Uleåborg, fi. Oulu, vid Ule älvs mynning i Bottenviken, Norra Finlands region. Areal 1 511,3 km2, varav 101,5 vattenareal, invånare 143 909 (2011). Staden var fram till 2010 residensstad i Uleåborgs län.
Uleåborg utbreder sig i flack terräng på båda sidor om älvmynningen; de äldre stadsdelarna i s. förbinds med de nyare bostadsstadsdelarna i n. genom broar mellan tre öar i älven; den nordligaste är bebyggd med höga punkthus, som utgör ett dominerande inslag i stadsbilden. N. om och ö. om järnvägen finns huvudsakligen villabebyggelse. Gatorna i de äldsta kvarteren, återuppbyggda enligt ritningar av C.L. Engel efter branden 1822, bildar ett regelbundet rutnätsmönster: bland byggnader märks där domkyrkan (uppf. 1770-72, restaur. 1832 enl. ritn. av Engel), stadshuset (urspr. societetshus, uppf. 1882, J.E. Stenberg, tillbyggt 1920, O. Kallio), biblioteks- och museihuset (O. Kallio, 1930) i Ainola park och stadsteatern (M. & M. Jaatinen, 1972) samt stadsbiblioteket (M. & M. Jaatinen, 1981). Av nyare byggnader kan nämnas affärscentret Oulun galleria (P. Laatio, 1983), Statens tekniska forskningscentrals byggnad (P. Laatio, 1985), allaktivitetshuset Ouluhalli (R. Harju, 1986), centraltvätteriet (S.Huttu-Hiltunen, 1991), Madekoski församlingshus (J. Tervaoja, 1996) och teknologibyns huvudbyggnad, "Smarthouse" (P. Laatio, 2000). Vid Uleåborgs universitet uppstod på 1970-t. en egen arkitekturskola (Uleåborgsskolan). Märkligare offentliga skulpturer är en byst av F.M. Franzén (E. Stenberg, 1881) framför domkyrkan, hjältemonumentet (O. Jauhiainen, 1952) och jägarmonumentet (S. Valjus, 1967) samt en staty över Leevi Madetoja (A. Aaltonen, 1962) invid ett mindre vattendrag, som rinner genom stadens centrala delar.
I Uleåborg fanns Nordens i tiden största läderfabrik, gr. 1863, som ägdes av företaget Weljekset Åström Oy, nedlagt 1974 efter en konkurs. Nedlagd är även sulfitcellulosafabriken på industri- och hamnområdet Toppila vid älvens nordligaste mynningsarm; den arbetade 1927-85. Skogsindustrin har fortfarande en stark ställning genom Stora Enso Oyj (730 anst. i Uleåborg 2010), vars föregångare 1996 blev ägare till Oulu Oy:s cellulosafabrik. En medveten satsning på högteknologi från stadens sida skedde 1982, då en teknologiby (Nordens första) grundades; denna utvecklades sedermera till det börslistade företaget Technopolis Oyj, som idag har verksamhet på flera håll i Uleåborg och i flera andra finländska städer. Teknologisatsningen ledde till resultat under 1980- o. 90-talet, då mobiltelefonin expanderade och erbjöd tillväxtmöjligheter för såväl Nokia Oyj (etabl. 1960, 4 590 anst. i Uleåborg 2005) som dess talrika underleverantörer i Uleåborg med omgivningar. Grunden för detta lades redan på 1960-t., då undervisning på elektronikens område inleddes vid det nygrundade universitetet.
Stadens hamnar med en kajlängd på totalt 1,8 km anlöptes 2008 av 530 fartyg. Flygplatsen, som är den näst mest trafikerade i landet (801 955 passagerare 2008), är belägen i Oulunsalo 15 km s. om stadens centrum. Ö. om centrum ligger kaserner (där finns bl.a. staben för Norra Försvarsområdet och staben för Uleåborgs militärlän) och sjukhuskomplex, bl.a. U. universitetssjukhus (uppfört 1968-74 i etapper, R. Koivula). Garnisonen i U., som efter andra världskriget härbärgerade en infanteribrigad och ett artilleriregemente, tömdes slutgiltigt 1998.
Uleåborg har gamla anor som skolstad; en trivialskola inrättades redan 1682. Sedan 1958 arbetar där Uleåborgs universitet, vilket ytterligare förstärkt Uleåborgs ställning som n. Finlands kulturella centrum. Gymnasiet Oulun lyseo (gr. 1874), som övertogs av staten 1890, har fostrat många framstående män; bland dem märks presidenterna K.J. Ståhlberg och Kyösti Kallio. En av stadens äldsta läroinrättningar är Svenska privatskolan (gr. 1859), som idag omfattar grundläggande utbildning och gymnasium. I Uleåborg utkommer sedan slutet av 1800-t. dagstidningen Kaleva.
