språkvård

språkvård. Den moderna finskan är ett gott exempel på ett språk vars utveckling i avgörande grad har påverkats av aktiv s. och målmedveten språkplanering. Framför allt på 1800-t., då det gällde att utveckla finskan till ett fullvärdigt kulturspråk, krävdes det stora insatser för att dels åstadkomma ett enhetligt skriftspråk fritt från alltför stora regionala och dialektala skiftningar, dels skapa nya ord och termer på inhemsk grund för kulturens, teknikens och det moderna samhällslivets olika begrepp. Detta utvecklingsarbete skedde huvudsakligen inom ramen för två föreningar, Finska litteratursällskapet (Suomalaisen kirjallisuuden seura) och Kotikielen seura.

Bland 1800- talets ordskapare kan främst nämnas Elias Lönnrot och Wolmar Schildt (Volmari Kilpinen). Inte minst Lönnrots stora finsk-svenska ordbok, ett banbrytande verk i två band, förtjänar nämnas i detta sammanhang. Lönnrot skapade tusentals nyord i finskan bl.a. på juridikens, naturvetenskapernas och språkvetenskapens område. Som exempel kan nämnas asiakirja 'dokument', johtaa 'leda', kiinteistö 'fastighet', kirjallisuus 'litteratur', sisältää 'innehålla', tasavalta 'republik' och ylimääräinen 'extra'. Av de nyord som Schildt-Kilpinen skapade hör många till det mest centrala ordförrådet, t.ex. esine 'föremål', henkilö 'person', kirje 'brev', suhde 'förhållande', taide 'konst', tiede 'vetenskap' och yksityinen 'privat'.

Också finskans grammatik, framför allt syntaxen, krävde aktiva språkvårdande åtgärder, bl.a. för att befrias från den starka prägel som svenskan under århundradenas lopp satt på det finska skriftspråket. Bland dem som på 1800-t. spelade en avgörande roll i detta avseende kan förutom Lönnrot främst nämnas August Ahlqvist och E.N. Setälä, båda liksom Lönnrot professorer i finska vid Helsingfors universitet. Ahlqvist grundade 1876 den tidigare nämnda föreningen Kotikielen seura och verkade som redaktör för dess första språkvårdstidskrift Kieletär, från 1897 ersatt av Virittäjä, ännu i dag den ledande tidskriften på sitt område i Finland. Setälä är känd framför allt för sina grundläggande verk om finsk grammatik. Framstående finska språkvårdare under 1900-talets förra hälft var - vid sidan av Setälä - bl.a. Knut Cannelin och E.A. Saarimaa, som båda gav ut handböcker i språkriktighet. Cannelin är dessutom känd för sin svensk-finska och sin finsk-svenska ordbok, som i nya och av andra omarbetade upplagor var standardverk ända fram till slutet av 1900-t.

En viktig händelse i den finska s:s historia var att Finska litteratursällskapet 1928 tillsatte ett s.k. utvidgat språkutskott - en föregångare till dagens språknämnder, som sedan 1950-talets början finns i alla nordiska länder. Verksamheten fick en fastare form när man 1945 kunde inrätta ett sekretariat, Suomalaisen kirjallisuuden seuran kielitoimisto. Ledare för denna språkbyrå var Lauri Hakulinen, medan den dagliga rådgivningen och övriga praktiska språkvårdsverksamheter sköttes av Hannes Teppo. Från 1949 övertog staten ansvaret för språkbyrån, som anslöts till den ett år tidigare inrättade Finlands Akademi. Chef för akademins språkbyrå och samtidigt huvudredaktör för det omfattande ordboksverket Nykysuomen sanakirja (utkom 1951-61) var fram till 1974 Matti Sadeniemi. Hans efterträdare Esko Koivusalo (1936-2012) spelade en avgörande roll för tillkomsten av den statliga Forskningscentralen för de inhemska språken, under vilken dagens officiella s. sorterar (se nedan).

Den svenska s. i Finland har haft väsentligt andra uppgifter och andra problem att brottas med än den finska. Eftersom det svenska skriftspråket hade utvecklats till ett mångsidigt kulturspråk flera århundraden tidigare än det finska, har det inte funnits behov för en aktiv språkplanering motsvarande den finska. Dessutom har utvecklingen av det svenska riksspråket av naturliga skäl huvudsakligen skett i Sverige. Den viktigaste frågan i finlandssvensk s. har därför kommit att bli frågan om hur svenskan i Finland ska kunna bevaras som en del av det svenska riksspråket och i vilken mån finlandssvenska avvikelser från språkbruket i Sverige skall kunna tolereras. Samtidigt har det framför allt under 1900-t. funnits ett behov att skapa samhällstermer på svenska som lämpar sig för lagstiftningen och förvaltningen i Finland.

Den förste som mera utförligt berörde den finländska svenskans säregenheter var modersmålsläraren Karl Lindström (1859-92) på 1880-t. Problemet hade redan ett par årtionden tidigare uppmärksammats av bl.a. Axel Olof Freudenthal, inte minst på grund av den kritik som i Sverige riktats mot språkskicket i finlandssvenska litterära verk. Lindström drog i sina artiklar och föredrag upp de riktlinjer som har varit vägledande i den fortsatta finlandssvenska s. Vissa finlandssvenska avvikelser kan och bör tolereras framför allt när det gäller uttalet och också i övrigt det talade språket, men i fråga om skriftspråket bör rikssvenskan i huvudsak vara normgivande även i Finland.

