Vapenvägrare

vapenvägrare. Rätten att på religiösa och etiska grunder vägra bära vapen diskuterades redan då lantdagen förberedde 1878 års värnpliktslag. Vapenvägran av politiska orsaker förekom vid sekelskiftet 1900 (värnpliktsstrejken). 1922 års värnpliktslag tillät alternativ tjänstgöring inom försvarsmakten p.g.a. religiös övertygelse o.a. samvetsskäl, men det förutsattes, att alla skulle bära vapen i krigstid. Den första fredsorganisationen, som verkade 1907-13 (fredsrörelsen), motsatte sig på religiösa grunder användandet av vapen även då landets försvar det krävde. 1925 tog Finlands fredsförbund officiellt ställning till vapenvägran. En öppen sammandrabbning mellan fredsrörelsen och försvarsmakten uppstod 1926, då medlemmar ur det 1923 grundade Suomen antimilitaristinen liitto vägrade, förutom värnplikt, även vapenfri tjänstgöring. Att personer dömdes till fängelse i Finland p.g.a. sin antimilitaristiska övertygelse skapade livlig debatt utomlands. Då Suomen antimilitaristinen liittos ordförande Arndt Pekurinen erhöll en fängelsedom 1930 fördömdes detta av H.G. Wells, Albert Einstein, Henri Barbusse och tre medlemmar av Englands underhus. Detta påskyndade en ändring av lagstiftningen: 1931 infördes civiltjänst, som var åtta månader längre än den ordinarie militärtjänsten, medan den vapenfria tjänsten inom försvarsmakten var fem månader längre.

Under andra världskriget verkade ett 300-t. personer i vapenfri tjänst, en del i läger eller i skyddshäkte. Arndt Pekurinen fördes från fängelset till fronten, där han dödades. I början av fortsättningskriget vägrade några hundra soldater att inträda i krigstjänst och höll sig därefter gömda under hela kriget (skogsgardister). Det sovjetiska storanfallet försommaren 1944 ledde till tusentals deserteringar.

Efter andra världskriget växte antalet vapenvägrare; en stor del tillhörde Jehovas vittnen, som motsatte sig värnplikt och även förkastade vapenfri tjänstgöring samt civiltjänst. Dessa totalvägrare förpassades till en 1961 grundad arbetsanstalt i Karvia, som indrogs redan 1969, varefter medlemmarna av Jehovas vittnen dömdes till ovillkorliga fängelsestraff för sin vägran. De befriades dock 1987 från värnplikt genom en särskild lag.

Mot slutet av 1960-t. tog sig en del av den radikalism som låg i tiden uttryck i en profan vapenvägrarrörelse. Efter en uppmärksammad massrättegång, vid vilken centralgestalten i sammanhanget, studenten Erik Schüller (1944-84), dömdes till fängelsestraff, stiftades 1969 en ny, liberalare lag om vapenfri tjänst och civiltjänst. Schüller hade 1967 vägrat värnplikt på politiska grunder och i ett tal på Gamla studenthuset 1969 uppmanat alla värnpliktiga att vägra vapentjänst.

En totalvägrarrörelse uppstod sedan civiltjänsten genom den temporära lag som gällde 1987-91 förlängts från 12 till 16 månader, vilket uppfattades som diskriminerande. Totalvägrarnas intressen bevakas av Vapenvägrarförbundet (Aseistakieltäytyjäliitto, Hfrs), gr. 1974 som Finlands civiltjänstepliktigas förbund; nuv. namn sedan 1987. Förbundet utger sedan 1991 tidskriften Sivari & totaali.

Enligt värnpliktslagen kan totalvägrare dömas till maximalt 197 dygns ovillkorligt fängelse. Amnesty international har alltsedan 1999 betraktat de finländska totalvägrarna som åsiktsfångar och krävt deras frigivande.

Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: UVF-redaktion
ägare: Svenska folkskolans vänner
Ämnesord
vapenvägran
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Skapat 04.05.2009 av Main.DataConverter
Uppdaterat 14.04.2017 av Import