Historia. Trakten kring Ule älvs mynning omnämns redan på 1300-t. som en mycket besökt marknadsplats, Ulahamn, till vars skydd befästningsverk under seklets senare del anlades på en holme i älvmynningen. Befästningen belägrades 1377 av novgoroderna, som dock inte lyckades inta den. På ruinerna av detta fäste uppfördes 1590 på Johan III:s befallning en vidlyftigare anläggning, som spelade en viss roll under klubbekriget och återuppbyggdes 1605 på order av Karl IX, delvis av sten. Den bildade i det närmaste en fyrkant med höga trätorn i varje hörn. Borgen användes huvudsakligen som förvaringsplats för krigsförnödenheter, från 1670, sedan den brandskadats, mest som fängelse, och tjänstgjorde en tid som landshövdingsbostad under den period (1570-1687) landsfogde- och landshövdingssätet flyttade mellan Uleåborg, Vasa och Umeå i Västerbotten. Borgen erövrades 1714 utan strid av ryssarna och raserades delvis, innan den slutligen 1793 genom ett blixtnedslag i krutförrådet förvandlades till de ruiner som fortfarande kan beskådas. Stadsprivilegier utfärdades 1610 för Uleåborg, som 1776 blev landshövdingsresidens i det nybildade Uleåborgs län.
Stadens utveckling hämmades halvtannat sekel av det s.k. bottniska handelstvånget och uppkomsten av ett tjärmonopol i Stockholm. Sedan Uleåborg 1765 erhållit full stapelfrihet, växte stadens folkmängd snabbt. 1815 var orten den tredje i ordningen av Finlands städer (3 543 inv.). Under förra hälften av 1800-t. bidrog timmer- och tjärexporten, sjöfarts- och skeppsbyggnadsverksamheten till stadens välstånd. Där uppstod ett antal förmögna handelshus, "tjärborgarna", av vilka flera sedermera etablerade sig inom sågindustrin, bl.a. firmorna J.W. Snellman G:son och G. & C. Bergbom, som 1893 bildade Ab Kemi, vars huvudkontor till en början låg i Uleåborg.
Uleåborgs handelsflotta var 1860 den största i landet, men ångfartygens framträdande och Österbottniska banan, som drogs fram till Uleåborg 1886, innebar slutet på sjöfartsepoken.
Staden var på 1800-t. ett centrum för tjärhandeln; det stora tjärhovet brändes av engelsmännen under Krimkriget (1-2/6 1854) och brann en andra gång 1901. Bränder har drabbat själva staden bl.a. 1652, 1705 (2 ggr) och 23/5 1822, då en i det närmaste total förstörelse inträffade. Under kriget 1918 var Uleåborg till en början i de rödas händer, men intogs 2-3/2 av regeringstrupper. Staden utsattes under andra världskriget särskilt 1944 för svåra bombanfall. Därifrån utgick i oktober samma år de inledande operationerna i Lapplandskriget mot tyskarna i n. Finland. Sedan krigsslutet har Uleåborgs folkmängd mer än fyrdubblats (1940 28 000 inv., 1950 38 000, 1960 58 000, 1970 85 000, 1990 102 000, 2000 120 750). Samtidigt har dess ställning som centralort för hela n. Finland ytterligare accentuerats. Ett arealtillskott fick staden 1965, då Oulujoki kommun delades mellan Uleåborg och ett antal andra kommuner. Vid ingången av 2009 inkorporerades Överkiminge (fi. Ylikiiminki) kommun med U. (Oulun kaupungin historia, 6 bd, 1919-95; E.A. Autio/A. Paulaharju, Oulun linna, 1968; S. Roudasmaa, Oulun varuskunnan historia, 1981, Pohjan prikaatin historia 1626-1983, 1984; Valkean kaupungin vaiheet: Oulun historiaa, red. K. Julku, 1987; M- L. Näsänen, Owla-Oula-Oulu: kaupungin perustamisesta maailmansotiin, 1998; M. Enbuske m.fl., Oulupolis: Oulun kansainvälisyyden historia, 1999; A. Tervonen, Oulujokisten sata vuotta: entisen Oulun maalaiskunnan/Oulujoen kunnan historia 1865-1964, 1999; Oulun kirkkohistoria 1, red. A-P. Palola, 2000; M. Kulju, Oulun ihmeen tekijät, 2000; S. Virtanen, Nuottasaaresta Wall Streetille: Oulun metsäteollisuus kauppahuoneista Stora Ensoon, 2003; Oulun vuosisadat 1605-2005, red. R. Satokangas, 2005)
