Kuopio, stad vid Kallavesi i Norra Savolax, Östra Finlands region. Areal 1 730 km2, invånare 96 793 (2010).
Stadens centrum är beläget på ö. sidan av en udde, som delar Kallavesi i två fjärdar, vilka båda kan uppvisa ett labyrintartat, naturskönt insjölandskap. Terrängen på stadsudden är kuperad; n. om centrum höjer sig berget Puijo till 232 m ö.h. Sedan landskommunen inkorporerades 1969 innesluter Kuopios område största delen av det örika Kallavesi. 1973 inkorporerades även kommunen Riistavesi, och 2005 ytterligare Vehmersalmi kommun, belägna ö. om Kallavesi. Inom stadens vidsträckta landsbygdsbetonade ytterområden märks gården Haminanlax, som 1769-1910 ägdes av släkten von Wright och under 1800-talet beboddes av de kända målarbröderna.
Kuopio by blev redan på 1500-t. en viktig handelsplats (Tavisalmi), där den första kyrkan uppfördes 1549-52. Kuopios första grundläggare var Per Brahe, som 1652 lät grunda en stad på Kuopionäset. En stadsplan uppritades och byggandet påbörjades, men det nya samhället visade sig inte tillräckligt livskraftigt, varför Kuopio 1678 upphörde att vara stad och åter blev kyrkby. Efter en länsreglering genomförd av Gustav III 1775 blev Kuopio residens i det nya Savolax och Karelens län (Kuopio län), och fundationsbrev för staden utfärdades 1782. Sommaren 1808 förekom en del stridshandlingar i trakten, bl.a. vid Toivalansalmi sund n. om Kallavesi.
Staden förblev länge obetydlig. Av avgörande betydelse för dess utveckling blev öppnandet av Saima kanal 1856. K. blev därefter snabbt regionens kommersiella och kulturella centrum; särskilt spannmålshandeln och kvarnindustrin var avsevärd. Staden hade i mitten av 1880-t. 6 800 inv., varav ca 10 % svenskspråkiga. Denna minoritet betjänades bl.a. av två svenska läroverk, av vilka det äldre, en flickskola, var grundat redan 1857. Savolaxbanan blev dragen till K. 1889. Kallabroarna öppnades för trafik 1932 och gav staden landsvägsförbindelse norrut.
Efter förlusten av Saima kanal 1944 gick sjöfarten, som särskilt i slutet av 1800-t. varit mycket omfattande, tillbaka. K. erhöll 1968 åter (genom den nya kanalen) förbindelse med havet och har sedan dess utvecklats till en av de viktigaste hamnarna inom Saimenområdet.
Bebyggelsen i den äldsta delen av staden följer ett strängt rutmönster. Envånings trähus av den typ som upptar hela kvarterssidor satte tidigare sin prägel på stadskärnan, som dock under decennierna efter andra världskriget helt ändrade karaktär. Enhetlig trähusbebyggelse av ursprungligt snitt påträffas idag endast i ett museikvarter, som invigdes till friluftsmuseum 1982. Det berömda torget med sina kalakukkoförsäljare flankeras bl.a. av stadshuset (F.A. Sjöström, 1884). Invid saluhallen på torget står en naivistisk staty, "Veljmies", som utförts av H. Konttinen (1959, föreställer en man hållande en fisk). Samme konstnär har gjort statyn över löparen Hannes Kolehmainen, rest 1953 på Väinölänniemi udde, som har plats för olika idrottsliga aktiviteter (i stadens ägo sedan 1858). Ett betydande konstverk är vidare minnesstoden över Minna Canth (E. Halonen, 1937) i en park i utkanterna av stadens centrum. Invid domkyrkan (J. Rijf, 1815) står Johannes Takanens byst av J.V. Snellman (1886). Bland övriga byggnader märks Finlands Bank (J.V. Strömberg, 1912), stadsmuseet (J.V. Strömberg, 1907), stadsteatern (R.V. Luukkonen/H. Stenros, 1963), stadsbiblioteket (M. Hakala, 1967), Puijo kapell (P. Riihelä/O. Kivinen, 1957) och Männistö kyrka (J. Leiviskä, 1992) samt Räddningsinstitutet (M. Heikkinen/M. Komonen, 1992-95). Efter andra världskriget har områden med flervånings- och höghus uppkommit bl.a. i dalen mellan Puijo och stadens centrum, medan stadsdelar där villabebyggelsen dominerar finns t.ex. i v. På öar s. om stadens centrum projekterades under 2000-talets första decennium en "skärgårdsstad" för ca 10 000 inv.; denna förbinds med centrum av en 6 km lång "skärgårdsgata".