Den som kom att svara för den mest vägande insatsen i det fortsatta arbetet för att stärka samhörigheten mellan finlandssvenskan och rikssvenskan var universitetslektorn Hugo Bergroth. I nära samverkan med språkforskare i Sverige arbetade han på att beskriva finlandssvenskans avvikelser från riksspråket på snart sagt alla språkliga nivåer. Bergroths stora arbete Finlandssvenska. Handledning till undvikande av provinsialismer i tal och skrift utkom 1917 (2:a utv. uppl. 1928), och en förkortad version för bl.a. skolbruk under titeln Högsvenska 1918. Inte minst den senare har haft en stor betydelse för s. och språkriktighetssträvandena i det svenska Finland, och den utkom i nya omarbetade upplagor i femtio år efter den första utgivningen - efter författarens död redigerade av Björn Pettersson. Också i sin egenskap av lektor i svenska vid Helsingfors universitet 1893-1934 kunde Bergroth hos bl.a. de blivande modersmålslärarna väcka intresse för svensk s. Både Karl Lindström och Hugo Bergroth hade framhållit den fara för finlandssvenskan som ligger i den ständiga påverkan från finskan.

Det var också behovet av ett fortsatt arbete för svenskans renhet som var avgörande när Svenska Finlands folktings fullmäktige på initiativ av ordföranden Kurt Antell 1942 tillsatte en språkriktighetsnämnd, sedan 1945 kallad Svenska språkvårdsnämnden i Finland. Nämnden och dess arbetsutskott sammanträdde främst för att ta ställning till viktigare språkvårdsfrågor. Den dagliga rådgivningen och den löpande verksamheten sköttes av en deltidsanställd sekreterare, från 1953 med stöd av ett anspråkslöst statsbidrag. Bland dem som verkat inom språkvårdsnämnden och även i övrigt aktivt arbetat för den finlandssvenska s. kan särskilt nämnas professor Olav Ahlbäck (ordf. 1953-65), professor Carl-Eric Thors (ordf. 1966-76) och professor Björn Pettersson (sekr. 1958-65).

Den officiella s. i Finland tog ett avgörande steg framåt 1976 då den statliga Forskningscentralen för de inhemska språken inrättades och bl.a. övertog den språkvårdsverksamhet som tidigare bedrivits inom ramen för Finlands Akademi och Svenska Finlands folkting. Framför allt för den svenska s. blev verksamhetsbetingelserna väsentligt förbättrade tack vare den officiella statusen och möjligheterna att anställa språkvårdare på heltid. I början av 2000-t. hade Forskningscentralen drygt 15 personer anställda inom den finska språk- och namnvården, medan drygt ett halvt dussin arbetade med svensk s. Arbetet är till stor del avgiftsbelagd uppdragstjänst. Forskningscentralen har också hand om samisk språkvård och sedan 1990-t. språkvård för romani och teckenspråk. Som sakkunnigorgan inom centralen verkar fem språknämnder, en för vart och ett av språken.

- En sverigefinsk språknämnd grundades 1975 för att sköta den finska s. i Sverige.

Den finska och den svenska språkbyrån står till tjänst med språkrådgivning för myndigheterna och allmänheten, utför språkgranskning, avger utlåtanden i språkliga frågor, utarbetar ordböcker, ordlistor och språkliga handböcker och ger myndigheter och organisationer konsulthjälp i fråga om ordlistearbete o.d. De viktigaste målgrupperna för kursverksamheten är myndigheter, journalister och översättare. Särskilt på svenskt håll har s. för massmedier på senare tid varit omfattande. Finska och svenska språkbyrån ger ut var sin tidskrift, Kielikello och Språkbruk. Svenska språkbyrån har också medverkat i utvecklingen av ett språkkontrollprogram för datorer.

Forskningscentralen deltar aktivt i det nordiska språkvårdssamarbetet och har dessutom täta bilaterala kontakter med den svenska och finska s. i Sverige. Sedan början av 2000-t. har s. i alla de nordiska länderna mer och mer ägnat sig också åt språkpolitiska frågor, med sikte på att språken skall förbli kompletta och samhällsbärande och kunna användas i alla domäner, inklusive högre utbildning och forskning. Svenska språknämnden i Finland publicerade 2003 ett förslag till handlingsprogram för svenskan i Finland, "Tänk om...".

Den finska s. inom Forskningscentralen har letts av fil.mag. Esko Koivusalo, fil.mag. Anneli Räikkälä och fil.dr Pirjo Hiidenmaa, och den svenska av fil.dr Mikael Reuter och fil.kand. Eivor Sommardahl. Ordförande för den svenska språknämnden har varit professor Carl-Eric Thors, professor Christer Laurén och professor Marika Tandefelt.

Den svenska s. inom statsförvaltningen samordnas av Statsrådets svenska språknämnd, med representanter för bl.a. riksdagens svenska byrå, statsrådets translatorsbyrå, justitieministeriets granskningsbyrå och Forskningscentralen för de inhemska språken. Nämnden ger ut boken Svenskt lagspråk i Finland som fungerar som rättesnöre för myndigheternas svenska. (H. Bergroth, Finlandssvenska, 2:a uppl. 1928; O. Ahlbäck, Svenskan i Finland, 1956; P. Pulkkinen, Nykysuomen kehitys, 1972; Språkbruk och s., red. B. Pettersson/M. Reuter, 1977; Ch. Laurén, Normer för finlandssvenskan. Från Freudenthal till 1970-tal, 1985; Ch. af Hällström/M. Reuter, Finlandssvensk ordbok, 2000) (Mikael Reuter)
Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: UVF-redaktion
ägare: Svenska folkskolans vänner
Ämnesord
historia, språkvård, grammatik, språkpolitik
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Skapat 18.01.2012 av Johan Lindberg
Uppdaterat 06.06.2017 av Import