personnamn. Namnen på personer kan delas in i tre huvudkategorier: förnamn, binamn och släktnamn. Förnamn som förr gavs vid dopet kallas dopnamn, medan binamnen består av smeknamn, öknamn och hedersnamn. Det nordiska personnamnsskicket kan studeras från många utgångspunkter. Deras historiska utveckling kan avläsas på runstenar, i sagalitteraturen, medeltida handlingar, skattelängder, kyrkböcker, skolmatriklar m.m. En viktig källa till kännedom om äldre tiders namnskick är också ortnamnen, som ofta innehåller personnamn. Nutida personnamn finns tillgängliga i ett flertal databanker.
De medeltida personnamnen i Norden har presenterats i flera omfattande arbeten, såsom Svenska personnamn från medeltiden (1892-1934) av M.F. Lundgren, E. Brate, E.H. Lind och Danmarks gamle Personnavne I-II (1936-64) av M. Kristensen, G. Knudsen och R. Hornby. Av verket Sveriges medeltida personnamn har fram till 2005 utkommit 13 häften, A-Holmger (även på nätet), medan Lena Peterson uppgjort verken Nordiskt runnamnslexikon (även på cd) och Lexikon över urnordiska namn (på nätet). En populär framställning av gammalt nordiskt namnskick ingår i Nordisk kultur, del VIII. Studier i nordiska personnamn från olika tider publiceras i tidskriften Studia anthroponymica Scandinavica (1987-), Uppsala.
Nordiska personnamn i Finland under medeltid och 1500-talet har kommenterats av Carl-Eric Thors i Finländska personnamnsstudier (1959). Namnfrekvenser i väster- och österbottniska skattelängder vid mitten av 1500-talet har studerats av Bengt Audén i Bottniska personnamn (1980), förnamn hos skattebetalare 1571 i det svenska riket av Ingwar Fredriksson (1974). Finlandssvenskarnas namnskick under olika skeden presenteras av Marianne Blomqvist i Personnamnsboken (1993) och Dagens namn (2002), där litteraturförteckningar ingår.
Det finska namnskicket har fått en lättillgänglig presentation i Uusi suomalainen nimikirja; förnamnen av Kustaa Vilkuna, Marketta Huitu och Pirjo Mikkonen, släktnamnen av Pirjo Mikkonen och Sirkka Paikkala (1988, även på nätet). Viljo Nissilä har i artiklar granskat finska personnamn av germanskt och ortodoxt ursprung.
Det ursprungliga finska namnskicket, som i viss mån avspeglas i Kalevala och annan folkdiktning, godtogs inte av kyrkan utan ersattes med namn ur Bibeln och helgonkalendern. De främmande namnen omvandlades radikalt av finnarna för att bättre passa in i språket. Av Gregorius bildades Reko, Reijo, Rekko, Korjus m.fl. På svenskt språkområde bevarades de gamla nordiska namnen bättre, men de kristna namnen överväger också här.
I finska trakter förekommer att personnamn som sådana uppträder som gårds- och släktnamn, även om lokaliserande tillägg av -la och -nen är vanligast. Av Prokopios kan bli Kuopio, gårdsnamnet Havana på Karlö härleds av Viljo Nissilä från Theofanes. Bynamnet Tjöck torde ytterst gå tillbaka på det ortodoxa Theodoros.
I många finlandssvenska dialekter faller en slutvokal bort efter lång stavelse. Detta gäller också de hypokoristiska kortformerna av namn: Ante, Lasse, Nisse av Anders, Lars och Nils, som blir Ant, Lass, Niss i Österbotten. Även förkortade kvinnonamn är vanliga: Ann, Maj, Brit.
