arbetarrörelsen

arbetarrörelsen. De utmärkande dragen för a:s tidiga historia i Finland är dess sena framväxt och dess starka stöd på landsbygden. Det industriella genombrottet kom sent och den industriella basen förblev länge smal med koncentration till bearbetning och förädling av skogsprodukter. Industrialiseringen var samtidig med och sammanhängde med en genomgripande strukturförändring på landsbygden, där klasskillnaderna ökade p.g.a. skogens växande värde, jordbrukets nya inriktning och den snabba folkökningen. Detta skapade förutsättningar för en solidarisering mellan landsbygdsproletariatet och den länge rätt anspråkslösa industriarbetarklassen.

Under skråväsendets tid fanns gesällföreningar och -kassor, vilkas mål främst var sällskaplig samvaro och bistånd till nödlidande medlemmar. När skråväsendet avskaffades försvann de flesta av dessa organisationer. I stället grundades, vanligen av ståndspersoner och arbetsgivare, s.k. läseföreningar med folkbildning på programmet samt hjälp- och understödskassor.

De första fackföreningarna grundades bland typografer och järnvägstjänstemän på 1870-t. och under det följande decenniet bland hantverkare och industriarbetare. De första strejkerna inträffade på 1870-t., men större betydelse och framgångar nådde de först kring sekelskiftet 1900 (betr. den fackliga a., se bl.a. arbetsmarknaden, fackföreningsrörelsen).

Den politiska a. fick sin början i Finland i en liberal form, som fått namn efter sin grundare och främste företrädare, fabrikören V.J. von Wright. Denne önskade genom försiktiga reformer uppifrån förbättra arbetarnas ställning för att förhindra att förhållandet mellan samhällsklasserna tillspetsades och för att förhindra socialismens spridning till Finland. Inom den wrightska a. spelade ståndspersoner en ledande roll och avsikten var att både arbetsgivare och arbetare skulle inträda i samma föreningar. Medlemskåren dominerades dock i början av småborgerliga grupper.

Den första av de wrightska föreningarna grundades i Hfrs 1883. I mitten av följande decennium fanns föreningar i nästan samtliga städer och på ett flertal industriorter samt även på några orter på landsbygden. Rörelsen grundade också några tidningar. 1893 sammanträdde representanter för föreningarna till ett möte där man valde en delegation och slog fast rörelsens krav, som omfattade utökad rösträtt, 10 timmars arbetsdag, förbättrad yrkesinspektion, allmän skolplikt och reformer på landsbygden.

På 1890-t. framträdde socialistiska tendenser inom den wrightska a. De kom dels från intellektuella, såsom dr N.R. af Ursin, vilka hade tillägnat sig socialistiska ideer från utländska källor, dels från det allt starkare arbetarinslaget inom föreningarna. En viktig roll spelade även strejkerna från mitten av 1890-t. och tidningen Työmies, som grundats 1894. Utvecklingen gick mot konflikter mellan radikalerna och borgerliga ståndspersoner som försökte styra rörelsen i riktning mot de gammal- och ungfinska partierna. v. Wright drog sig tillbaka 1896. Åren kring sekelskiftet 1900 blev avgörande, då a. frigjorde sig från den borgerliga ledningen och slog in på en självständig kurs.

År 1899 grundade representanter för 34 arbetarföreningar ett eget parti, Finlands arbetarparti (Suomen työväenpuolue) med af Ursin som ordförande. Partiet uppställde ett antal reformkrav, bl.a. allmän rösträtt, åtta timmars arbetsdag och fullständig förenings-, mötes-, yttrande- och tryckfrihet. Socialisterna befann sig ännu i minoritet, och vid följande partimöte 1901 förkastades ett förslag att anta ett socialistiskt program. Ett sådant antogs vid partimötet i Forssa 1903, då partiets namn samtidigt ändrades till Finlands socialdemokratiska parti. Vidare upprepades reformkraven från 1899 med tillägget att kyrkan borde skiljas från staten. Behovet av en rösträttsreform framhävdes mycket starkt och blev partiets främsta målsättning under de följande åren. Forssaprogrammet, som byggde på det österrikiska partiets program, en vidareutveckling av Erfurtprogrammet, förblev det socialdemokratiska partiets program till 1952. Partiet deltog i andra internationalens arbete fr.o.m. 1902.

Då Forssaprogrammet antogs hade partiet omkring 13 000 medlemmar. Därefter skedde en snabb expansion till ca 85 000 medlemmar 1906. Sedan gick medlemsantalet ned, men började 1916 åter öka och var 120 000-130 000 i slutet av 1917. Ökningen av medlemsantalet 1905 och 1906 berodde i mycket på storstrejkens radikaliserande inverkan (novembersocialisterna).

