gesellius, Lindgren & Saarinen

Gesellius, Lindgren & Saarinen, arkitektbyrå grundad av arkitekterna Herman Gesellius, Armas Lindgren och Eliel Saarinen 1897. Arkitektbyrån kom genast att ställa sig i spetsen för den starka nationalromantiska rörelsen inom finländsk arkitektur (nationalromantik) under början av 1900-talet, och de tre kollegerna var under denna tid i det närmaste obesegrade i de nationella arkitekttävlingarna. Gesellius, Lindgren & Saarinen fick sitt genombrott med Finlands paviljong på världsutställningen i Paris 1900. I arkitekternas eget ateljé- och villakomplex Hvitträsk i granit och timmer (1902-04) samt i Hvittorp (1902) och i herresätet Suur-Merijoki utanför Viborg (1902) förverkligades idén om ett totalt konstverk, där byggnaden utgör en minutiöst utarbetad harmonisk helhet av bildkonst, konsthantverk och arkitektoniska element. Arkitekternas monumentalverk blev Nationalmuseum i Hfrs (1906-12) efter seger i en arkitekttävling 1902. Gesellius, Lindgren & Saarinen segrade även i tävlingen om Viborgs järnvägsstation, som sedan planerades av Gesellius och Saarinen tillsammans. Från Gesellius, Lindgren & Saarinens ritbord härstammar vidare ett flertal lysande nationalromantiska byggnader i Hfrs, bl.a. affärshuset Unionsgatan 30 (1910), Läkarnas hus, Fabiansgatan 17 (1901), bostadshusen Hamngatan 7/Lotsgatan 1 (1898), bostadshusen EOL, Lotsgatan 5 (1903) och Köpmansgatan 7 "Olofsborg" (1902) samt försäkringsbolaget Pohjola (1901). Byrån ritade även ett flertal villor och industribyggnader, av vilka kan nämnas Voikkaa pappersfabrik, Kuusankoski (1902). Gesellius, Lindgren & Saarinen deltog också i tävlingen om Hfrs järnvägsstation 1902, men tävlingsbidraget diskvalificerades p.g.a. att det för mycket påminde om det segrande förslaget, som visade sig vara gjort av Eliel Saarinen ensam. (N-E.Wickberg, Byggnadskonst i Finland, 1959; Finlands arkitekturhistoriska museum: 20 century architecture Finland, 2000) (Patrick Eriksson)