romer, "zigenare", utgör en språklig och kulturell minoritet i Finland och på många andra håll i världen. R. är bosatta över hela landet, men de flesta bor i städerna i s. och v. Finland. Majoriteten av r. hör till den evangelisk-lutherska kyrkan. R. är finska medborgare med fulla medborgerliga rättigheter och skyldigheter; r. har en stark egen kulturell identitet samtidigt som de fullt ut upplever sig som finländare. I Finland lever idag ca 10 000 r.
R. tillhör ett folk som ca 900-1000 utvandrade från nuvarande Pakistan och som därifrån i grupper spritt sig till alla världsdelar. De kom på 1300- t. till Europa och uppträdde i Finland första gången på Åland 1559 och på fastlandet 1584. R. har ingenstans varit välkomna, utan de har överallt utsatts för förtryck av varierande intensitet. I modern tid har r:s indiska ursprung, som först påvisades av språkforskningen, bekräftats genom blodgrupps- och blodserumundersökningar.
R. möttes även i Finland från början av fientlighet; t.ex. fasttogs 1597 en grupp på 200 r. i Jorois och sändes över till Sverige. Myndigheternas förföljelser mot r. nådde sin höjdpunkt under förra delen av 1600-t. En förordning av 1637 fastslog, att alla r. före ett visst datum skulle fördrivas ur riket; de män som därefter anträffades skulle genast hängas. Generalguvernören över Finland, Per Brahe, visade på 1660-t. prov på en mer tolerant hållning genom att anvisa r. ödehemman kring sjön Pielinen i Nordkarelen. Detta liksom senare likartade försök att göra r. bofasta misslyckades dock, och r. var långt in på 1900-t. hänvisade till att söka sin utkomst på vandringar från socken till socken, bedrivande vissa traditionella näringsfång såsom kopparslageri, förtenning, sömnad, spetsknyppling, hästhandel och spådom. De sista särbestämmelserna angående r. i lagstiftningen upphävdes 1883. Mot slutet av seklet (1895) räknade den romska minoriteten 1 555 personer, av vilka huvuddelen var hemmahörande i Viborgs län och Vasa län. I början av 1900-t. förespråkade den allmänna opinionen en assimilering av r. med majoritetsbefolkningen. Detta skedde bl.a. genom att samhället omhändertog romska barn som sedan placerades på barnhem. Fram till mitten av 1900-t. gällde målet att införliva r. med majoritetsbefolkningen.
R. fick medborgerliga rättigheter efter 1917. Männen inkallades till militärtjänstgöring och stred vid fronten under krigen 1939-45. Deras medverkan i andra världskriget har haft stor betydelse för att forma r:s nationella identitet.
Finlands utveckling till ett modernt industrisamhälle ryckte undan den ekonomiska grundvalen för r:s existens. 1960-t. medförde en stor förändring genom att värdet på de tjänster r. kunde tillhandahålla sjönk, vilket gjorde att de traditionella verksamheterna försvann (t.ex. hästhandel och för kvinnornas del försäljning av spetsar och annat handarbete). Detta inverkade på möjligheterna att försörja sig, och ledde till att inflyttningen från landsbygden till städerna och till Sverige började i större skala. Många r. utvandrade till Sverige, som tidigare kunnat erbjuda bättre utkomstmöjligheter (idag bor ca 3 000 finländska r. i Sverige).
Förr i tiden strövade r. omkring och levde i en s.k. utvidgad kärnfamilj. Strukturomvandlingen i samhället efter andra världskriget har ändrat deras boendeförhållanden. På 1960-t. var dessa ännu mycket bristfälliga för r:s del. Enligt en 1969 utförd undersökning hade endast 300 hushåll av 1 300 en tillfredsställande bostad. I början av 1970-t. existerade ett statligt specialanslag för anskaffning av bostäder åt r.; det hörde till kommunernas skyldigheter att ta ansvar för lösandet av r:s bostadsproblem och göra det möjligt för barnen att gå i skola. 1975 stiftades en lag om statliga specialbostadslån, som beviljades och utbetalades genom kommunernas förmedling. Idag motsvarar bostadsstandarden i genomsnitt förhållandena för den övriga befolkningen; på den privata bostadsmarknaden har r. dock svårigheter att hitta bostäder.
