linodling. L. lämpar sig väl för Finlands klimat, och har idkats här sedan 1500-t. Idag odlas två sorters lin; oljelin, som introducerades i Finland i slutet av 1930-t., samt fiberlin, och dessutom finns det kombinerade arter. 1993 introducerades en finländsk oljelinart, Helmi, utvecklad av statsbolaget Boreal växtförädling Ab, speciellt för finländska förhållanden.
Behandlingen av lin kräver många faser, och därför har linne länge ansetts vara en lyxvara. Till arbetsprocessen hörde förut skörd, torkning, rötning, bråkning (sönderbråkning av skalen), kliftning/skäktning (bortskavning av skalen) och häckling innan det kunde spinnas. Linet intog tidigare en central plats i många folkliga fastlagssedvänjor (fastlagen).
Linnelärft från Åbo och Karelen hade ett gott namn redan på 1500-t., och skatt betalades även med lin. Från Åbo exporterades vissa år på 1730-t. ca 100 000 alnar lärft. Tavastland var på 1700-t. och även senare känt för sin l., som uppmuntrades bl.a. av Finska hushållningssällskapet, bildat i slutet av århundradet. Under nämnda sekel var Borgå ett viktigt linvävericentrum; senare gick råvaran till landets enda linnespinneri i Tfrs (gr. 1856), tillhörigt bolaget Tammerfors linne- & jernmanufaktur Ab (gr. 1861, senare Tampella). L. bedrevs i Finland i större skala senast under den kristid som följde på andra världskriget (1948 omfattade lin- och hampodlingarna 7 100 ha), men därefter övertog konstfibern textilmarknaden och odlingen av lin minskade drastiskt.
På 1980-t. började l:s popularitet igen öka i samband med ett stegrat intresse för ekoprodukter. En bidragande orsak till linets popularitet är också att EU beviljar stöd för l. 2004 odlades lin på totalt 1 300 ha i Finland, men eftersom odlingen är begränsad, måste en stor del av det lin som används i Finland importeras från bl.a. Estland och Kanada. 2001 gjorde Flaxlin Oy i Pojo ett försök att introducera isoleringsplattor av lin på marknaden, men trots att produkten vann erkännande gick företaget i konkurs 2004. Det ersattes 2005 av Linapellava Oy (gr. 1995), som har en fabrik även i Parikkala. Landets enda linnespinneri, Oy Almedahl Ab i Malax (gr. 1972), har också haft svårigheter; företaget nedlades 2003, men med stöd av kommunen startades det på nytt 2004. Linfrön och linfröolja marknadsförs som hälsofrämjande produkter, och Elixi Oil Oy (gr. 1993), som är ett av Finlands ledande linförädlingsföretag, producerar en serie av linprodukter under namnet Pellavainen. Linets popularitet som klädmaterial har också ökat, och kollektioner med kläder framställda av enbart lin marknadsförs. Föreningen Suomen pellava (gr. 1986) sprider information om lin och ordnar seminarier om aktuella frågor på området. (T.-I. Kaukonen, Pellavan ja hampun viljely ja muokkaus Suomessa, 1946; R. Seppälä, Pellavan tarina, 1982; R. Kanta-Oksa, Uusi pellavakirja, 1992)
Behandlingen av lin kräver många faser, och därför har linne länge ansetts vara en lyxvara. Till arbetsprocessen hörde förut skörd, torkning, rötning, bråkning (sönderbråkning av skalen), kliftning/skäktning (bortskavning av skalen) och häckling innan det kunde spinnas. Linet intog tidigare en central plats i många folkliga fastlagssedvänjor (fastlagen).
Linnelärft från Åbo och Karelen hade ett gott namn redan på 1500-t., och skatt betalades även med lin. Från Åbo exporterades vissa år på 1730-t. ca 100 000 alnar lärft. Tavastland var på 1700-t. och även senare känt för sin l., som uppmuntrades bl.a. av Finska hushållningssällskapet, bildat i slutet av århundradet. Under nämnda sekel var Borgå ett viktigt linvävericentrum; senare gick råvaran till landets enda linnespinneri i Tfrs (gr. 1856), tillhörigt bolaget Tammerfors linne- & jernmanufaktur Ab (gr. 1861, senare Tampella). L. bedrevs i Finland i större skala senast under den kristid som följde på andra världskriget (1948 omfattade lin- och hampodlingarna 7 100 ha), men därefter övertog konstfibern textilmarknaden och odlingen av lin minskade drastiskt.
På 1980-t. började l:s popularitet igen öka i samband med ett stegrat intresse för ekoprodukter. En bidragande orsak till linets popularitet är också att EU beviljar stöd för l. 2004 odlades lin på totalt 1 300 ha i Finland, men eftersom odlingen är begränsad, måste en stor del av det lin som används i Finland importeras från bl.a. Estland och Kanada. 2001 gjorde Flaxlin Oy i Pojo ett försök att introducera isoleringsplattor av lin på marknaden, men trots att produkten vann erkännande gick företaget i konkurs 2004. Det ersattes 2005 av Linapellava Oy (gr. 1995), som har en fabrik även i Parikkala. Landets enda linnespinneri, Oy Almedahl Ab i Malax (gr. 1972), har också haft svårigheter; företaget nedlades 2003, men med stöd av kommunen startades det på nytt 2004. Linfrön och linfröolja marknadsförs som hälsofrämjande produkter, och Elixi Oil Oy (gr. 1993), som är ett av Finlands ledande linförädlingsföretag, producerar en serie av linprodukter under namnet Pellavainen. Linets popularitet som klädmaterial har också ökat, och kollektioner med kläder framställda av enbart lin marknadsförs. Föreningen Suomen pellava (gr. 1986) sprider information om lin och ordnar seminarier om aktuella frågor på området. (T.-I. Kaukonen, Pellavan ja hampun viljely ja muokkaus Suomessa, 1946; R. Seppälä, Pellavan tarina, 1982; R. Kanta-Oksa, Uusi pellavakirja, 1992)
Linbråkning är ett av arbetsskedena i linberedning. Foto: åbo Akademis Bildsamlingar.