Uleåborgsskolan

Uleåborgsskolan, stilriktning inom modern finländsk arkitektur. Under 1970-t. uppstod postmodernismen som en stark motreaktion mot den förhärskande rationella och monotona betongarkitekturen. Inom denna stilart tog man upp gamla dekorativa element i den moderna arkitekturen och byggnadernas former bröts upp och fick mer variation. I Uleåborg fick postmodernismen en förespråkare genom akademikern Reima Pietilä, som tjänstgjorde som professor vid Uleåborgs universitets arkitektavdelning. Pietilä, själv en karismatisk oliktänkare inom den finländska arkitekteliten, utvecklade sina egna organiskt morfologiska arkitekturteorier och kombinerade dem med moderna postmodernistiska strömningar och en stark förkärlek för murade konstruktioner i rödtegel, ofta med klassiska tegelvalv och böjda, komplicerade former, kombinerade med fantasirika tornkonstruktioner. Pietiläs läror blev under 1980-t. mycket populära bland yngre arkitekter i Uleåborg och denna regionala, närmast eklektiska arkitekturstil fick namnet U. (jfr regionalism).

Stilarten framträder geografiskt centrerad i Oulunsalo kommun utanför Uleåborg, där man finner bl.a. högstadiet (H. Taskinen, 1982) och kommunhuset (K. & R. Niskasaari/K. Viljanen, 1980-82). Av andra kända byggnader inom U. kan nämnas kommunhusen i Kiuruvesi och Toholampi (K. &R. Niskasaari/K. Viljanen, 1984, 1987), Nallikari fyr (R. &K. Niskasaari, 1988) samt Myllyoja församlingshus (J. Pasanen, 1983), Korkalovaara kapell i Rovaniemi (P. Littow, 1988) och S:t Lukas kapell i Uleåborg (M. Kuhalampi/S. Kähkönen, 1988). U. blev trots sin stora popularitet kortlivad, och i början av 1990-t. vände undervisningen vid universitetet tillbaka mot de mer avskalade modernistiska stilarterna inom arkitekturen. Den regionala stoltheten och experimentlustan har dock hållit i sig, och arkitekturen i n. Finland är fortsättningsvis mer färggrann och varierande än i s. delen av landet. (Patrick Eriksson)