veterinärväsen. Enligt lagen om veterinärvård av 1990 leds verksamheten inom husdjurens hälso- och sjukvård samt livsmedels- och miljöhygienen av veterinärer anställda av länsstyrelserna. Kommunal- och stadsveterinärerna handhar på det lokala planet främst olika praktiska veterinärmedicinska uppgifter och livsmedels- samt miljöhygieniska frågor. Veterinärer arbetar vidare bl.a. inom köttkontrollen, inom forskning och utbildning, inom den offentliga förvaltningen, i industrin, vid försvarsmakten etc. En stor del av landets veterinärer arbetar även som privatföretagare. Högsta centrala myndighet för v. är jord- och skogsbruksministeriets veterinäravdelning och Livsmedelssäkerhetsverket Evira som bl.a. tilldelar utexaminerade veterinärer legitimation.
Utbildningen av veterinärer (veterinärmedicinska examina) övergick 1995 från Veterinärmedicinska högskolan i Hfrs (gr. 1945) till Helsingfors universitet i samband med att högskolan ombildades till en veterinärmedicinsk fakultet vid universitetet. Under 2000-talets första år flyttades verksamheten från högskolans tidigare byggnader i Vallgård till universitetets nya lokaliteter i Vik vid Gammelstadsfjärden i Hfrs.
Vid fakulteten finns en avdelning för basveterinärmedicin, en avdelning för klinisk häst- och smådjursmedicin, en avdelning för klinisk produktionsdjursmedicin och en avdelning för livsmedels- och miljöhygien. I anslutning till avdelningen för klinisk häst- och smådjursmedicin verkar det nya smådjurs- och hästsjukhuset i Vik (öppnat 2006). Avdelningen för klinisk produktionsdjursmedicin arbetar sedan mitten av 1990-t. huvudsakligen på Saaris gård i Mäntsälä.
Den finländska veterinärkårens fackorganisation är det Akava-anslutna Finlands veterinärförbund (Suomen eläinlääkäriliitto, ca 1 800 medl. 2005), som grundades 1892. Denna publicerar facktidskriften Suomen eläinlääkärilehti-Finsk veterinärtidskrift (gr. 1893). I anslutning till förbundet verkar tillika Finlands veterinärmedicinska stiftelse, som beviljar stipendier. En annan organisation med anor är Finlands kommunalveterinärförbund (gr. 1923), vilken samlar de runt om i landet verksamma kommunalt anställda veterinärerna.
Historia. Ett offentligt v. kom till i Finland 1843, då tre veterinärer togs i statens tjänst och installerades som länsveterinärer i Nylands, Tavastehus samt Åbo och Björneborgs län. Vid Medicinalstyrelsen inrättades 1860 en e.o. veterinärtjänst, som blev ordinarie 1878. I början av 1900-t. tillkom flera nya tjänster (veterinärassessor, konsulent, bitr. konsulent). De indrogs 1928, varefter skötseln av hithörande ärenden genom en lag av 1929 överfördes till lantbruksministeriet, där en veterinäravdelning inrättades följande år. De första distriktsveterinärerna tillsattes 1892, varefter deras antal (69 st. 1960) utökades i flera repriser, innan dessa tjänster indrogs under en övergångsperiod 1967-77 och ersattes med kommunalveterinärtjänster. De första kommunalveterinärtjänsterna inrättades dock så tidigt som 1888.
Den första veterinärmedicinska avhandlingen i Finland publicerades 1754 av Israel Holstius. Den första akademiska representanten för denna vetenskapliga disciplin var Gabriel von Bonsdorff, "professor historiae naturalis et artis veterinariae" i Åbo 1786-94. Kring sekelskiftet 1900 utbildade sig många finländska veterinärer i Tyskland, så även Finlands och Europas första kvinnliga veterinär Agnes Sjöberg, som blev veterinär 1915 och veterinärmedicine doktor 1918 samt verkade som kommunalveterinär i flera sydösterbottniska kommuner. Andra kända veterinärgestalter var bl.a. Ludvig Fabritius och Georg ÿÖhman. Innan högskoleundervisning på området påbörjades i Finland, studerade finländare veterinärmedicin, utom i Tyskland, bl.a. i Danmark, Estland, Sverige och Schweiz; fram till 1965 var studierna för veterinärmedicine licentiatexamen delvis förlagda utomlands (till Stockholm eller Oslo). Se även Forskningsanstalten för veterinärmedicin och livsmedel. (Suomen eläinlääkintälaitos 1843-1943, 1945; Eläinlääkärien osuus kansanterveystyössä, 1958; A.H. Sjöberg, Euroopan ensimmäinen naiseläinlääkäri, 1964; Annotationes veterinariae - Suomen eläinlääkäriliitto 1892-1992, 1992; O. Karemaa, Vanhan tieteenalan nuori korkeakoulu: Eläinlääketieteellinen korkeakoulu 1945-1995, 1995)
Utbildningen av veterinärer (veterinärmedicinska examina) övergick 1995 från Veterinärmedicinska högskolan i Hfrs (gr. 1945) till Helsingfors universitet i samband med att högskolan ombildades till en veterinärmedicinsk fakultet vid universitetet. Under 2000-talets första år flyttades verksamheten från högskolans tidigare byggnader i Vallgård till universitetets nya lokaliteter i Vik vid Gammelstadsfjärden i Hfrs.