I slutet av 1960-t. aktiverade och organiserade sig r. i Finland som etnisk minoritet, vilket bl.a. ledde till en aktivare statlig politik i fråga om den romska befolkningen. Genom specialåtgärder från samhällets sida kunde en förbättring av r:s ekonomiska, kulturella och sociala ställning åstadkommas. 1970 intogs i strafflagen ett stadgande som förbjuder rasdiskriminering (jfr diskriminering) , vilket innebär t.ex. att r. inte längre som tidigare kan avvisas från offentliga platser på grund av rastillhörighet. Även stadgandena om de grundläggande rättigheterna (medborgerliga rättigheter) av 1995 förbjöd diskriminering p.g.a. ursprung och gav r. rätt till ett eget språk och en egen kultur. De två Europarådskonventioner som trädde i kraft 1998 och som ratificerats genom nationell lagstiftning kan ses som milstolpar för en förbättrad situation för r. i Finland, och Finland har fastställt språket romanis status som ett icke-regionalt minoritetsspråk.
Under 1970 -90-t. vidtogs en mängd social-, utbildnings- och kulturpolitiska åtgärder som ledde till bl.a. ett ökat samhälleligt engagemang bland r. och en utveckling av romanispråket. Tidigare förbehöll sig r. skeptiskt till utbildning av fruktan för att skolan skulle vara ett steg mot assimilering med majoritetsbefolkningen. Först på 1990-t. blev r:s inställning till utbildning positivare, och numera sätter de en ära i att utbilda sig. Barnen har fått undervisning i romani i grundskolorna sedan 1989. Under de senaste årtiondena har utbildningen av lärare i romani, intensifierats samtidigt som läromedel på detta språk har producerats. Trots detta visade en 2002 gjord undersökning att undervisning i romani gavs till endast 8 % av de romska barn som gick i grundskolan. De romska barnens möjligheter till skolgång har visserligen blivit bättre, men de har alltjämt olika problem i skolan; dessa beror bl.a. på kulturskillnaderna mellan skolan och hemmet. Även andra åtgärder har vidtagits för att förbättra r:s utbildningsmöjligheter; de sektorer som tilldelats mest resurser är vuxenutbildningen. Enheten för utbildning av den romska befolkningen (gr. 1996) vid Utbildningsstyrelsen har särskilda anslag för vuxenutbildning och har till uppgift att på nationell nivå planera och organisera utbildning för den romska befolkningen.
R. arbetar i dag inom ett brett fält av olika yrken, allt från kockar och sjukskötare till konstnärer och hantverkare. Handeln med hästar, som av hävd haft hög status inom den romska kulturen, har i viss mån ersatts av handel med bilar. Tack vare travsportens frammarsch har hästhandel och hästuppfödning dock på senare år fått ökad betydelse. R:s utbildningsnivå har stigit, men diskriminering existerar fortfarande på arbetsmarknaden, t.ex. vid rekrytering.
Många r. har nått framträdande positioner i det finländska samhället. Det gällde t.ex. "zigenarkungen" Kalle Hagert (1911-70), presenterad av Tuula Saarto i boken Legenda jo eläessään 1976. Det aktiva romska kulturlivet har frambringat konstnärer som sångerskan Anneli Sari, folksånggruppen Hortto Kaalo, musikern Valdemar Hagert, skådespelaren Yrjö Tähtelä, författaren Veijo Baltzar (som skriver romaner om r. på finska), översättaren Viljo Koivisto, som utgett flera skrifter på romani, sångarna Dimitri Sjögren och Rainer Friman, Helli Baltzar som skapat ett unikt dräktmuseum i Tfrs, och teatergruppen Teatro Drom.