Uleåborg utbreder sig i flack terräng på båda sidor om älvmynningen; de äldre stadsdelarna i s. förbinds med de nyare bostadsstadsdelarna i n. genom broar mellan tre öar i älven; den nordligaste är bebyggd med höga punkthus, som utgör ett dominerande inslag i stadsbilden. N. om och ö. om järnvägen finns huvudsakligen villabebyggelse. Gatorna i de äldsta kvarteren, återuppbyggda enligt ritningar av C.L. Engel efter branden 1822, bildar ett regelbundet rutnätsmönster: bland byggnader märks där domkyrkan (uppf. 1770-72, restaur. 1832 enl. ritn. av Engel), stadshuset (urspr. societetshus, uppf. 1882, J.E. Stenberg, tillbyggt 1920, O. Kallio), biblioteks- och museihuset (O. Kallio, 1930) i Ainola park och stadsteatern (M. & M. Jaatinen, 1972) samt stadsbiblioteket (M. & M. Jaatinen, 1981). Av nyare byggnader kan nämnas affärscentret Oulun galleria (P. Laatio, 1983), Statens tekniska forskningscentrals byggnad (P. Laatio, 1985), allaktivitetshuset Ouluhalli (R. Harju, 1986), centraltvätteriet (S.Huttu-Hiltunen, 1991), Madekoski församlingshus (J. Tervaoja, 1996) och teknologibyns huvudbyggnad, "Smarthouse" (P. Laatio, 2000). Vid Uleåborgs universitet uppstod på 1970-t. en egen arkitekturskola (Uleåborgsskolan). Märkligare offentliga skulpturer är en byst av F.M. Franzén (E. Stenberg, 1881) framför domkyrkan, hjältemonumentet (O. Jauhiainen, 1952) och jägarmonumentet (S. Valjus, 1967) samt en staty över Leevi Madetoja (A. Aaltonen, 1962) invid ett mindre vattendrag, som rinner genom stadens centrala delar.
I Uleåborg fanns Nordens i tiden största läderfabrik, gr. 1863, som ägdes av företaget Weljekset Åström Oy, nedlagt 1974 efter en konkurs. Nedlagd är även sulfitcellulosafabriken på industri- och hamnområdet Toppila vid älvens nordligaste mynningsarm; den arbetade 1927-85. Skogsindustrin har fortfarande en stark ställning genom Stora Enso Oyj (730 anst. i Uleåborg 2010), vars föregångare 1996 blev ägare till Oulu Oy:s cellulosafabrik. En medveten satsning på högteknologi från stadens sida skedde 1982, då en teknologiby (Nordens första) grundades; denna utvecklades sedermera till det börslistade företaget Technopolis Oyj, som idag har verksamhet på flera håll i Uleåborg och i flera andra finländska städer. Teknologisatsningen ledde till resultat under 1980- o. 90-talet, då mobiltelefonin expanderade och erbjöd tillväxtmöjligheter för såväl Nokia Oyj (etabl. 1960, 4 590 anst. i Uleåborg 2005) som dess talrika underleverantörer i Uleåborg med omgivningar. Grunden för detta lades redan på 1960-t., då undervisning på elektronikens område inleddes vid det nygrundade universitetet.
Stadens hamnar med en kajlängd på totalt 1,8 km anlöptes 2008 av 530 fartyg. Flygplatsen, som är den näst mest trafikerade i landet (801 955 passagerare 2008), är belägen i Oulunsalo 15 km s. om stadens centrum. Ö. om centrum ligger kaserner (där finns bl.a. staben för Norra Försvarsområdet och staben för Uleåborgs militärlän) och sjukhuskomplex, bl.a. U. universitetssjukhus (uppfört 1968-74 i etapper, R. Koivula). Garnisonen i U., som efter andra världskriget härbärgerade en infanteribrigad och ett artilleriregemente, tömdes slutgiltigt 1998.
Uleåborg har gamla anor som skolstad; en trivialskola inrättades redan 1682. Sedan 1958 arbetar där Uleåborgs universitet, vilket ytterligare förstärkt Uleåborgs ställning som n. Finlands kulturella centrum. Gymnasiet Oulun lyseo (gr. 1874), som övertogs av staten 1890, har fostrat många framstående män; bland dem märks presidenterna K.J. Ståhlberg och Kyösti Kallio. En av stadens äldsta läroinrättningar är Svenska privatskolan (gr. 1859), som idag omfattar grundläggande utbildning och gymnasium. I Uleåborg utkommer sedan slutet av 1800-t. dagstidningen Kaleva.
