Torneå, fi. Tornio, stad i s. Lappland vid Torne älv ca 10 km från dess mynning, Lapplands region. Areal 1 187 km2, invånare 22 545 (2011).
Det äldsta T. är beläget vid älvens v. strand på den numera landfasta ön Suensaari (Svensarö) som genom två landsvägsbroar över älven förbinds med de nyare stadsdelarna (inkorporerades 1924) kring järnvägsstationen på ö. stranden. Inom bebyggelsen märks stadens vackra träkyrka, uppförd 1684-86, invändigt rikt prydd med målningar och träskulpturer från slutet av 1600-t., stadshuset (S. Valjus, 1974), Tornedalens landskapsmuseum (J. Ylihannu, 1962), konstmuseet och biblioteket (M. Porkka 1986) samt tullstationen vid Europaväg 4 (A. Härmä-Väänänen, 1991).
T. hade tidigare betydelse främst som handels- och skolcentrum (läroverk gr. 1884, handelsläroverk, lärarinneseminarium m.m.), men under senare delen av 1900-t. industrialiserades orten. Det största industriföretaget i trakten är Outokumpu Oyj, vars ferrokromfabrik (invigd 1968) och stålverk (invigt 1976) sysselsätter sammanlagt 2 400 personer (2006); f.ö. märks Hartwall Oy Ab, vars bryggeri (f.d. Lapin kulta Oy, gr. 1873, 100 anst. 2006) är den äldsta industrin i Lapplands län, och Nanso Group Oy:s strumpfabrik (urspr. Norlyn Oy, gr. 1966, 130 anst. 2006). T. har under de senaste decennierna tillsammans med grannstaden Haparanda utvecklats till ett handelscentrum för hela Nordkalottområdet med bl.a. världens nordligaste IKEA-butik, invigd 2006.
Staden fick järnvägsförbindelse söderut 1903, och senare har Österbottniska banan byggts vidare mot n. i älvdalen. Finlands och Sveriges järnvägsnät förenades 1919 genom en bro (svängbro, ca 429 m) s. om Nedertorneå kyrka (färdigbyggd 1797), där även banan till Röyttä, som 1928 öppnades för trafik, avgrenar sig. Tvillingstäderna T. och Haparanda ( Torniohaparanda) har gemensam sophämtning och vattenrening samt samarbete på många andra områden; bl.a. skolväsendet, postväsendet och hälso- och sjukvården. Det i hela Europa unika samarbetet, som främjas av en gemensam kultur- och språktradition, har intensifierats efter Finlands och Sveriges inträde i Europeiska unionen. Av samarbetsprojekt kan nämnas På Gränsen - Rajalla (startades 2003) inom ramen för vilket tvillingstäderna bygger ett centrum mitt på gränsen där det finns plats för handel, bostäder, utbildning samt kultur- och fritidsaktiviteter.
Historia. Trakten kring Torne älvs mynning var en betydande handelsplats redan under tidig medeltid (jfr t.ex. birkarlar); pälsverk och fisk var de främsta handelsvarorna. Församling och präst i T. omtalas första gången 1316 (Nedertorneå). 1621 utfärdades stadsprivilegier för T., som då tillhörde svenska Västerbotten (platsen utvaldes av Daniel Hjort), stapelrättigheter 1765. Genom freden i Fredrikshamn 1809 avträddes T. (jämte Västerbotten ö. om Torne älv) av Sverige till Ryssland och det kom därmed att höra till det autonoma storfurstendömet Finland. Samtidigt förlorade T. en del av sitt naturliga uppland, som utom grannsocknarna omfattade Torne och Kemi lappmarker. Staden har hemsökts av eld 1672, 1677, 1688, 1714, 1762 och 1871. Befolkningstalet nådde 1 000-personersstrecket först på 1880-t. Under första världskriget blev T. en viktig transitostation för handel och samfärdsel mellan Västeuropa och Ryssland samt ingick i jägarrörelsens etappnät (jägarmonument av N. Savia, 1964). Tidvis fungerade T. även som ett slags "skilsmässoparadis" (äktenskapsskillnad). Smuggling av olika varor över gränsen har länge hört till vardagen i T., bl.a. av sprit på 1920-t. och av olika dagligvaror under tiden efter andra världskriget.
