språklagstiftning. Enligt Finlands grundlag är landets nationalspråk finska och svenska. Grundlagen föreskriver att den finskspråkiga och svenskspråkiga befolkningens kulturella och samhälleliga behov skall tillgodoses enligt lika grunder. Dessutom garanterar grundlagen rätten för var och en att hos domstolar och andra myndigheter i egen sak använda sitt eget språk, antingen finska eller svenska, samt att få beslut och liknande handlingar på sitt eget språk. Grundlagen innehåller också en bestämmelse om samernas och romernas "och andra gruppers" rätt att bevara och utveckla sitt språk. Dessa språk har dock inte ställningen av statsbärande språk. Rättigheterna för dem som använder teckenspråk samt dem som på grund av handikapp behöver tolknings- eller översättningshjälp skall tryggas genom lag.
Landskapet Åland har en särskild ställning, som grundar sig på Nationernas förbunds beslut och den s.k. Ålandsöverenskommelsen, och som innebär att landskapet är enspråkigt svenskt. Detta garanteras även i självstyrelselagen för Åland, som inte kan ändras utan samtycke av Ålands lagting.
Grundlagens bestämmelser om nationalspråken konkretiseras i 2003 års språklag och lag om de språkkunskaper som krävs av offentligt anställda. Dessutom finns specialbestämmelser bl.a. i rättegångsbalken, förundersökningslagen, skollagstiftningen samt lagstiftningen om socialvård och sjukvård. I dessa lagar finns också bestämmelser som gäller andra språk än finska och svenska. För samiska språk finns en separat lag (samer). Bestämmelser om språkliga rättigheter finns ytterligare i internationella konventioner (FN, Europarådet, ILO och EU). Nordiska språkkonventionen, som trädde i kraft mellan de nordiska länderna 1987, innehåller främst rekommendationer till myndigheterna om att ordna möjligheter för nordbor att använda sitt eget språk i de andra nordiska länderna, men den innehåller också bestämmelser om rätten att i vissa fall använda sitt eget språk vid domstolar och myndigheter. När det gäller brottmål skall den tilltalade alltid ha rätt att använda sitt eget språk.
Enligt språklagen skall myndigheterna aktivt se till att de språkliga rättigheterna tillgodoses. Var och en har rätt att använda sitt eget språk oberoende av om han eller hon kan det andra språket. Individens språkliga rättigheter är dock beroende av kommunens språkliga status. De språkliga rättigheterna för minoriteten i en enspråkig kommun är sämre än i en tvåspråkig kommun. Språklagen innehåller även bestämmelser om myndigheternas interna språk, språket i lagar och andra författningar, språket i myndigheternas information, språket på skyltar och ortnamn samt språket i produktinformation. Varje myndighet skall själv övervaka att språklagen följs. I sista hand övervakas detta av riksdagens justitieombudsman och justitiekanslern vid statsrådet. Justitieministeriet följer tillämpningen av lagen och ger rekommendationer och kan ta initiativ för att rätta till brister. Statsrådet skall vart fjärde år ge riksdagen en berättelse om tillämpningen av s. och om hur de språkliga rättigheterna förverkligas.
Kommunerna utgör grundenheten för den språkliga indelningen. Statsrådet bestämmer utifrån den officiella statistiken vart tionde år vilken språklig status varje kommun har, d.v.s. om den är enspråkig eller tvåspråkig. En kommun är tvåspråkig, om den finskspråkiga eller svenskspråkiga minoriteten utgör minst 8 % av invånarna eller minst 3 000 invånare. En tidigare tvåspråkig kommun blir enspråkig först när minoritetens andel har sjunkit under 6 % och antalet är mindre än 3 000 personer.
När myndigheterna anställer tjänstemän eller annan personal skall de förvissa sig om att den som anställs har sådana språkkunskaper som arbetsuppgifterna kräver. Bestämmelserna om kraven finns i lagen om de språkkunskaper som krävs av offentligt anställda samt i separata förordningar för myndigheterna. Bestämmelserna i den nya lagstiftningen är mindre schematiska än förr, men syftar på att tjänstemännen skall ha den faktiska kunskap som behövs. Om högskoleexamen är behörighetsvillkor för en statlig anställning, krävs utmärkta muntliga och skriftliga kunskaper i majoritetens språk inom myndighetens ämbetsdistrikt samt nöjaktiga muntliga och skriftliga kunskaper i det andra språket. Undantag kan föreskrivas genom förordning, om arbetsuppgifterna förutsätter detta eller om arbetsuppgifterna kan fördelas eller om det finns andra särskilt vägande skäl. Bestämmelser om språkkunskapskrav för domare finns i en separat lag. Språkkunskaper kan visas genom studier, språkintyg eller särskilda språkexamina.