De största arbetsgivarna på orten finns inom den offentliga sektorn, utom staden själv bl.a. universitetssjukhuset, invigt 1959 (V. Larkas/J. Paatela, tillbyggnad K. Virta/H. Hoppania, 1987), Kuopio universitet (sedan 1.1.2010 en del av Östra Finlands universitet) och Posten Finland Ab (num. Itella Abp). Där finns även ett flertal interregionala förvaltningsorgan, bl.a. Östra Finlands hovrätt (inrättad 1940). K. är vidare ett viktigt centrum för parti- och detaljhandeln, med anor från flera handelshus som uppstod under 1800-t., av vilka Herman Saastamoinens var det mest kända. Kuopioregionen har bl.a. skogsindustri samt metall-, livsmedels- och läkemedelsindustri; den har även en växande IT-sektor. Bland företag märks kartongfabriken Savon sellu (gr. 1962, inledde driften 1968, förvärvad av den irländska Smurfit-koncernen 2004, 180 anst. 2010) och livsmedelsföretaget Atria Oyj (gr. 1903, 200 anst. 2010). Av yngre företag kan nämnas Bella veneet Oy (gr. 1970), som är Nordens ledande tillverkare av glasfiberbåtar, och läkemedelsföretaget Ark Therapeutics Oy (gr. 1993), som har utvecklat bl.a. cancermediciner.
K. är beläget vid riksväg 5, som är utbyggd till motorväg från stadens s. utkanter till Siilinjärvi i n. Stadens flygplats ligger i Rissala 18 km n.o. om centrum; flygfältet är även förläggningsort för Karelens flygflottilj. Bland inrättningar märks Niuvanniemi mentalsjukhus (gr. 1885), som är en av landets få kvarvarande statliga anstalter inom mentalvården.
Staden var biskopssäte 1851-1900 och blev det på nytt 1939 (Kuopio stift); den är sedan 1944 dessutom säte för den grekisk-ortodoxa ärkebiskopen (Ortodoxa kyrkosamfundet). K., som blev universitetsstad på 1970- o. 80-t., är vidare ett kulturellt centrum för ö. Finland och förvaltar i detta avseende traditioner från 1800-t., då bl.a. J.V. Snellman samt senare bl.a. Minna Canth och Juhani Aho bidrog till höjandet av kulturlivet i staden. Dess teatertraditioner går tillbaka till svenska tiden; 1882 erhöll K. ett eget teaterhus. Stadsteatern grundades 1902. J.V. Snellmans hus inrättades 1981 till museum. I staden utkommer sedan 1907 dagstidningen Savon Sanomat. Av regelbundet återkommande kulturevenemang kan nämnas den årliga dans- och musikfestivalen (danskonst). En betydande sevärdhet är det Ortodoxa kyrkomuseet (D. Englund, 1969), unikt i västerlandet, gr. 1957; dess rika samlingar av ikoner m.m. härstammar till största delen från de numera bortom gränsen belägna klostren i Valamo, Konevits och Petsamo.
Vid ingången av 2011 införlivades Karttula kommun med K. (J.M. Salenius/E. Vaaramaa, Kuopion kaupungin historia, 2 bd, 1909-32; Kuopion historia, 3 bd, 1982-2000; Kuopion pitäjän kirja, 1975; M. Kinnunen/K. Piironen, Sanan valtaa Kallaveden kaupungissa, 2 bd, 1982; A. Tikkanen, K. vuosisatojen saatossa, 1982; M. Mönkkönen, Kuopion historia VII; 1996; T. Tuomisto, Puutalokaupunki kasvoi, 2002)
Stadens centrum är beläget på ö. sidan av en udde, som delar Kallavesi i två fjärdar, vilka båda kan uppvisa ett labyrintartat, naturskönt insjölandskap. Terrängen på stadsudden är kuperad; n. om centrum höjer sig berget Puijo till 232 m ö.h. Sedan landskommunen inkorporerades 1969 innesluter Kuopios område största delen av det örika Kallavesi. 1973 inkorporerades även kommunen Riistavesi, och 2005 ytterligare Vehmersalmi kommun, belägna ö. om Kallavesi. Inom stadens vidsträckta landsbygdsbetonade ytterområden märks gården Haminanlax, som 1769-1910 ägdes av släkten von Wright och under 1800-talet beboddes av de kända målarbröderna.
