Mörne, Arvid (f. 6/5 1876 Kuopio, d. 15/6 1946 Grankulla), författare, litteraturhistoriker och kritiker, folkbildare och politiker, fil.dr 1910. M. var 1899-1909 föreståndare för Mellersta Nylands (Finns) folkhögskola och 1913-43 docent i inhemsk litteratur vid Helsingfors universitet.
Redan i ungdomen, då M. deltog i Nylands nations folkbildningsverksamhet, var han en varm anhängare av den finlandssvenska nationalidén och en hängiven patriot. Kontakten med den obesuttna lantbefolkningen och arbetarklassen och insikten om de sociala och kulturella kriser som följde med industrialiseringen bestämde för all framtid hans socialt framstegsvänliga och demokratiska inriktning. Under mer än ett decennium stod han också arbetarrörelsen nära. M. var engagerad i Aktiva motståndspartiet och kom därför att spela en dramatisk roll som folkledare under storstrejken 1905. Som kurator för Nylands nation deltog han under första världskriget aktivt i konspirationerna för Finlands frihet. M:s hela politiska aktivitet präglades av ett djupt moraliskt patos. Då de ideologiska grupper han lierat sig med ställdes mot varandra i kriget 1918, bidrog detta till att driva honom in i en även personligt betingad, desillusionerad, skygg och sluten attityd. I avsikt att bekämpa Lapporörelsen och 1930-talets förfinskningskrav återvände M. senare till politiken, men med ringa framgång.
I Finlands svenska litteratur hör M. till de främsta. Han är inte bara det svenska kustlandets skald; hans diktning har i högre grad än vad som är vanligt i den finlandssvenska litteraturen en allmänmänsklig och universell inriktning. M. utgav inte mindre än tjugo diktsamlingar. Bland dessa må nämnas den lyriska och patriotiska debutboken Rytm och rim (1899), i vilken M:s bekanta Sjömansvisa (Båklandet) ingår. Ny tid (1903) är den förnämsta samling social indignationslyrik den finlandssvenska litteraturen äger. Hans tidiga naturlyrik når sin höjdpunkt i samlingarna Skärgårdens vår (1913), och Sommarnatten (1916). Vandringen och vägen (1924) markerar en mäktig förnyelse i M:s lyrik, som nu tar intryck bl.a. av modernismen och fördjupas såväl formellt som idémässigt. Det allmänmänskliga livsfilosofiska drag som dominerar de följande diktsamlingarna tenderar mot en rent religiös mystik.
M. blev också den första diktaren i Finland som entydigt och kraftfullt trädde upp mot 1930-talets våldsregimer, bl.a. i Under vintergatan (1934) och Hjärtat och svärdet (1935). Hans poetiska skaparkraft förblev obruten livet igenom. Sånger i världsskymning (1941), Sfinxen och pyramiden (1944) och den postuma Solbärgning (1946) innehåller en rad av M:s märkligaste dikter. Hans dramatiska försök, bl.a. den starkt ibsenpåverkade Solens återkomst (1920), är föga anmärkningsvärda.