Historia. Svenska var före 1809 landets enda officiella språk och kvarstod som sådant fram till mitten av 1800-t. Finskan erhöll ställningen av ämbetsspråk vid statliga myndigheter 1863, då Alexander II utfärdade ett språkreskript enligt vilket finskan senast 1883 skulle vara likaberättigad "uti allt sådant som omedelbarligen berörer den egentliga finska befolkningen i landet" (nationalitetsrörelserna). Diverse bestämmelser om finska språkets ställning utfärdades genom kungörelser och förordningar alldeles i slutet av Alexander II:s regeringsperiod. 1900 utfärdades ett språkmanifest, genom vilket ryskan skulle införas som ämbetsspråk vid de högre förvaltningsinstitutionerna. Avsikten var att ryskan skulle inta svenskans plats medan finskan, "folkspråket", skulle fortbestå som ett lokalt språk. Språkmanifestet, vars intentioner aldrig kunde förverkligas, var ett led i de ryska strävandena att skapa en statlig enhet. Finskan fick status som officiellt språk och jämställdes med svenskan genom 1902 års språkförordning, men en viss svensk dominans kvarlevde ännu någon tid härefter bl.a. inom universitetsvärlden. Lantdagsreformen 1906 fick avgörande betydelse för lösningen av språkfrågan. Finland kunde då självt avgöra språkfrågan i demokratisk och parlamentarisk ordning. När Finland blev självständigt löstes språkfrågan i 1919 års regeringsform, då det slogs fast att "Finska och svenska äro republikens nationalspråk". Kravet från finsksinnat håll att svenskan skulle reduceras till ett minoritetsspråk avvisades. Svenskhetsrörelsen lyckades inte få igenom sina krav om särskilda självstyrda regioner för den svenska befolkningen.
I 1922 års språklag infördes detaljerade bestämmelser om indelningen i enspråkiga och tvåspråkiga ämbetsdistrikt, om finska medborgares språkliga rättigheter, om språket i myndigheternas dokument och om myndigheternas ämbetsspråk. Samtidigt stiftades också en lag om den språkkunskap som skulle fordras av statstjänstemän. I den ursprungliga språklagen stadgades att Hfrs, Åbo och Vasa skulle förbli tvåspråkiga, oberoende av den mindre språkgruppens storlek. Denna garanti avlägsnades 1935, men återinfördes 1962 genom stadgandet att tvåspråkigheten består så länge minoriteten överstiger 5 000 personer (ändrades till 3 000 pers. år 1975 då den procentuella gränsen för tvåspråkighet sänktes från 10 till 8 %). Språklagen av 1922 genomgick flera andra ändringar tills den upphävdes helt och hållet genom den nya språklag som trädde i kraft 1/1 2004. Se även bl.a. språkförhållanden. (Sten Palmgren)
Landskapet Åland har en särskild ställning, som grundar sig på Nationernas förbunds beslut och den s.k. Ålandsöverenskommelsen, och som innebär att landskapet är enspråkigt svenskt. Detta garanteras även i självstyrelselagen för Åland, som inte kan ändras utan samtycke av Ålands lagting.
Grundlagens bestämmelser om nationalspråken konkretiseras i 2003 års språklag och lag om de språkkunskaper som krävs av offentligt anställda. Dessutom finns specialbestämmelser bl.a. i rättegångsbalken, förundersökningslagen, skollagstiftningen samt lagstiftningen om socialvård och sjukvård. I dessa lagar finns också bestämmelser som gäller andra språk än finska och svenska. För samiska språk finns en separat lag (samer). Bestämmelser om språkliga rättigheter finns ytterligare i internationella konventioner (FN, Europarådet, ILO och EU). Nordiska språkkonventionen, som trädde i kraft mellan de nordiska länderna 1987, innehåller främst rekommendationer till myndigheterna om att ordna möjligheter för nordbor att använda sitt eget språk i de andra nordiska länderna, men den innehåller också bestämmelser om rätten att i vissa fall använda sitt eget språk vid domstolar och myndigheter. När det gäller brottmål skall den tilltalade alltid ha rätt att använda sitt eget språk.
Enligt språklagen skall myndigheterna aktivt se till att de språkliga rättigheterna tillgodoses. Var och en har rätt att använda sitt eget språk oberoende av om han eller hon kan det andra språket. Individens språkliga rättigheter är dock beroende av kommunens språkliga status. De språkliga rättigheterna för minoriteten i en enspråkig kommun är sämre än i en tvåspråkig kommun. Språklagen innehåller även bestämmelser om myndigheternas interna språk, språket i lagar och andra författningar, språket i myndigheternas information, språket på skyltar och ortnamn samt språket i produktinformation. Varje myndighet skall själv övervaka att språklagen följs. I sista hand övervakas detta av riksdagens justitieombudsman och justitiekanslern vid statsrådet. Justitieministeriet följer tillämpningen av lagen och ger rekommendationer och kan ta initiativ för att rätta till brister. Statsrådet skall vart fjärde år ge riksdagen en berättelse om tillämpningen av s. och om hur de språkliga rättigheterna förverkligas.