Historia. Trakten kring Ule älvs mynning omnämns redan på 1300-t. som en mycket besökt marknadsplats, Ulahamn, till vars skydd befästningsverk under seklets senare del anlades på en holme i älvmynningen. Befästningen belägrades 1377 av novgoroderna, som dock inte lyckades inta den. På ruinerna av detta fäste uppfördes 1590 på Johan III:s befallning en vidlyftigare anläggning, som spelade en viss roll under klubbekriget och återuppbyggdes 1605 på order av Karl IX, delvis av sten. Den bildade i det närmaste en fyrkant med höga trätorn i varje hörn. Borgen användes huvudsakligen som förvaringsplats för krigsförnödenheter, från 1670, sedan den brandskadats, mest som fängelse, och tjänstgjorde en tid som landshövdingsbostad under den period (1570-1687) landsfogde- och landshövdingssätet flyttade mellan Uleåborg, Vasa och Umeå i Västerbotten. Borgen erövrades 1714 utan strid av ryssarna och raserades delvis, innan den slutligen 1793 genom ett blixtnedslag i krutförrådet förvandlades till de ruiner som fortfarande kan beskådas. Stadsprivilegier utfärdades 1610 för Uleåborg, som 1776 blev landshövdingsresidens i det nybildade Uleåborgs län.
Stadens utveckling hämmades halvtannat sekel av det s.k. bottniska handelstvånget och uppkomsten av ett tjärmonopol i Stockholm. Sedan Uleåborg 1765 erhållit full stapelfrihet, växte stadens folkmängd snabbt. 1815 var orten den tredje i ordningen av Finlands städer (3 543 inv.). Under förra hälften av 1800-t. bidrog timmer- och tjärexporten, sjöfarts- och skeppsbyggnadsverksamheten till stadens välstånd. Där uppstod ett antal förmögna handelshus, "tjärborgarna", av vilka flera sedermera etablerade sig inom sågindustrin, bl.a. firmorna J.W. Snellman G:son och G. & C. Bergbom, som 1893 bildade Ab Kemi, vars huvudkontor till en början låg i Uleåborg.
Uleåborgs handelsflotta var 1860 den största i landet, men ångfartygens framträdande och Österbottniska banan, som drogs fram till Uleåborg 1886, innebar slutet på sjöfartsepoken.
Staden var på 1800-t. ett centrum för tjärhandeln; det stora tjärhovet brändes av engelsmännen under Krimkriget (1-2/6 1854) och brann en andra gång 1901. Bränder har drabbat själva staden bl.a. 1652, 1705 (2 ggr) och 23/5 1822, då en i det närmaste total förstörelse inträffade. Under kriget 1918 var Uleåborg till en början i de rödas händer, men intogs 2-3/2 av regeringstrupper. Staden utsattes under andra världskriget särskilt 1944 för svåra bombanfall. Därifrån utgick i oktober samma år de inledande operationerna i Lapplandskriget mot tyskarna i n. Finland. Sedan krigsslutet har Uleåborgs folkmängd mer än fyrdubblats (1940 28 000 inv., 1950 38 000, 1960 58 000, 1970 85 000, 1990 102 000, 2000 120 750). Samtidigt har dess ställning som centralort för hela n. Finland ytterligare accentuerats. Ett arealtillskott fick staden 1965, då Oulujoki kommun delades mellan Uleåborg och ett antal andra kommuner. Vid ingången av 2009 inkorporerades Överkiminge (fi. Ylikiiminki) kommun med U. (Oulun kaupungin historia, 6 bd, 1919-95; E.A. Autio/A. Paulaharju, Oulun linna, 1968; S. Roudasmaa, Oulun varuskunnan historia, 1981, Pohjan prikaatin historia 1626-1983, 1984; Valkean kaupungin vaiheet: Oulun historiaa, red. K. Julku, 1987; M- L. Näsänen, Owla-Oula-Oulu: kaupungin perustamisesta maailmansotiin, 1998; M. Enbuske m.fl., Oulupolis: Oulun kansainvälisyyden historia, 1999; A. Tervonen, Oulujokisten sata vuotta: entisen Oulun maalaiskunnan/Oulujoen kunnan historia 1865-1964, 1999; Oulun kirkkohistoria 1, red. A-P. Palola, 2000; M. Kulju, Oulun ihmeen tekijät, 2000; S. Virtanen, Nuottasaaresta Wall Streetille: Oulun metsäteollisuus kauppahuoneista Stora Ensoon, 2003; Oulun vuosisadat 1605-2005, red. R. Satokangas, 2005)
Uleåborg. Karta: Arttu Paarlahti. Källa för areal- och befolkningsuppgifter: Statistikcentralen.
Uleåborg. Salutorget är centrum för livet i staden. Vid detta ligger även bodarna där det säljs hantverk av olika slag. De äldsta härstammar från 1800-t. och användes ursprungligen som försäljningsstånd vid de marknader som anordnades två gång om året. Foto: Sakari Niemi.
Uleåborgs stadsteater arbetar vid torget (M. & M. Jaatinen 1972, utvidgad 2002-04). Foto: Sakari Niemi.
Bildkälla: Finl. kommunförbund.