Vid fakulteten finns en avdelning för basveterinärmedicin, en avdelning för klinisk häst- och smådjursmedicin, en avdelning för klinisk produktionsdjursmedicin och en avdelning för livsmedels- och miljöhygien. I anslutning till avdelningen för klinisk häst- och smådjursmedicin verkar det nya smådjurs- och hästsjukhuset i Vik (öppnat 2006). Avdelningen för klinisk produktionsdjursmedicin arbetar sedan mitten av 1990-t. huvudsakligen på Saaris gård i Mäntsälä.
Den finländska veterinärkårens fackorganisation är det Akava-anslutna Finlands veterinärförbund (Suomen eläinlääkäriliitto, ca 1 800 medl. 2005), som grundades 1892. Denna publicerar facktidskriften Suomen eläinlääkärilehti-Finsk veterinärtidskrift (gr. 1893). I anslutning till förbundet verkar tillika Finlands veterinärmedicinska stiftelse, som beviljar stipendier. En annan organisation med anor är Finlands kommunalveterinärförbund (gr. 1923), vilken samlar de runt om i landet verksamma kommunalt anställda veterinärerna.
Historia. Ett offentligt v. kom till i Finland 1843, då tre veterinärer togs i statens tjänst och installerades som länsveterinärer i Nylands, Tavastehus samt Åbo och Björneborgs län. Vid Medicinalstyrelsen inrättades 1860 en e.o. veterinärtjänst, som blev ordinarie 1878. I början av 1900-t. tillkom flera nya tjänster (veterinärassessor, konsulent, bitr. konsulent). De indrogs 1928, varefter skötseln av hithörande ärenden genom en lag av 1929 överfördes till lantbruksministeriet, där en veterinäravdelning inrättades följande år. De första distriktsveterinärerna tillsattes 1892, varefter deras antal (69 st. 1960) utökades i flera repriser, innan dessa tjänster indrogs under en övergångsperiod 1967-77 och ersattes med kommunalveterinärtjänster. De första kommunalveterinärtjänsterna inrättades dock så tidigt som 1888.
Den första veterinärmedicinska avhandlingen i Finland publicerades 1754 av Israel Holstius. Den första akademiska representanten för denna vetenskapliga disciplin var Gabriel von Bonsdorff, "professor historiae naturalis et artis veterinariae" i Åbo 1786-94. Kring sekelskiftet 1900 utbildade sig många finländska veterinärer i Tyskland, så även Finlands och Europas första kvinnliga veterinär Agnes Sjöberg, som blev veterinär 1915 och veterinärmedicine doktor 1918 samt verkade som kommunalveterinär i flera sydösterbottniska kommuner. Andra kända veterinärgestalter var bl.a. Ludvig Fabritius och Georg ÿÖhman. Innan högskoleundervisning på området påbörjades i Finland, studerade finländare veterinärmedicin, utom i Tyskland, bl.a. i Danmark, Estland, Sverige och Schweiz; fram till 1965 var studierna för veterinärmedicine licentiatexamen delvis förlagda utomlands (till Stockholm eller Oslo). Se även Forskningsanstalten för veterinärmedicin och livsmedel. (Suomen eläinlääkintälaitos 1843-1943, 1945; Eläinlääkärien osuus kansanterveystyössä, 1958; A.H. Sjöberg, Euroopan ensimmäinen naiseläinlääkäri, 1964; Annotationes veterinariae - Suomen eläinlääkäriliitto 1892-1992, 1992; O. Karemaa, Vanhan tieteenalan nuori korkeakoulu: Eläinlääketieteellinen korkeakoulu 1945-1995, 1995)
veterinärväsen. Veterinärmedicinska fakulteten vid Helsingfors universitet flyttade 2006 till universitetets campus i Vik. Då det nya djursjukhuset presenterades för pressen kunde man se veterinärerna Tiina Hietalahti (t.h.) och Riikka Räsänen ta hand om några patienter, assisterade av djurvårdaren Inka Kämper (t.v.). Foto: Lehtikuva Oy, T. Wennström.