fastlagen kan ses som inledningen till vårfastan, som varade i 40 dagar och avslutades till påsk. Bland prästerskapet sågs de tre fastlagsdagarna (söndag, måndag och tisdag) som en förberedelsetid inför fastan, medan fastlagstisdagen redan under medeltiden i folklig europeisk tradition hade karaktären av karnevalsdag med olika slag av upptåg och nöjen. Man ville ha en glädjedag före den dystra fastetiden.
Fastlagstraditionerna i Finland är mycket varierande vad gäller ålder och ursprung. Många seder som var levande ännu vid sekelskiftet 1900 hör hemma i en urgammal arbetsfest, som nått landet från sydost, och som firades då kvinnorna avslutat sitt arbete med lin, hampa och ull. Till fastlagstisdagen har därför anknutits många bruk av övernaturlig art. Det gällde att på f. genom rituella handlingar tillskansa sig så mycket som möjligt av den "lycka" eller det utbud som fanns och som man då tänkte sig att fördelades. Hit hör den s.k. långlinsåkningen, vilken innebar att kvinnorna åkte i backar i avsikt att få t.ex. linet, hampan eller kålrötterna att växa bra.
Den folkliga f. har också påverkats av europeiska karnevalstraditioner. Till dessa hör att på fastlagstisdagen åka slängkälke, vissa utklädningsseder och matfrossande. Man uppfattade således fastlagen som en fest- och nöjesdag.
Under 1800-t. påverkades fastlagsfirandet i hög grad av ryska traditioner, eftersom fastlagstiden i Ryssland firades storståtligt under storfurstendömets tid. I Hfrs var det ryska inflytandet så dominerande att fastlagstisdagen där kallades ryska karnevalen. Till de ryska sederna hörde t.ex. slädpartier (nöjesåkning med häst och släde), uppsluppet nöjesliv, utomhusevenemang, karnevalståg genom gatorna och blinier med kaviar. De nya sederna antogs först huvudsakligen av städernas borgerskap. Slädpartierna blev dock mot slutet av 1800-t. en tradition också bland bönderna.
Efter 1950-t. har f. delvis förlorat sin betydelse som festdag. Fastlagstraditioner har dock upprätthållits på vissa orter (t.ex. Jakobstadstrakten där man bränner brasor) och bland vissa grupper (t.ex. studenter vid universitet, backåkning, ärtsoppa med varm punsch). Under de senaste årtiondena har f. åter börjat uppmärksammas. Föreningar, skolor, daghem, museer och restauranger ordnar olika slag av evenemang. Man väljer bland f:s rika traditioner och anpassar dem till nutidens behov och förhållanden. Fastlagsbullar har dock förekommit kontinuerligt under hela 1900-t. och är idag den tradition som de flesta förknippar med f. (E. Enäjärvi-Haavio, The Finnish shrovetide, 1954; K. Vilkuna, Vuotuinen ajantieto, 1969; A. Bergman/C. Ekrem, Fest och fritid, 1992) (Anne Bergman)
Fastlagstraditionerna i Finland är mycket varierande vad gäller ålder och ursprung. Många seder som var levande ännu vid sekelskiftet 1900 hör hemma i en urgammal arbetsfest, som nått landet från sydost, och som firades då kvinnorna avslutat sitt arbete med lin, hampa och ull. Till fastlagstisdagen har därför anknutits många bruk av övernaturlig art. Det gällde att på f. genom rituella handlingar tillskansa sig så mycket som möjligt av den "lycka" eller det utbud som fanns och som man då tänkte sig att fördelades. Hit hör den s.k. långlinsåkningen, vilken innebar att kvinnorna åkte i backar i avsikt att få t.ex. linet, hampan eller kålrötterna att växa bra.
Den folkliga f. har också påverkats av europeiska karnevalstraditioner. Till dessa hör att på fastlagstisdagen åka slängkälke, vissa utklädningsseder och matfrossande. Man uppfattade således fastlagen som en fest- och nöjesdag.
Under 1800-t. påverkades fastlagsfirandet i hög grad av ryska traditioner, eftersom fastlagstiden i Ryssland firades storståtligt under storfurstendömets tid. I Hfrs var det ryska inflytandet så dominerande att fastlagstisdagen där kallades ryska karnevalen. Till de ryska sederna hörde t.ex. slädpartier (nöjesåkning med häst och släde), uppsluppet nöjesliv, utomhusevenemang, karnevalståg genom gatorna och blinier med kaviar. De nya sederna antogs först huvudsakligen av städernas borgerskap. Slädpartierna blev dock mot slutet av 1800-t. en tradition också bland bönderna.
Efter 1950-t. har f. delvis förlorat sin betydelse som festdag. Fastlagstraditioner har dock upprätthållits på vissa orter (t.ex. Jakobstadstrakten där man bränner brasor) och bland vissa grupper (t.ex. studenter vid universitet, backåkning, ärtsoppa med varm punsch). Under de senaste årtiondena har f. åter börjat uppmärksammas. Föreningar, skolor, daghem, museer och restauranger ordnar olika slag av evenemang. Man väljer bland f:s rika traditioner och anpassar dem till nutidens behov och förhållanden. Fastlagsbullar har dock förekommit kontinuerligt under hela 1900-t. och är idag den tradition som de flesta förknippar med f. (E. Enäjärvi-Haavio, The Finnish shrovetide, 1954; K. Vilkuna, Vuotuinen ajantieto, 1969; A. Bergman/C. Ekrem, Fest och fritid, 1992) (Anne Bergman)
fastlagen. Fastlagsfirande i Ilmola, Röyskölä vid Kyro älv ca. 1935. Foto: Museiverket, P. Keski-Lahti.