Även den romska kulturen har på senare år ägnats mer uppmärksamhet, samtidigt som man insett att strävandena att assimilera r. i det finländska samhället utgör ett hot mot deras kultur.
R. har hittills i anmärkningsvärd grad bevarat sin egenart till klädedräkt, seder och umgängesnormer, men bl.a. de allt vanligare blandäktenskapen påskyndar den romska befolkningens assimilering även i kulturellt hänseende. Ett viktigt instrument för att bevara den inbördes samhörigheten är det gemensamma språket romani, som dock endast en fjärdedel av den romska befolkningen uppges behärska bra och använda i dagligt tal. Den finländska dialekten har till 23 % ord av indiskt, till 30 % av svenskt och till 10 % av finskt ursprung. En framstående kartläggare av r:s språkliga och kulturella förhållanden hade Finland redan i början av 1900-t. i Arthur Thesleff.
Föreningsverksamheten har gett r. synliga representanter för det egna folket. 1956 tillsattes delegationen för romernas ärenden (till 1999 Zigenardelegationen), vars generalsekreterare sedan 1998 är Miranda Vuolasranta (f. 1959), en även i internationella sammanhag representativ företrädare för Finlands r. Genom delegationen deltar r. i den samhälleliga beslutsprocessen både på det nationella planet och lokalt inom fyra regionala delegationer. Religiös och social verksamhet har sedan 1906 bedrivits av Romano Missio, som utger tidskriften Romano Boodos. Finlands zigenarförening (Suomen mustalaisyhdistys) bildades 1967 och heter sedan 1989 Finlands romaniförening (Suomen romaniyhdistys); den koncentrerar sig på bevakningen av samhälleliga frågor, såsom diskriminering och människorättsfrågor.
Förenta Nationerna, Europeiska unionen och Europarådet fäster numera allt större uppmärksamhet vid skyddet av nationella minoriteter, t.ex. inom Europarådets expertgrupp för romska frågor. Inom EU har Finland lyft fram den romska befolkningens mänskliga rättigheter och utarbetat anvisningar för hur den romska befolkningens situation i hela Europa kan förbättras. En av tyngdpunkterna för Finlands människorättspolitik har varit att stödja utvecklingen av den romska minoritetens ställning mot allt större jämlikhet. 2014 införlivades romernas nationaldag, den 8 april, officiellt i den finländska kalendern. (A. Thesleff, Wörterbuch des Dialekts der finnländischen Zigeuner, 1901; R. Vehmas, Suomen romaaniväestön ryhmäluonne ja akkulturoiminen, 1961; Mustalaiselämää, 1969; K. Huttunen, Raportti Suomen mustalaisista, 1972; T. Saarto, Kalle Hagert-legenda jo eläessään, 1976; A- L. Sahlström, Hellis folk: en berättelse om det romska folket i Finland, 1980; E.A. Hautala, "Tie omana, keppi turvana": mustalaisista muistettua, 1980; M. Grönfors, Suomen mustalaiskansa, 1981; K. Huttunen/A.M. Viljanen, Mustalaiset, aineistoa romaneista, 1982; Kultaiset korvarenkaat: mustalaisten kulttuuri ja käsityöt, red. T. Aaltonen m.fl, 1986; V. Rantala, "Aito mustalainen on lämmin ihminen", 1993; T. Kopsa-Schön, Kulttuuri-identiteetin jäljillä: Suomen romanien kulttuuri-identiteetistä 1980-luvun alussa, 1996; A. Markkanen, Luonnollisesti - etnografinen tutkimus romaninaisten elämänkulusta, 2003; P. Pulma, Suljetut ovet: Pohjoismaiden romanipolitiikka 1500-luvulta EU-aikaan, 2006)
R. tillhör ett folk som ca 900-1000 utvandrade från nuvarande Pakistan och som därifrån i grupper spritt sig till alla världsdelar. De kom på 1300- t. till Europa och uppträdde i Finland första gången på Åland 1559 och på fastlandet 1584. R. har ingenstans varit välkomna, utan de har överallt utsatts för förtryck av varierande intensitet. I modern tid har r:s indiska ursprung, som först påvisades av språkforskningen, bekräftats genom blodgrupps- och blodserumundersökningar.