Kuopio by blev redan på 1500-t. en viktig handelsplats (Tavisalmi), där den första kyrkan uppfördes 1549-52. Kuopios första grundläggare var Per Brahe, som 1652 lät grunda en stad på Kuopionäset. En stadsplan uppritades och byggandet påbörjades, men det nya samhället visade sig inte tillräckligt livskraftigt, varför Kuopio 1678 upphörde att vara stad och åter blev kyrkby. Efter en länsreglering genomförd av Gustav III 1775 blev Kuopio residens i det nya Savolax och Karelens län (Kuopio län), och fundationsbrev för staden utfärdades 1782. Sommaren 1808 förekom en del stridshandlingar i trakten, bl.a. vid Toivalansalmi sund n. om Kallavesi.
Staden förblev länge obetydlig. Av avgörande betydelse för dess utveckling blev öppnandet av Saima kanal 1856. K. blev därefter snabbt regionens kommersiella och kulturella centrum; särskilt spannmålshandeln och kvarnindustrin var avsevärd. Staden hade i mitten av 1880-t. 6 800 inv., varav ca 10 % svenskspråkiga. Denna minoritet betjänades bl.a. av två svenska läroverk, av vilka det äldre, en flickskola, var grundat redan 1857. Savolaxbanan blev dragen till K. 1889. Kallabroarna öppnades för trafik 1932 och gav staden landsvägsförbindelse norrut.
Efter förlusten av Saima kanal 1944 gick sjöfarten, som särskilt i slutet av 1800-t. varit mycket omfattande, tillbaka. K. erhöll 1968 åter (genom den nya kanalen) förbindelse med havet och har sedan dess utvecklats till en av de viktigaste hamnarna inom Saimenområdet.
Bebyggelsen i den äldsta delen av staden följer ett strängt rutmönster. Envånings trähus av den typ som upptar hela kvarterssidor satte tidigare sin prägel på stadskärnan, som dock under decennierna efter andra världskriget helt ändrade karaktär. Enhetlig trähusbebyggelse av ursprungligt snitt påträffas idag endast i ett museikvarter, som invigdes till friluftsmuseum 1982. Det berömda torget med sina kalakukkoförsäljare flankeras bl.a. av stadshuset (F.A. Sjöström, 1884). Invid saluhallen på torget står en naivistisk staty, "Veljmies", som utförts av H. Konttinen (1959, föreställer en man hållande en fisk). Samme konstnär har gjort statyn över löparen Hannes Kolehmainen, rest 1953 på Väinölänniemi udde, som har plats för olika idrottsliga aktiviteter (i stadens ägo sedan 1858). Ett betydande konstverk är vidare minnesstoden över Minna Canth (E. Halonen, 1937) i en park i utkanterna av stadens centrum. Invid domkyrkan (J. Rijf, 1815) står Johannes Takanens byst av J.V. Snellman (1886). Bland övriga byggnader märks Finlands Bank (J.V. Strömberg, 1912), stadsmuseet (J.V. Strömberg, 1907), stadsteatern (R.V. Luukkonen/H. Stenros, 1963), stadsbiblioteket (M. Hakala, 1967), Puijo kapell (P. Riihelä/O. Kivinen, 1957) och Männistö kyrka (J. Leiviskä, 1992) samt Räddningsinstitutet (M. Heikkinen/M. Komonen, 1992-95). Efter andra världskriget har områden med flervånings- och höghus uppkommit bl.a. i dalen mellan Puijo och stadens centrum, medan stadsdelar där villabebyggelsen dominerar finns t.ex. i v. På öar s. om stadens centrum projekterades under 2000-talets första decennium en "skärgårdsstad" för ca 10 000 inv.; denna förbinds med centrum av en 6 km lång "skärgårdsgata".