Äldre svensk namnforskning riktade sitt intresse främst på namnens identifiering, härledning och geografiska spridning. Men också namnens sociala variation och moderörelserna i namnvärlden studeras numera. Almanackan upptog in på förra seklet helgonnamn och namn ur de kungliga, senare kejserliga familjerna. Nu revideras namnbeståndet i almanackan relativt ofta med hänsyn till vad statistiken visar om förnamnens växlande popularitet. Se även almanacka, förnamn, namnsdagar, släktnamn. (Lars Huldén / Marianne Blomqvist)
De medeltida personnamnen i Norden har presenterats i flera omfattande arbeten, såsom Svenska personnamn från medeltiden (1892-1934) av M.F. Lundgren, E. Brate, E.H. Lind och Danmarks gamle Personnavne I-II (1936-64) av M. Kristensen, G. Knudsen och R. Hornby. Av verket Sveriges medeltida personnamn har fram till 2005 utkommit 13 häften, A-Holmger (även på nätet), medan Lena Peterson uppgjort verken Nordiskt runnamnslexikon (även på cd) och Lexikon över urnordiska namn (på nätet). En populär framställning av gammalt nordiskt namnskick ingår i Nordisk kultur, del VIII. Studier i nordiska personnamn från olika tider publiceras i tidskriften Studia anthroponymica Scandinavica (1987-), Uppsala.
Nordiska personnamn i Finland under medeltid och 1500-talet har kommenterats av Carl-Eric Thors i Finländska personnamnsstudier (1959). Namnfrekvenser i väster- och österbottniska skattelängder vid mitten av 1500-talet har studerats av Bengt Audén i Bottniska personnamn (1980), förnamn hos skattebetalare 1571 i det svenska riket av Ingwar Fredriksson (1974). Finlandssvenskarnas namnskick under olika skeden presenteras av Marianne Blomqvist i Personnamnsboken (1993) och Dagens namn (2002), där litteraturförteckningar ingår.
Det finska namnskicket har fått en lättillgänglig presentation i Uusi suomalainen nimikirja; förnamnen av Kustaa Vilkuna, Marketta Huitu och Pirjo Mikkonen, släktnamnen av Pirjo Mikkonen och Sirkka Paikkala (1988, även på nätet). Viljo Nissilä har i artiklar granskat finska personnamn av germanskt och ortodoxt ursprung.
Det ursprungliga finska namnskicket, som i viss mån avspeglas i Kalevala och annan folkdiktning, godtogs inte av kyrkan utan ersattes med namn ur Bibeln och helgonkalendern. De främmande namnen omvandlades radikalt av finnarna för att bättre passa in i språket. Av Gregorius bildades Reko, Reijo, Rekko, Korjus m.fl. På svenskt språkområde bevarades de gamla nordiska namnen bättre, men de kristna namnen överväger också här.
I finska trakter förekommer att personnamn som sådana uppträder som gårds- och släktnamn, även om lokaliserande tillägg av -la och -nen är vanligast. Av Prokopios kan bli Kuopio, gårdsnamnet Havana på Karlö härleds av Viljo Nissilä från Theofanes. Bynamnet Tjöck torde ytterst gå tillbaka på det ortodoxa Theodoros.
I många finlandssvenska dialekter faller en slutvokal bort efter lång stavelse. Detta gäller också de hypokoristiska kortformerna av namn: Ante, Lasse, Nisse av Anders, Lars och Nils, som blir Ant, Lass, Niss i Österbotten. Även förkortade kvinnonamn är vanliga: Ann, Maj, Brit.
Äldre svensk namnforskning riktade sitt intresse främst på namnens identifiering, härledning och geografiska spridning. Men också namnens sociala variation och moderörelserna i namnvärlden studeras numera. Almanackan upptog in på förra seklet helgonnamn och namn ur de kungliga, senare kejserliga familjerna. Nu revideras namnbeståndet i almanackan relativt ofta med hänsyn till vad statistiken visar om förnamnens växlande popularitet. Se även almanacka, förnamn, namnsdagar, släktnamn. (Lars Huldén / Marianne Blomqvist)