R. möttes även i Finland från början av fientlighet; t.ex. fasttogs 1597 en grupp på 200 r. i Jorois och sändes över till Sverige. Myndigheternas förföljelser mot r. nådde sin höjdpunkt under förra delen av 1600-t. En förordning av 1637 fastslog, att alla r. före ett visst datum skulle fördrivas ur riket; de män som därefter anträffades skulle genast hängas. Generalguvernören över Finland, Per Brahe, visade på 1660-t. prov på en mer tolerant hållning genom att anvisa r. ödehemman kring sjön Pielinen i Nordkarelen. Detta liksom senare likartade försök att göra r. bofasta misslyckades dock, och r. var långt in på 1900-t. hänvisade till att söka sin utkomst på vandringar från socken till socken, bedrivande vissa traditionella näringsfång såsom kopparslageri, förtenning, sömnad, spetsknyppling, hästhandel och spådom. De sista särbestämmelserna angående r. i lagstiftningen upphävdes 1883. Mot slutet av seklet (1895) räknade den romska minoriteten 1 555 personer, av vilka huvuddelen var hemmahörande i Viborgs län och Vasa län. I början av 1900-t. förespråkade den allmänna opinionen en assimilering av r. med majoritetsbefolkningen. Detta skedde bl.a. genom att samhället omhändertog romska barn som sedan placerades på barnhem. Fram till mitten av 1900-t. gällde målet att införliva r. med majoritetsbefolkningen.
R. fick medborgerliga rättigheter efter 1917. Männen inkallades till militärtjänstgöring och stred vid fronten under krigen 1939-45. Deras medverkan i andra världskriget har haft stor betydelse för att forma r:s nationella identitet.
Finlands utveckling till ett modernt industrisamhälle ryckte undan den ekonomiska grundvalen för r:s existens. 1960-t. medförde en stor förändring genom att värdet på de tjänster r. kunde tillhandahålla sjönk, vilket gjorde att de traditionella verksamheterna försvann (t.ex. hästhandel och för kvinnornas del försäljning av spetsar och annat handarbete). Detta inverkade på möjligheterna att försörja sig, och ledde till att inflyttningen från landsbygden till städerna och till Sverige började i större skala. Många r. utvandrade till Sverige, som tidigare kunnat erbjuda bättre utkomstmöjligheter (idag bor ca 3 000 finländska r. i Sverige).
Förr i tiden strövade r. omkring och levde i en s.k. utvidgad kärnfamilj. Strukturomvandlingen i samhället efter andra världskriget har ändrat deras boendeförhållanden. På 1960-t. var dessa ännu mycket bristfälliga för r:s del. Enligt en 1969 utförd undersökning hade endast 300 hushåll av 1 300 en tillfredsställande bostad. I början av 1970-t. existerade ett statligt specialanslag för anskaffning av bostäder åt r.; det hörde till kommunernas skyldigheter att ta ansvar för lösandet av r:s bostadsproblem och göra det möjligt för barnen att gå i skola. 1975 stiftades en lag om statliga specialbostadslån, som beviljades och utbetalades genom kommunernas förmedling. Idag motsvarar bostadsstandarden i genomsnitt förhållandena för den övriga befolkningen; på den privata bostadsmarknaden har r. dock svårigheter att hitta bostäder.