I februari 1918 utkämpade skyddskåren där en strid med ryska trupper, varefter den kunde ta kontrollen över staden (monument av P. Riihimäki, rest 1938 nära järnvägsstationen). Över T. transporterades under andra världskriget ett stort antal krigsbarn. I Lapplandskriget företogs på morgonen 1/10 1944 en djärv landstigning av ett finländskt regemente, JR 11 under befäl av överstelöjtnant Wolf H. Halsti. Landstigningen föregicks av en "folkresning", som utfördes av en finländsk militäravdelning på drygt 300 man. Den omringade de tyska trupperna på stadsön och gick till angrepp även på ö. stranden av älven, vilket fick tyskarna att lämna sin vänstra flank öppen för landstigningstrupperna. T. undgick härigenom den förstörelse som drabbade flertalet andra orter i Lappland under kriget mot tyskarna. 1973 skapades ett Stor-T. genom inkorporering av Nedertorneå och Karunki kommuner. (I. Mäntylä/I. Teerijoki, Tornion kaupungin historia, 2 bd, 1971-2007; Th. Larjo, Tornion kaappaus 1944, 1969; H. Rantatupa, Alatornion historia, 1988; O. Hyvönen, Tornio 1944, 1991; K. Peura/T. Peura, Smugglare, tullsnokar och andra "gränsmurvlar": smuggling i Tornedalen under efterkrigstiden, 2005)
Det äldsta T. är beläget vid älvens v. strand på den numera landfasta ön Suensaari (Svensarö) som genom två landsvägsbroar över älven förbinds med de nyare stadsdelarna (inkorporerades 1924) kring järnvägsstationen på ö. stranden. Inom bebyggelsen märks stadens vackra träkyrka, uppförd 1684-86, invändigt rikt prydd med målningar och träskulpturer från slutet av 1600-t., stadshuset (S. Valjus, 1974), Tornedalens landskapsmuseum (J. Ylihannu, 1962), konstmuseet och biblioteket (M. Porkka 1986) samt tullstationen vid Europaväg 4 (A. Härmä-Väänänen, 1991).
T. hade tidigare betydelse främst som handels- och skolcentrum (läroverk gr. 1884, handelsläroverk, lärarinneseminarium m.m.), men under senare delen av 1900-t. industrialiserades orten. Det största industriföretaget i trakten är Outokumpu Oyj, vars ferrokromfabrik (invigd 1968) och stålverk (invigt 1976) sysselsätter sammanlagt 2 400 personer (2006); f.ö. märks Hartwall Oy Ab, vars bryggeri (f.d. Lapin kulta Oy, gr. 1873, 100 anst. 2006) är den äldsta industrin i Lapplands län, och Nanso Group Oy:s strumpfabrik (urspr. Norlyn Oy, gr. 1966, 130 anst. 2006). T. har under de senaste decennierna tillsammans med grannstaden Haparanda utvecklats till ett handelscentrum för hela Nordkalottområdet med bl.a. världens nordligaste IKEA-butik, invigd 2006.
