namnsdagar. Vår tradition att fira namnsdagar har sin rot i medeltiden, i den katolska kyrkans helgonkalender. I den fanns upptagna de dagar då vissa apostlar, helgon och martyrer skulle hedras, t.ex. med en mässa. Språkliga kvarlevor från den tiden är ersmäss (S:t Eriks dag 18/5), brittmäss (S:ta Birgittas dag 7/10), helgonmäss "alla helgons dag" m.fl.
Helgonens namn kom att stå kvar i almanackor för Sverige efter reformationen, endast epiteten S:t och S:ta ströks. Att så skedde berodde på att många helgonnamn hade fått funktion av tidsangivelser. Gertrud-dagen, mickelsmäss eller helt kort Anders, såsom i talesättet "Anders braskar, julen slaskar", hade blivit tidsbegrepp också för den vanliga människan. Dessa dagar skulle vissa sysslor påbörjas eller avslutas och naturen iakttas då man försökte spå väder. Också namnsdagsfirandet bör ha tagit sin början före reformationen. Helgonkalenderns förteckning av namn övergick i vad som kommit att kallas almanackans namnlängd.
De katolska kalendrarna upptog inte namn på alla dagar. Karakteristiskt för finlandssvenska och finska protestantiska namnlängder blev att till alla dagar så småningom knöts minst ett, ofta två eller flera, namn så när som på juldagen och nyårsdagen som fortfarande saknar namnsdagsnamn. Namn fogades till, bytte dag eller ströks i takt med namnbrukets utveckling. På 1600-talet utökades längderna med namn ur Gamla testamentet: Abram, Adam, Amos, Eva, Rebecka, Sara. I slutet av 1600-talet och främst på 1700-talet etablerade sig seden att förnamnen på det svenska kungahusets medlemmar skulle ingå i almanackan. Så infördes Hedvig 1688, Lovisa 1750, Gustav 1774 o.s.v. På 1800-t. försåg ryska kejsarhuset vår längd med nya namn eller så bytte namn datum, för kejsarens, kejsarinnans och tronföljarens namnsdagar, som dessutom var helgdagar, skulle firas samtidigt i hela Ryssland.
När Finland skildes från Sverige 1809 övergick ensamrätten att utge almanackor från Kgl. Vetenskapsakademien till Åbo akademi, senare Helsingfors universitet. Namnlängden i storfurstendömets första svenska almanacka från 1810 var identisk med den samtida rikssvenska. Men stegvis kom namnlängderna att gå olika vägar.
Den första stora revideringen av namnlängderna i Finland skedde efter rikssvensk förebild 1908. Då utgick ca 150 främmande helgon och martyrer och ersattes av namn i bruk, bl.a. internationella som Edvin, Ernst, Valter, Gurli, Irma, Linda och nordiska som Bror, Gunnar, Torsten, Helga, Hjördis, Ingeborg. Med 1908 års almanacka fick vi en profan namnlängd. Också finska namn ingick i den finlandssvenska längden 1908 och vice versa, för då var landets två längder ännu så gott som desamma. Först vid följande revidering, 1929, fick landet två olika längder. I den finlandssvenska har sedan dess fler nordiska och internationella namn införts.
För att så många finländare som möjligt ska kunna fira namnsdag, har längderna med jämna mellanrum setts över. Efter 1929 har moderniseringar skett 1950, 1964, 1973, 1989, 1995, 2000 och 2005. Vid den sistnämnda utökades den finlandssvenska längden med 25 nya eller nygamla namn, bland dem Bettina, Felicia, Moa, Hampus, Ted och Tim. Längden omfattar nu 639 olika namn, 328 kvinnonamn och 311 mansnamn. Att kvinnonamnen är i flertal beror på att fler kvinnliga förnamn är i bruk.
1995 upphörde Helsingfors universitets ensamrätt att utge almanackor, men genom domstolsbeslut 1996 tillerkändes universitetet upphovsmannarätten till namnlängden.