I slutet av 1960-t. aktiverade och organiserade sig r. i Finland som etnisk minoritet, vilket bl.a. ledde till en aktivare statlig politik i fråga om den romska befolkningen. Genom specialåtgärder från samhällets sida kunde en förbättring av r:s ekonomiska, kulturella och sociala ställning åstadkommas. 1970 intogs i strafflagen ett stadgande som förbjuder rasdiskriminering (jfr diskriminering) , vilket innebär t.ex. att r. inte längre som tidigare kan avvisas från offentliga platser på grund av rastillhörighet. Även stadgandena om de grundläggande rättigheterna (medborgerliga rättigheter) av 1995 förbjöd diskriminering p.g.a. ursprung och gav r. rätt till ett eget språk och en egen kultur. De två Europarådskonventioner som trädde i kraft 1998 och som ratificerats genom nationell lagstiftning kan ses som milstolpar för en förbättrad situation för r. i Finland, och Finland har fastställt språket romanis status som ett icke-regionalt minoritetsspråk.
Under 1970 -90-t. vidtogs en mängd social-, utbildnings- och kulturpolitiska åtgärder som ledde till bl.a. ett ökat samhälleligt engagemang bland r. och en utveckling av romanispråket. Tidigare förbehöll sig r. skeptiskt till utbildning av fruktan för att skolan skulle vara ett steg mot assimilering med majoritetsbefolkningen. Först på 1990-t. blev r:s inställning till utbildning positivare, och numera sätter de en ära i att utbilda sig. Barnen har fått undervisning i romani i grundskolorna sedan 1989. Under de senaste årtiondena har utbildningen av lärare i romani, intensifierats samtidigt som läromedel på detta språk har producerats. Trots detta visade en 2002 gjord undersökning att undervisning i romani gavs till endast 8 % av de romska barn som gick i grundskolan. De romska barnens möjligheter till skolgång har visserligen blivit bättre, men de har alltjämt olika problem i skolan; dessa beror bl.a. på kulturskillnaderna mellan skolan och hemmet. Även andra åtgärder har vidtagits för att förbättra r:s utbildningsmöjligheter; de sektorer som tilldelats mest resurser är vuxenutbildningen. Enheten för utbildning av den romska befolkningen (gr. 1996) vid Utbildningsstyrelsen har särskilda anslag för vuxenutbildning och har till uppgift att på nationell nivå planera och organisera utbildning för den romska befolkningen.
R. arbetar i dag inom ett brett fält av olika yrken, allt från kockar och sjukskötare till konstnärer och hantverkare. Handeln med hästar, som av hävd haft hög status inom den romska kulturen, har i viss mån ersatts av handel med bilar. Tack vare travsportens frammarsch har hästhandel och hästuppfödning dock på senare år fått ökad betydelse. R:s utbildningsnivå har stigit, men diskriminering existerar fortfarande på arbetsmarknaden, t.ex. vid rekrytering.
Många r. har nått framträdande positioner i det finländska samhället. Det gällde t.ex. "zigenarkungen" Kalle Hagert (1911-70), presenterad av Tuula Saarto i boken Legenda jo eläessään 1976. Det aktiva romska kulturlivet har frambringat konstnärer som sångerskan Anneli Sari, folksånggruppen Hortto Kaalo, musikern Valdemar Hagert, skådespelaren Yrjö Tähtelä, författaren Veijo Baltzar (som skriver romaner om r. på finska), översättaren Viljo Koivisto, som utgett flera skrifter på romani, sångarna Dimitri Sjögren och Rainer Friman, Helli Baltzar som skapat ett unikt dräktmuseum i Tfrs, och teatergruppen Teatro Drom.
Även den romska kulturen har på senare år ägnats mer uppmärksamhet, samtidigt som man insett att strävandena att assimilera r. i det finländska samhället utgör ett hot mot deras kultur.