Kommunerna utgör grundenheten för den språkliga indelningen. Statsrådet bestämmer utifrån den officiella statistiken vart tionde år vilken språklig status varje kommun har, d.v.s. om den är enspråkig eller tvåspråkig. En kommun är tvåspråkig, om den finskspråkiga eller svenskspråkiga minoriteten utgör minst 8 % av invånarna eller minst 3 000 invånare. En tidigare tvåspråkig kommun blir enspråkig först när minoritetens andel har sjunkit under 6 % och antalet är mindre än 3 000 personer.
När myndigheterna anställer tjänstemän eller annan personal skall de förvissa sig om att den som anställs har sådana språkkunskaper som arbetsuppgifterna kräver. Bestämmelserna om kraven finns i lagen om de språkkunskaper som krävs av offentligt anställda samt i separata förordningar för myndigheterna. Bestämmelserna i den nya lagstiftningen är mindre schematiska än förr, men syftar på att tjänstemännen skall ha den faktiska kunskap som behövs. Om högskoleexamen är behörighetsvillkor för en statlig anställning, krävs utmärkta muntliga och skriftliga kunskaper i majoritetens språk inom myndighetens ämbetsdistrikt samt nöjaktiga muntliga och skriftliga kunskaper i det andra språket. Undantag kan föreskrivas genom förordning, om arbetsuppgifterna förutsätter detta eller om arbetsuppgifterna kan fördelas eller om det finns andra särskilt vägande skäl. Bestämmelser om språkkunskapskrav för domare finns i en separat lag. Språkkunskaper kan visas genom studier, språkintyg eller särskilda språkexamina.
Historia. Svenska var före 1809 landets enda officiella språk och kvarstod som sådant fram till mitten av 1800-t. Finskan erhöll ställningen av ämbetsspråk vid statliga myndigheter 1863, då Alexander II utfärdade ett språkreskript enligt vilket finskan senast 1883 skulle vara likaberättigad "uti allt sådant som omedelbarligen berörer den egentliga finska befolkningen i landet" (nationalitetsrörelserna). Diverse bestämmelser om finska språkets ställning utfärdades genom kungörelser och förordningar alldeles i slutet av Alexander II:s regeringsperiod. 1900 utfärdades ett språkmanifest, genom vilket ryskan skulle införas som ämbetsspråk vid de högre förvaltningsinstitutionerna. Avsikten var att ryskan skulle inta svenskans plats medan finskan, "folkspråket", skulle fortbestå som ett lokalt språk. Språkmanifestet, vars intentioner aldrig kunde förverkligas, var ett led i de ryska strävandena att skapa en statlig enhet. Finskan fick status som officiellt språk och jämställdes med svenskan genom 1902 års språkförordning, men en viss svensk dominans kvarlevde ännu någon tid härefter bl.a. inom universitetsvärlden. Lantdagsreformen 1906 fick avgörande betydelse för lösningen av språkfrågan. Finland kunde då självt avgöra språkfrågan i demokratisk och parlamentarisk ordning. När Finland blev självständigt löstes språkfrågan i 1919 års regeringsform, då det slogs fast att "Finska och svenska äro republikens nationalspråk". Kravet från finsksinnat håll att svenskan skulle reduceras till ett minoritetsspråk avvisades. Svenskhetsrörelsen lyckades inte få igenom sina krav om särskilda självstyrda regioner för den svenska befolkningen.
I 1922 års språklag infördes detaljerade bestämmelser om indelningen i enspråkiga och tvåspråkiga ämbetsdistrikt, om finska medborgares språkliga rättigheter, om språket i myndigheternas dokument och om myndigheternas ämbetsspråk. Samtidigt stiftades också en lag om den språkkunskap som skulle fordras av statstjänstemän. I den ursprungliga språklagen stadgades att Hfrs, Åbo och Vasa skulle förbli tvåspråkiga, oberoende av den mindre språkgruppens storlek. Denna garanti avlägsnades 1935, men återinfördes 1962 genom stadgandet att tvåspråkigheten består så länge minoriteten överstiger 5 000 personer (ändrades till 3 000 pers. år 1975 då den procentuella gränsen för tvåspråkighet sänktes från 10 till 8 %). Språklagen av 1922 genomgick flera andra ändringar tills den upphävdes helt och hållet genom den nya språklag som trädde i kraft 1/1 2004. Se även bl.a. språkförhållanden. (Sten Palmgren)