sjukvårdsväsen

sjukvårdsväsen. Det första sjukhus som omtalas i Finland är S:t Görans hospital (nämnt 1355) i Åbo, som var avsett för spetälska. I samma stad fanns under medeltiden även ett s.k. helgeandshus, en inrättning för fattighjon och sinnesrubbade. Gustav Vasa grundade i början av 1500-t. i städerna hospital, som ersatte de indragna kyrkliga anstalterna. På landsbygden fanns hospital i Nagu (Själö) och i Kronoby (Korpholmen).

Landets första egentliga sjukhus var det 1759 invigda länssjukhuset i Åbo, som till en början förestods av Johan Haartman. Liknande länslasarett med plats för 2-12 patienter uppfördes under slutet av 1700-t. i flera större städer: i Vasa (1768), Hfrs (1777), Tavastehus (1785), Uleåborg (1792), Kuopio (1794) och Heinola (1795). För ordnandet av sjukvårdsförhållandena efter skilsmässan från Sverige grundades ett Collegium medicum (Medicinalstyrelsen) med uppgift att övervaka sjukhus, apotek och badinrättningar. I Hfrs arbetade från 1861 Allmänna sjukhuset (sederm. Helsingfors universitetscentralsjukhus) på flera håll i staden, och 1867 invigdes där en diakonissanstalt, som uppförts på privat initiativ. På 1800-t. grundades även på andra orter en rad allmänna sjukhus, som jämte länssjukhusen bildade stommen till det nuvarande sjukhusväsendet: på Åland (Godby, 1841) och i Tfrs (1847), Jyväskylä (1850), Joensuu (1863), Kajana (1872), Björneborg (1875), Torneå (1878), Nurmes (1888), Ekenäs (1892), Lovisa (1894), Rovaniemi (1891), Nyslott (1894) och Jakobstad (1908).

Sjukvården omfattar den kommunala sjukvården, specialsjukvården samt den privata hälso- och sjukvården (hälsovård). Den riksomfattande övervakningen, planeringen och ledningen av s. handhas av social- och hälsovårdsministeriet. På länsnivå sköts motsvarande uppgifter av länsstyrelserna, vars förvaltning av sjukvården övervakas av Rättsskyddscentralen för hälsovården. Som expertorgan inom s. fungerar Utvecklingscentralen för social- och hälsovården (Stakes). Till länsstyrelsernas uppgifter hör även att bevilja tillstånd för bedrivandet av privat sjukvårdsverksamhet.

Genom lagen om specialiserad sjukvård av 1989 indelades s. i Finland i 21 s.k. sjukvårdsdistrikt; vid en ändring av nämnda lag 2000 sammanslogs Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt, som blev landets största med ca 1 435 000 invånare (2004). Ett sjukvårdsdistrikts område utgörs av de kommuner som hör till samkommunen för sjukvårdsdistriktet. De nuvarande 20 distrikten drev 2006 sammanlagt 108 centralsjukhus, sjukhus, kliniker och andra vårdenheter. Därtill finns två sjukhusenheter inom fångvårdsväsendet, medan försvarsmakten har koncentrerat sin specialiserade sjukvård till enskilda sjukvårdsdistrikt enligt avtalsbasis (militärsjukvård). För att trygga den s.k. högspecialiserade sjukvården indelas Finland i s.k. specialupptagningsområden, där det i varje område bör finnas ett sjukvårdsdistrikt med ett universitet som ger läkarutbildning. I sjukvårdsdistrikt med två språk bör det finnas en nämnd för den språkliga minoriteten för att handha utvecklandet och koordinerandet av sjukvårdstjänster på minoritetsspråket.

Till stöd för Finlands s. verkar bl.a. Riksomfattande etiska delegationen inom hälso- och sjukvården (inrättad 1998), som finns i anslutning till social- och hälsovårdsministeriet. Utöver att ta initiativ har delegationen till uppgift att ge utlåtanden och rekommendationer angående etiska frågor inom hälso- och sjukvården. Till arbetet hör vidare att väcka samhällsdebatt om dessa frågor samt insamla och förmedla information i ämnet. Därtill bistår delegationen med sakkunnighjälp vid utvecklandet av hälso- och sjukvården.

Därtill finns den likaså under Social- och hälsovårdsministeriet arbetande Delegationen för hälso- och sjukvården under undantagsförhållanden, (inrättad 2000,) vars uppgift är att utveckla beredskapen inom social- och hälsovården inför eventuella kriser under normala omständigheter samt under undantagsförhållanden, bl.a. genom att stärka både det nationella och det internationella samarbetet på området.

Finlands kommunförbund, som det tidigare Sjukhusförbundet införlivades i 1993, är numera den landsomfattande topporganisationen för den offentliga sjukhusvården. Se även bl.a. distriktssjukhus, mentalvård, sanatorier, spetälska och tuberkulosvård. (E. Palmén, Suomen kunnansairaalalaitos 50- vuotias, 1933; O. Raivio, über die Tätigkeit in örtlichen Krankenhäusern in Finnland während der Jahre 1886-1962, 1965; Å. Sandholm, Kyrkan och hospitalshjonen, 1973; Sairaalalaitos 1960-luvulla, red. O. Vauhkonen/G. Bäckman, 1973; N. Pesonen, Terveyden puolesta - sairautta vastaan, 1980; O. Vauhkonen, Sairaanhoidon käyttö vuonna 1980, 1982; M. Sorvettula, Johdatus suomalaisen hoitotyön historiaan, 1998; M. Huhtamies, Uuteen elämään: sepelvaltimokirurgian historia Suomessa, 1999)