R. har hittills i anmärkningsvärd grad bevarat sin egenart till klädedräkt, seder och umgängesnormer, men bl.a. de allt vanligare blandäktenskapen påskyndar den romska befolkningens assimilering även i kulturellt hänseende. Ett viktigt instrument för att bevara den inbördes samhörigheten är det gemensamma språket romani, som dock endast en fjärdedel av den romska befolkningen uppges behärska bra och använda i dagligt tal. Den finländska dialekten har till 23 % ord av indiskt, till 30 % av svenskt och till 10 % av finskt ursprung. En framstående kartläggare av r:s språkliga och kulturella förhållanden hade Finland redan i början av 1900-t. i Arthur Thesleff.
Föreningsverksamheten har gett r. synliga representanter för det egna folket. 1956 tillsattes delegationen för romernas ärenden (till 1999 Zigenardelegationen), vars generalsekreterare sedan 1998 är Miranda Vuolasranta (f. 1959), en även i internationella sammanhag representativ företrädare för Finlands r. Genom delegationen deltar r. i den samhälleliga beslutsprocessen både på det nationella planet och lokalt inom fyra regionala delegationer. Religiös och social verksamhet har sedan 1906 bedrivits av Romano Missio, som utger tidskriften Romano Boodos. Finlands zigenarförening (Suomen mustalaisyhdistys) bildades 1967 och heter sedan 1989 Finlands romaniförening (Suomen romaniyhdistys); den koncentrerar sig på bevakningen av samhälleliga frågor, såsom diskriminering och människorättsfrågor.
Förenta Nationerna, Europeiska unionen och Europarådet fäster numera allt större uppmärksamhet vid skyddet av nationella minoriteter, t.ex. inom Europarådets expertgrupp för romska frågor. Inom EU har Finland lyft fram den romska befolkningens mänskliga rättigheter och utarbetat anvisningar för hur den romska befolkningens situation i hela Europa kan förbättras. En av tyngdpunkterna för Finlands människorättspolitik har varit att stödja utvecklingen av den romska minoritetens ställning mot allt större jämlikhet. 2014 införlivades romernas nationaldag, den 8 april, officiellt i den finländska kalendern. (A. Thesleff, Wörterbuch des Dialekts der finnländischen Zigeuner, 1901; R. Vehmas, Suomen romaaniväestön ryhmäluonne ja akkulturoiminen, 1961; Mustalaiselämää, 1969; K. Huttunen, Raportti Suomen mustalaisista, 1972; T. Saarto, Kalle Hagert-legenda jo eläessään, 1976; A- L. Sahlström, Hellis folk: en berättelse om det romska folket i Finland, 1980; E.A. Hautala, "Tie omana, keppi turvana": mustalaisista muistettua, 1980; M. Grönfors, Suomen mustalaiskansa, 1981; K. Huttunen/A.M. Viljanen, Mustalaiset, aineistoa romaneista, 1982; Kultaiset korvarenkaat: mustalaisten kulttuuri ja käsityöt, red. T. Aaltonen m.fl, 1986; V. Rantala, "Aito mustalainen on lämmin ihminen", 1993; T. Kopsa-Schön, Kulttuuri-identiteetin jäljillä: Suomen romanien kulttuuri-identiteetistä 1980-luvun alussa, 1996; A. Markkanen, Luonnollisesti - etnografinen tutkimus romaninaisten elämänkulusta, 2003; P. Pulma, Suljetut ovet: Pohjoismaiden romanipolitiikka 1500-luvulta EU-aikaan, 2006)
romer. Den romska kulturen är uppbyggd kring släkten, inom vilken det råder en klar uppfattning om respekt. I synnerhet kvinnornas traditionella dräkter signalerar en identifiering och ett engagemang för släkten och dess kultur. De finländska romkvinnornas dräkt är unik. Utom i Finland förekommer den i viss mån i Sverige hos romer som härstammar från Finland. Foto: Lehtikuva Oy, K. Kainulainen.
Bilden minner om det ambulerande liv romerna tidigare levt. Foto: Lehtikuva Oy, P. Jenytin.