Staden fick järnvägsförbindelse söderut 1903, och senare har Österbottniska banan byggts vidare mot n. i älvdalen. Finlands och Sveriges järnvägsnät förenades 1919 genom en bro (svängbro, ca 429 m) s. om Nedertorneå kyrka (färdigbyggd 1797), där även banan till Röyttä, som 1928 öppnades för trafik, avgrenar sig. Tvillingstäderna T. och Haparanda ( Torniohaparanda) har gemensam sophämtning och vattenrening samt samarbete på många andra områden; bl.a. skolväsendet, postväsendet och hälso- och sjukvården. Det i hela Europa unika samarbetet, som främjas av en gemensam kultur- och språktradition, har intensifierats efter Finlands och Sveriges inträde i Europeiska unionen. Av samarbetsprojekt kan nämnas På Gränsen - Rajalla (startades 2003) inom ramen för vilket tvillingstäderna bygger ett centrum mitt på gränsen där det finns plats för handel, bostäder, utbildning samt kultur- och fritidsaktiviteter.
Historia. Trakten kring Torne älvs mynning var en betydande handelsplats redan under tidig medeltid (jfr t.ex. birkarlar); pälsverk och fisk var de främsta handelsvarorna. Församling och präst i T. omtalas första gången 1316 (Nedertorneå). 1621 utfärdades stadsprivilegier för T., som då tillhörde svenska Västerbotten (platsen utvaldes av Daniel Hjort), stapelrättigheter 1765. Genom freden i Fredrikshamn 1809 avträddes T. (jämte Västerbotten ö. om Torne älv) av Sverige till Ryssland och det kom därmed att höra till det autonoma storfurstendömet Finland. Samtidigt förlorade T. en del av sitt naturliga uppland, som utom grannsocknarna omfattade Torne och Kemi lappmarker. Staden har hemsökts av eld 1672, 1677, 1688, 1714, 1762 och 1871. Befolkningstalet nådde 1 000-personersstrecket först på 1880-t. Under första världskriget blev T. en viktig transitostation för handel och samfärdsel mellan Västeuropa och Ryssland samt ingick i jägarrörelsens etappnät (jägarmonument av N. Savia, 1964). Tidvis fungerade T. även som ett slags "skilsmässoparadis" (äktenskapsskillnad). Smuggling av olika varor över gränsen har länge hört till vardagen i T., bl.a. av sprit på 1920-t. och av olika dagligvaror under tiden efter andra världskriget.
I februari 1918 utkämpade skyddskåren där en strid med ryska trupper, varefter den kunde ta kontrollen över staden (monument av P. Riihimäki, rest 1938 nära järnvägsstationen). Över T. transporterades under andra världskriget ett stort antal krigsbarn. I Lapplandskriget företogs på morgonen 1/10 1944 en djärv landstigning av ett finländskt regemente, JR 11 under befäl av överstelöjtnant Wolf H. Halsti. Landstigningen föregicks av en "folkresning", som utfördes av en finländsk militäravdelning på drygt 300 man. Den omringade de tyska trupperna på stadsön och gick till angrepp även på ö. stranden av älven, vilket fick tyskarna att lämna sin vänstra flank öppen för landstigningstrupperna. T. undgick härigenom den förstörelse som drabbade flertalet andra orter i Lappland under kriget mot tyskarna. 1973 skapades ett Stor-T. genom inkorporering av Nedertorneå och Karunki kommuner. (I. Mäntylä/I. Teerijoki, Tornion kaupungin historia, 2 bd, 1971-2007; Th. Larjo, Tornion kaappaus 1944, 1969; H. Rantatupa, Alatornion historia, 1988; O. Hyvönen, Tornio 1944, 1991; K. Peura/T. Peura, Smugglare, tullsnokar och andra "gränsmurvlar": smuggling i Tornedalen under efterkrigstiden, 2005)
Torneå. Samarbetet mellan tvillingstäderna vid Torne älvs mynning utvecklas inte sällan genom beslut där centralmyndigheterna i de båda länderna, Finland och Sverige, ställs inför fullbordat faktum. Karta: Arttu Paarlahti. Källa för areal- och befolkningsuppgifter: Statistikcentralen.
Den finländska tullstationen vid Europaväg 4 stod färdig 1991. Den betjänar främst den tunga landsvägstrafiken. Foto: Sakari Niemi.
Bildkälla: Finl. kommunförbund.