De största arbetsgivarna på orten finns inom den offentliga sektorn, utom staden själv bl.a. universitetssjukhuset, invigt 1959 (V. Larkas/J. Paatela, tillbyggnad K. Virta/H. Hoppania, 1987), Kuopio universitet (sedan 1.1.2010 en del av Östra Finlands universitet) och Posten Finland Ab (num. Itella Abp). Där finns även ett flertal interregionala förvaltningsorgan, bl.a. Östra Finlands hovrätt (inrättad 1940). K. är vidare ett viktigt centrum för parti- och detaljhandeln, med anor från flera handelshus som uppstod under 1800-t., av vilka Herman Saastamoinens var det mest kända. Kuopioregionen har bl.a. skogsindustri samt metall-, livsmedels- och läkemedelsindustri; den har även en växande IT-sektor. Bland företag märks kartongfabriken Savon sellu (gr. 1962, inledde driften 1968, förvärvad av den irländska Smurfit-koncernen 2004, 180 anst. 2010) och livsmedelsföretaget Atria Oyj (gr. 1903, 200 anst. 2010). Av yngre företag kan nämnas Bella veneet Oy (gr. 1970), som är Nordens ledande tillverkare av glasfiberbåtar, och läkemedelsföretaget Ark Therapeutics Oy (gr. 1993), som har utvecklat bl.a. cancermediciner.
K. är beläget vid riksväg 5, som är utbyggd till motorväg från stadens s. utkanter till Siilinjärvi i n. Stadens flygplats ligger i Rissala 18 km n.o. om centrum; flygfältet är även förläggningsort för Karelens flygflottilj. Bland inrättningar märks Niuvanniemi mentalsjukhus (gr. 1885), som är en av landets få kvarvarande statliga anstalter inom mentalvården.
Staden var biskopssäte 1851-1900 och blev det på nytt 1939 (Kuopio stift); den är sedan 1944 dessutom säte för den grekisk-ortodoxa ärkebiskopen (Ortodoxa kyrkosamfundet). K., som blev universitetsstad på 1970- o. 80-t., är vidare ett kulturellt centrum för ö. Finland och förvaltar i detta avseende traditioner från 1800-t., då bl.a. J.V. Snellman samt senare bl.a. Minna Canth och Juhani Aho bidrog till höjandet av kulturlivet i staden. Dess teatertraditioner går tillbaka till svenska tiden; 1882 erhöll K. ett eget teaterhus. Stadsteatern grundades 1902. J.V. Snellmans hus inrättades 1981 till museum. I staden utkommer sedan 1907 dagstidningen Savon Sanomat. Av regelbundet återkommande kulturevenemang kan nämnas den årliga dans- och musikfestivalen (danskonst). En betydande sevärdhet är det Ortodoxa kyrkomuseet (D. Englund, 1969), unikt i västerlandet, gr. 1957; dess rika samlingar av ikoner m.m. härstammar till största delen från de numera bortom gränsen belägna klostren i Valamo, Konevits och Petsamo.
Vid ingången av 2011 införlivades Karttula kommun med K. (J.M. Salenius/E. Vaaramaa, Kuopion kaupungin historia, 2 bd, 1909-32; Kuopion historia, 3 bd, 1982-2000; Kuopion pitäjän kirja, 1975; M. Kinnunen/K. Piironen, Sanan valtaa Kallaveden kaupungissa, 2 bd, 1982; A. Tikkanen, K. vuosisatojen saatossa, 1982; M. Mönkkönen, Kuopion historia VII; 1996; T. Tuomisto, Puutalokaupunki kasvoi, 2002)
Kuopio. Grannkommunen Karttula i väster införlivades med staden 2011. Karta: Arttu Paarlahti. Källa för areal- och befolkningsuppgifter: Statistikcentralen.
Kuopio saluhall är ett verk av J.V. Strömberg och stod färdig 1902. Den utvidgades 1914 enligt ritningar av A. Sirelius och fick sitt nuvarande utseende 1973, då färgsättningen förnyades. I förgrunden fontänskulpturen "Veljmies". Foto: Sakari Niemi.
Bildkälla: Finl. kommunförbund.