Samtidigt innebar lantdagsreformen 1906 att partiet genom införandet av allmän rösträtt fick helt nya möjligheter att påverka den politiska utvecklingen. I det första valet till enkammarlantdagen fick partiet 37 % av rösterna och 80 lantdagsmän och blev därigenom lantdagens största parti. Majoriteten av rösterna kom från landsbygden. Partiets parlamentariska stöd ökade därefter långsamt och 1916 nådde det som första arbetarparti i världen parlamentarisk majoritet med 103 lantdagsmandat.

I enlighet med sin ideologi och taktik förde partiet en radikal klasskampslinje i lantdagen och avhöll sig från samarbete med de borgerliga partierna. Resultaten av lantdagsarbetet var ringa. Undantagsförhållandena under första världskriget, livsmedelsbristen och arbetslösheten samt den ryska revolutionen radikaliserade medlemskåren. När sedan den ryska interimistiska regeringen upplöste lantdagen i aug. 1917 och den nyvalda lantdagen fick borgerlig majoritet, ansåg man på många håll inom partiet att den parlamentariska vägen misslyckats. Initiativet övergick till arbetarmassorna, medan partiledningens inflytande på utvecklingen minskade. Även om grupper inom partiet, bl.a. majoriteten av dess lantdagsmän, motsatte sig revolution, var nästan hela partiet solidariskt med den röda regering (folkkommissariatet) som upprättades i jan. 1918.

Inbördeskriget och det misslyckade revolutionsförsöket ledde till att a. splittrades. En grupp socialdemokrater under Väinö Tanner ombildade partiets verksamhet 1918 i socialreformatorisk anda med fördömande av revolutionsförsöket, de röda ledarna i Ryssland och bolsjevikerna. Partiet lade huvudvikten vid parlamentariskt arbete och var i regeringsställning 1926 med Tanner som statsminister.

De finländska emigranterna, folkkommissariatet och röda gardets ledning grundade i sept. 1918 ett nytt parti i Moskva, Finlands kommunistiska parti, med O. V. Kuusinen, Yrjö Sirola och Kullervo Manner som främsta ledare. Partiet, som deltog i grundandet av tredje internationalen 1919, gick in för en ultraradikal linje och förkastade a:s traditionella verksamhetsformer, legala organisationer, parlamentariskt och fackligt arbete, till förmån för underjordiska förberedelser för ett väpnat uppror. Under O.V. Kuusinens ledning ändrade partiet 1921 sin politik till att omfatta både legal och illegal verksamhet. Partiet var förbjudet i Finland till 1944.

Inom socialdemokratin (SDP) uppstod under 1919 en vänstersocialistisk opposition, som ville återuppta det gamla socialdemokratiska partiets radikala klasskampslinje. När Finlands kommunistiska parti (FKP) omvärderade sin linje skapades förutsättningar för ett samgående mellan vänstersocialister och kommunister, även om det under hela 1920-t. förekom konflikter mellan dem som verkade i Finland och FKP. Efter ett försök att erövra SDP inifrån 1919 grundade vänstersocialisterna 1920 Finlands socialistiska arbetarparti (FSAP, Suomen sosialistinen työväenpuolue).

Åren 1918-22 kännetecknades av en kamp om a:s organisationer. Socialdemokraterna behöll majoriteten av arbetarföreningarna och tidningen Työmies, vars namn ändrades till Suomen Sosialidemokraatti, medan kommunisterna kontrollerade den fackliga rörelsen tills den splittrades 1929.

I valet 1919 fick SDP 80 riksdagsmän. Efter splittringen mättes SDP:s och FSAP:s stöd i val första gången 1922, då SDP fick 25 % av rösterna och 53 mandat, medan FSAP fick 15 % och 27 mandat. FSAP förbjöds 1923 och för att fortsätta dess verksamhet grundades på FKP:s initiativ en valorganisation. Denna fick 1924 18 platser i riksdagen och 1929 23, varefter dess verksamhet omöjliggjordes under Lappoåren. Valet 1930 genomfördes under en hård press och terror, vilket ledde till att SDP fick endast 66 riksdagsmän. Härigenom kunde de s.k. kommunistlagarna genomdrivas, som avsåg att göra kommunistisk verksamhet omöjlig.

Socialdemokraterna representerade därefter ensamma vänstern i riksdagen. Partiets understöd ökade och i valet 1936 nådde det upp till 83 mandat, vilket tillsammans med presidentskiftet 1937 möjliggjorde att partiet inträdde i A.K. Cajanders s.k. rödmylleregering. Partiet var i regeringsställning under hela kriget. Efteråt dömdes dess ledare Väinö Tanner i krigsansvarighetsprocessen.

Efter vapenstilleståndet 1944 kunde FKP börja verka öppet i Finland. Samtidigt grundades Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF), en samarbetsorganisation för kommunister och socialister. DFFF fick delvis karaktären av ett parti och hade under de följande fyra decennierna mellan 50 och 36 riksdagsmän, av vilka majoriteten var kommunister. DFFF var i regeringsställning 1945-48 och i olika repriser från 1966 fram till 1983.

