parker

parker. Med park avses ett avgränsat, trädbevuxet område, som i huvudsak anpassats för rekreation. Naturens ursprungliga formationer kan ge utgångspunkter för planeringen, som i enlighet med tidstypiska strömningar och varierande syften är mer eller mindre genomgripande. Park i avancerad gestaltning representerar snarast trädgårdskonst och -arkitektur. Bland huvudlinjer skiljer man mellan ett strikt reglerat, regelmässigt "franskt" parkideal och en naturföljsam, fantasifullast möjlig "engelsk" parkplanering.

Finländska anläggningar är av relativt sent datum och anspråkslös omfattning. Planteringar och kryddgårdar i anslutning till herrgårdarna ledde till nyttjandet av experter, utländska fackutbildade trädgårdsmästare. Under 1700-t. gynnade upptäcktsresorna och den allmänna experimentlusten inplantering av nya trädslag och anläggandet av växthus och botaniska trädgårdar. I bosättningscentra medförde trähusbebyggelsen en ständig brandrisk, vilket utvecklade stadsplaneringen i riktning mot ett mindre kompakt byggnadssätt. Breda brandgator fick gärna karaktären av bulevarder och esplanader. En begynnande omsorg om befolkningens fritidssysselsättningar i förening med en spirande uppskattning av naturens speciella förtjänster gav impulser till att ombilda planteringarna till allmänna promenader och verkliga parkområden.

Den engelska, romantiskt influerade parkplaneringen förverkligades i Finland tidigast i den Piperska parken på Sveaborg, anlagd i slutet av 1700-talet. I fullt utvecklad form blommade principerna om den naturnära, fria gestaltningen på baronerna von Nicolays Monrepos invid Viborg. Där mötte vandraren paviljonger, minnesmärken, statyer och grottor, som försatte honom i varierande sinnesstämningar. För att åstadkomma denna helhet engagerades skickliga trädgårdsmästare, som samarbetade med berömda arkitekter från S:t Petersburg. Monrepos var under bestämda tider tillgängligt för turister och stadsbor, varvid ryktet om den enastående sevärdheten spred sig vida omkring och påverkade trädgårdsarkitekturen i hela landet.

I Sverige gav slott och herrgårdar utmärkta utgångspunkter för kvalificerade anläggningar. Den genomgripande övergången från de franskinspirerade idealen mot engelsk naturuppfattning i vårt v. grannland har briljant beskrivits av Martin Lamm i hans stora verk Upplysningstidens romantik I-II (1918-20). Kejserliga och furstliga slott i Ryssland bjöd även på anslående vyer, främst kanske Peterhof med sina talrika springbrunnar.

I v. Finland fanns redan mot slutet av 1700-talet Fagervik med fascinerande trädgårdsanläggningar. Senare tillkom Aulanko tillhörande Karlberg gård invid Tavastehus, numera naturskyddsområde och turistcentrum. Anläggningarna med torn och damm jämte svanar representerar sentida romantik i nationell gestaltning förverkligad av Hugo Standertskjöld, framgångsrik och förmögen vapenfabrikant i Ryssland.

I stadsmiljö uppmärksammades parkernas betydelse redan i samband med J.A. Ehrenströms stadsplanering av Hfrs i början av 1800-talet. Under C.L. Engels överinseende fick Esplanaden sin centrala utformning och omvandlades från "kalvhage" till populär promenadplats, ett omtyckt flanörstråk i synnerhet sedan restaurangen Kapellet under skickliga restauratörers ledning vunnit helsingforsarnas bevågenhet. Under 1830-t. pågick samtidigt arbetet på parkanläggningarna Kajsaniemi och på Henrik Borgströms initiativ Brunnsparken.

Förutom utskänkningsställen, som sörjde för materiell välfärd, började man också fästa vikt vid förströelser och tidsfördriv av olika slag. En parkteater uppfördes sommaren 1858 av Louis Kleineh i Brunnsparken (Brunnshusteatern), och detta år fick även Kajsaniemi sitt värdshus, där den populära Cajsa Wahllund stod för trakteringen. Karuseller och marknadsstånd kunde vid behov beredas utrymme. Folknöjen i bred skala fick till en början plats också i Tölö trädgård och något senare även i den bredvidliggande Hesperiaparken. Dessa parkområden knöts slutligen samman till en konsekvent gestaltad helhet i Bertel Jungs förslag till Helsingfors centralpark 1911. Planeringen utgick från Kajsaniemi och Hesperia innefattande Djurgården och vidsträckta områden n. om Tölöviken. Projektet godkändes i princip och sörjer för att huvudstaden, trots att planen naggats i kanterna, fortfarande besitter goda möjligheter att erbjuda områden för rekreation.

Under 1900-talet tillfördes parkmiljöerna talrika nya element i form av mångahanda idrottsanläggningar: friidrottsarenor, fotbolls- och tennisplaner samt motionsfrämjande rutter för teränglöpning och skidsport etc. De strama riktlinjerna för fransk och engelsk trädgårdsplanering har integrerats och underordnat sig invånarnas behov av mångsidig stimulans. Kombinationen arkitektur och natur har för sin del fått en vida känd tillämpning i trädgårdsstaden Hagalund i Esbo.

Parkanläggningarna i Hfrs har ofta betraktats som förebildliga i landets övriga städer. En egen profil besatt en kort tid Johan Gadolins Surutoin utanför Åbo, som enligt utländsk modell redan på 1820-taletinriktades på folknöjen, långt innan nöjesfältet på Borgbacken i Hfrs 1950 kunde förverkligas. Den mest kända parken i Åbo är Kuppis, som har anor från 1700-talet och på senare år utvecklats till en mångsidig idrottspark. I Viborg anlade man till en början allmänna promenader i stadens utkanter (Anina, Tervaniemi, Huusniemi), men slutligen skapades ett grönområde av vikt för samtliga invånares trivsel: Torkelsesplanaden, som började anläggas 1862. (Herrgårdar i Finland I-III, 1928-29; V. Hoving, Henrik Borgström, 1949; Helsingfors stads historia III-V, 1950-67; Viipurin kaupungin historia IV, 1981; P. Tommila, Helsinki kylpyläkaupunkina, 1982; E. Ruoff, Monrepos - muistojen puutarha, 1993; R. Knapas, Monrepos, 2003; Fagervik, trädgårdskonst i bruksmiljö, red. I. Lounatvuori, 2004) (Sven Hirn)


Monrepos_urFinlandframstallt_i_teckningar.jpg

parker. De äldsta parkerna och trädgårdarna anlades vid herrgårdar och prästgårdar. Monrepos invid Viborg är ett exempel på detta. Ovan en bild från Finland framstäldt i teckningar av P.A. Kruskopf, 1840-talet. Foto: Nationalbiblioteket.

Park.jpg

Parker och grönområden täcker ungefär en tredjedel av Hfrs yta. Nedan Hesperiaparken som är en grön lunga vid Tölöviken. Foto: Schildts bildarkiv, T. Ørsted.
Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: JohanLindberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Skapat 23.08.2011 av Johan Lindberg
Uppdaterat 23.08.2011 av Import