Som prosaist nådde M. högre. Den svenska jorden (1915) är en socialpolitiskt polemisk novell av stort idéhistoriskt intresse. De ambitiöst upplagda historiska romanerna Inför havets anlete (1921) och Kristina Bjur (1922) ter sig i dag mer föråldrade än den ställvis självbiografiska romanen Ett liv (1925). M. utgav även noveller, översatte finsk och tysk lyrik och gjorde en bemärkt insats som kritiker i Svenska Pressen. En essäsamling, Det övergivna samvetet, utkom 1943. Ett urval politiska inlägg publicerades 1927. Som litteraturforskare ägnade M. sitt intresse åt finlandssvensk och finsk litteratur samt åt inhemsk presshistoria. (H. Ruin, A.M., 1946; P.O. Barck, A.M. och sekelskiftets Finland, 1953; J. Wrede, A.M:s lyrik, 1968; T. Hedlund, Poeten A.M., 1974) (Johan Wrede)
Redan i ungdomen, då M. deltog i Nylands nations folkbildningsverksamhet, var han en varm anhängare av den finlandssvenska nationalidén och en hängiven patriot. Kontakten med den obesuttna lantbefolkningen och arbetarklassen och insikten om de sociala och kulturella kriser som följde med industrialiseringen bestämde för all framtid hans socialt framstegsvänliga och demokratiska inriktning. Under mer än ett decennium stod han också arbetarrörelsen nära. M. var engagerad i Aktiva motståndspartiet och kom därför att spela en dramatisk roll som folkledare under storstrejken 1905. Som kurator för Nylands nation deltog han under första världskriget aktivt i konspirationerna för Finlands frihet. M:s hela politiska aktivitet präglades av ett djupt moraliskt patos. Då de ideologiska grupper han lierat sig med ställdes mot varandra i kriget 1918, bidrog detta till att driva honom in i en även personligt betingad, desillusionerad, skygg och sluten attityd. I avsikt att bekämpa Lapporörelsen och 1930-talets förfinskningskrav återvände M. senare till politiken, men med ringa framgång.
I Finlands svenska litteratur hör M. till de främsta. Han är inte bara det svenska kustlandets skald; hans diktning har i högre grad än vad som är vanligt i den finlandssvenska litteraturen en allmänmänsklig och universell inriktning. M. utgav inte mindre än tjugo diktsamlingar. Bland dessa må nämnas den lyriska och patriotiska debutboken Rytm och rim (1899), i vilken M:s bekanta Sjömansvisa (Båklandet) ingår. Ny tid (1903) är den förnämsta samling social indignationslyrik den finlandssvenska litteraturen äger. Hans tidiga naturlyrik når sin höjdpunkt i samlingarna Skärgårdens vår (1913), och Sommarnatten (1916). Vandringen och vägen (1924) markerar en mäktig förnyelse i M:s lyrik, som nu tar intryck bl.a. av modernismen och fördjupas såväl formellt som idémässigt. Det allmänmänskliga livsfilosofiska drag som dominerar de följande diktsamlingarna tenderar mot en rent religiös mystik.
M. blev också den första diktaren i Finland som entydigt och kraftfullt trädde upp mot 1930-talets våldsregimer, bl.a. i Under vintergatan (1934) och Hjärtat och svärdet (1935). Hans poetiska skaparkraft förblev obruten livet igenom. Sånger i världsskymning (1941), Sfinxen och pyramiden (1944) och den postuma Solbärgning (1946) innehåller en rad av M:s märkligaste dikter. Hans dramatiska försök, bl.a. den starkt ibsenpåverkade Solens återkomst (1920), är föga anmärkningsvärda.
Som prosaist nådde M. högre. Den svenska jorden (1915) är en socialpolitiskt polemisk novell av stort idéhistoriskt intresse. De ambitiöst upplagda historiska romanerna Inför havets anlete (1921) och Kristina Bjur (1922) ter sig i dag mer föråldrade än den ställvis självbiografiska romanen Ett liv (1925). M. utgav även noveller, översatte finsk och tysk lyrik och gjorde en bemärkt insats som kritiker i Svenska Pressen. En essäsamling, Det övergivna samvetet, utkom 1943. Ett urval politiska inlägg publicerades 1927. Som litteraturforskare ägnade M. sitt intresse åt finlandssvensk och finsk litteratur samt åt inhemsk presshistoria. (H. Ruin, A.M., 1946; P.O. Barck, A.M. och sekelskiftets Finland, 1953; J. Wrede, A.M:s lyrik, 1968; T. Hedlund, Poeten A.M., 1974) (Johan Wrede)
Mörne, Arvid. Arvid Mörne-tävlingen, som tillkom på Ragnar Mannils initiativ 1987, är en skönlitterär tävling för ungdomar under 30 år. Den arrangeras av Svenska folkskolans vänner, och gäller vartannat år poesi och vartannat år noveller. Pristagarna tillkännages på Mörnedagen 6/5. Foto: Åbo Akademis bildsamlingar.