Inom SDP förekom slitningar och utbrytningar på 1940-t., men den Tannerska partiledningen lyckades behålla kontrollen över partiet. 1959 splittrades det då en fraktion, de s.k. skogiterna, uppkallade efter sin ledare Emil Skog, bröt sig ut och bildade Arbetarnas och småbrukarnas socialdemokratiska förbund (ASSF), som i ett skede hade 14 riksdagsmän, men som förlorade sin riksdagsrepresentation 1970 och därefter gick mot sin upplösning.

Efter splittringen sjönk antalet socialdemokratiska mandat i riksdagen till 38. Sedan en nyorientering, framför allt i utrikespolitiskt avseende, ägt rum med valet av Rafael Paasio till partiordförande 1963, ökade partiets stöd snabbt och i valet 1966 erhöll det 55 mandat. I detta val uppnådde a. för andra gången majoritet i folkrepresentationen, eftersom DFFF fick 41 och ASSF 7 platser. Denna majoritet förlorades i valet 1970.

Fr.o.m. 1966 har det största arbetarpartiet för det mesta varit företrätt i regeringen, med Paasio, Mauno Koivisto, Kalevi Sorsa och Paavo Lipponen som statsministrar. Sedan 1982 har presidenten (Mauno Koivisto, Martti Ahtisaari och Tarja Halonen) utgått ur socialdemokratin, som i regel även haft flest mandat i riksdagen, mellan 51 och 63.

Inom FKP ledde regeringsengagemanget till en brytning mellan en majoritet under partiordföranden Aarne Saarinen, som förordade och deltog i regeringssamarbetet, medan en minoritet under ledning av FKP:s vice ordförande Taisto Sinisalo motsatte sig detta. Sovjetunionens fall medförde stora förändringar inom a:s vänsterflygel. DFFF ombildades 1990 till Vänsterförbundet. Till detta anslöt sig även majoriteten av kommunisterna, sedan FKP upplösts bl.a. på grund av ekonomiska svårigheter. Vänsterförbundet har haft omkring 20 mandat i riksdagen och varit representerat i Lipponens regeringar. (N.R. af Ursin, Arbetarfrågan i Finland, 1903; Y.K. Laine, Suomen poliittisen työväenliikkeen historia, 3 bd, 1945-46; J. Paasivirta, Suomen poliittisen työväenliikkeen kehitys, 1949, förk. sv. uppl. A. i Finland, 1949; R.H. Oittinen, Työväenkysymys ja työväenliike Suomessa, 2:a uppl. 1953; A. Hyvönen, Suomen vanhan työväenpuolueen historia, 1959; H. Soikkanen, Sosialismin tulo Suomeen, 1961, Kohti kansanvaltaa 1-, 1975-; H. Laavola, Kun Suomen työväki heräsi, 1974; Työväenliikkeen tietokirja, M. Henriksson, red., 1974; L. Haataja m.fl., Suomen työväenliikkeen historia, 1976; J. Liikanen, Suomen työväenliikkeen historiallinen bibliografia, 1979; R. Suviranta-Lehtinen, Suomi kansainvälisessä työjärjestössä vuosina 1919-1939, 1983; T. Tuomisto, Tienraivaajan osa. Sata vuotta Helsingin työväenyhdistyksen historiaa 1884-1984, 1984, Espoon työväenliikkeen historia 1950-luvulle, 1984; Väki voimakas. Työväen historiaa ja perinnettä 1, 1985; R. Heikkinen/M. Lackman, Korpikansan kintereillä: Kainuun työväenliikkeen historia, 1986; De nordiska arbetarkongresserna under 100 år: arbetarrörelsens framväxt och utveckling i de nordiska länderna, 1986; Det nordiska i den nordiska arbetarrörelsen, red. P. Kettunen, 1986; A. Roininen, Työväenliike ja kirjallisuus 1895-1918, 1987; A. Santonen, Kansainvälinen. Utopioita ja vallankumouksia - työväenliike vuoteen 1945, 1988, Kansallinen ja kansainvälinen suomalaises- sa työväenliikkeessä, 1993; Tuntematon työläisnainen, red. L. Laine/P.Markkola, 1989; O. Hurri, Kansanvaltaa rakentamassa: sosiaalidemokraattisen työväenliikkeen historiaa, 1991; J. Ehrnrooth, Sanan vallassa, vihan voimalla, 1992; A. Roininen, Kirja liikkeessä: kirjallisuus instituutiona vanhassa työväenliikkeessä (1895-1918), 1993; P. Markkola, Työläiskodin synty, 1994; K. Teräs, Turun työväenliikkeen historia, 1995; A. Kujala, Venäjän hallitus ja Suomen työväenliike 1899-1905, 1996; S. Heikkinen, Labour and the market: workers, wages and living standards in Finland, 1850-1913, 1997; Työväestö ja kansakunta, red. R. Parikka, 1997; T. Koivisto, Työt ja tekijät, 1999; Suomalaisen työn historia, red. R. Parikka, 1999; T. Huttula, Nauloilla laadittu laki: työväentalojen sulkemiset 1929-1932, 2000) (Max Engman)