Den finlandssvenska namnlängden har behandlats av Marianne Blomqvist i Personnamnsboken (1993), Från Adam till My: Ett färggrant knippe namn (1999) och Dagens namn (2002), den rikssvenska av Eva Brylla i Namnlängdsboken: Historien bakom namnen i almanackan (2000), den finska bl.a. i Suomen almanakan juhlakirja (1957) och Eero Kiviniemis Rakkaan lapsen monet nimet (1982). Se vidare artiklar i Yliopiston nimipäiväalmanakka/Universitetets namnsdagsalmanacka/Univerisitehta nammabeaivealmmenáhkki, 1996-. (Marianne Blomqvist)
Helgonens namn kom att stå kvar i almanackor för Sverige efter reformationen, endast epiteten S:t och S:ta ströks. Att så skedde berodde på att många helgonnamn hade fått funktion av tidsangivelser. Gertrud-dagen, mickelsmäss eller helt kort Anders, såsom i talesättet "Anders braskar, julen slaskar", hade blivit tidsbegrepp också för den vanliga människan. Dessa dagar skulle vissa sysslor påbörjas eller avslutas och naturen iakttas då man försökte spå väder. Också namnsdagsfirandet bör ha tagit sin början före reformationen. Helgonkalenderns förteckning av namn övergick i vad som kommit att kallas almanackans namnlängd.
De katolska kalendrarna upptog inte namn på alla dagar. Karakteristiskt för finlandssvenska och finska protestantiska namnlängder blev att till alla dagar så småningom knöts minst ett, ofta två eller flera, namn så när som på juldagen och nyårsdagen som fortfarande saknar namnsdagsnamn. Namn fogades till, bytte dag eller ströks i takt med namnbrukets utveckling. På 1600-talet utökades längderna med namn ur Gamla testamentet: Abram, Adam, Amos, Eva, Rebecka, Sara. I slutet av 1600-talet och främst på 1700-talet etablerade sig seden att förnamnen på det svenska kungahusets medlemmar skulle ingå i almanackan. Så infördes Hedvig 1688, Lovisa 1750, Gustav 1774 o.s.v. På 1800-t. försåg ryska kejsarhuset vår längd med nya namn eller så bytte namn datum, för kejsarens, kejsarinnans och tronföljarens namnsdagar, som dessutom var helgdagar, skulle firas samtidigt i hela Ryssland.
När Finland skildes från Sverige 1809 övergick ensamrätten att utge almanackor från Kgl. Vetenskapsakademien till Åbo akademi, senare Helsingfors universitet. Namnlängden i storfurstendömets första svenska almanacka från 1810 var identisk med den samtida rikssvenska. Men stegvis kom namnlängderna att gå olika vägar.
Den första stora revideringen av namnlängderna i Finland skedde efter rikssvensk förebild 1908. Då utgick ca 150 främmande helgon och martyrer och ersattes av namn i bruk, bl.a. internationella som Edvin, Ernst, Valter, Gurli, Irma, Linda och nordiska som Bror, Gunnar, Torsten, Helga, Hjördis, Ingeborg. Med 1908 års almanacka fick vi en profan namnlängd. Också finska namn ingick i den finlandssvenska längden 1908 och vice versa, för då var landets två längder ännu så gott som desamma. Först vid följande revidering, 1929, fick landet två olika längder. I den finlandssvenska har sedan dess fler nordiska och internationella namn införts.
För att så många finländare som möjligt ska kunna fira namnsdag, har längderna med jämna mellanrum setts över. Efter 1929 har moderniseringar skett 1950, 1964, 1973, 1989, 1995, 2000 och 2005. Vid den sistnämnda utökades den finlandssvenska längden med 25 nya eller nygamla namn, bland dem Bettina, Felicia, Moa, Hampus, Ted och Tim. Längden omfattar nu 639 olika namn, 328 kvinnonamn och 311 mansnamn. Att kvinnonamnen är i flertal beror på att fler kvinnliga förnamn är i bruk.
1995 upphörde Helsingfors universitets ensamrätt att utge almanackor, men genom domstolsbeslut 1996 tillerkändes universitetet upphovsmannarätten till namnlängden.
Den finlandssvenska namnlängden har behandlats av Marianne Blomqvist i Personnamnsboken (1993), Från Adam till My: Ett färggrant knippe namn (1999) och Dagens namn (2002), den rikssvenska av Eva Brylla i Namnlängdsboken: Historien bakom namnen i almanackan (2000), den finska bl.a. i Suomen almanakan juhlakirja (1957) och Eero Kiviniemis Rakkaan lapsen monet nimet (1982). Se vidare artiklar i Yliopiston nimipäiväalmanakka/Universitetets namnsdagsalmanacka/Univerisitehta nammabeaivealmmenáhkki, 1996-. (Marianne Blomqvist)