Gustav III (född 24/1 1746 Stockholm, död där 29/3 1792), Sveriges konung från 1771, son till konung Adolf Fredrik och drottning Lovisa Ulrika. G. uppfostrades sedan unga år till ett liv i offentligheten, men utbildningen präglades av en ständig konflikt mellan de maktägande ständerna och föräldrarnas ambitioner att öka kungamakten. Han gjorde efter faderns död ett försök att försona hattar och mössor och genomförde sedan detta misslyckats en statsvälvning 19/8 1772. Enligt den ursprungliga planen skulle militärresningar utbryta samtidigt i Finland och i Skåne, men då J.M. Sprengtporten med trupperna från Finland anlände till Sverige hade G. redan 21/8 1772 genomdrivit en ny regeringsform som avslutade det rådande ständerväldet och den s.k. frihetstiden. Regeringsformen som tillförsäkrade kungen, i Finland senare kejsaren, ett betydande inflytande över rikets styrelse, var t.o.m. regeringsformen 1919 Finlands viktigaste grundlag.
G. företog flera resor i Finland, både i freds- och krigstid. Sommaren 1775 genomfördes en vidsträckt resa genom Finland, som förde kungen bl.a. till Åbo, Hfrs, Borgå, Lovisa och till den dåv. gränsen vid Kymmene älv och därifrån till Tammerfors, där G. fyra år senare grundade en stad. Andra städer han grundade var Kuopio och Kaskö. Tavastehus, som G. också besökte år 1775, flyttades på kungligt beslut år 1777 till sitt nuvarande ställe i samband med en utvidgning av det gamla slottet och fästningen.
G:s första regeringstid var fylld av ett intensivt reformarbete, som i Finland tog sig uttryck bl.a. i en ny länsindelning och i inrättandet av Vasa hovrätt (1776), påskyndad storskiftes- och nybyggnadsverksamhet och stärkt försvar. Snart framträdde dock ett växande missnöje, särskilt inom adeln. G. kritiserades för att utveckla ett påkostat nöjesliv och för sitt intresse för teater, tornerspel och fester, bl.a. tillsammans med den från Finland härstammande G.M. Armfelt som på 1780-t. gjorde karriär vid det svenska hovet som kungens gunstling.
G:s krigspolitiska ambitioner förde honom på slutgiltig kollisionskurs med oppositionen. G. hade planerat att erövra Norge av Danmark, men vände sedermera blickarna österut och ett krig mellan Sverige och Ryssland bröt ut sommaren 1788. En djärv anfallsplan mot Petersburg, uppgjord av generaladjutanten J.C. Toll, strandade med slaget vid Hogland 17/7 1788. Samma sommar utbröt ett officersmyteri (Anjalaförbundet). Kriget uppfattades som olagligt eftersom regeringsformen stadgade att anfallskrig inte kunde inledas utan ständernas medgivande, något som G. hade kringgått genom att iscensätta ett ryskt anfall. G. lyckades dock omintetgöra oppositionen, främst med stöd av de ofrälse stånden. 1789 genomdrev han i den på våren sammankallade riksdagen förenings- och säkerhetsakten, som gav monarken i det närmaste oinskränkt makt samtidigt som de ofrälse vann privilegier på adelsståndets bekostnad. Kriget med Ryssland slutade efter den svenska segern vid Svensksund 10/7 1790 och fred slöts utan landavträdelser i Värälä 14/8 1790. Efter kriget förenades G. och Katarina II av en gemensam ovilja mot det revolutionära Frankrike. G. hann dock inte genomföra några krigsplaner mot dessa "Europas orangutanger". Han avled som offer för en adelssammansvärjning 1792 av skottskador från ett attentat på en operamaskerad. (B. Hennings, G., 1957; G. Nikander, Gustaviansk politik i Finland, 1958; E. Lönnroth, Den stora rollen: kung G. spelad av honom själv, 1986; G:s ryska krig, red. G. Artéus, 1992; M-Ch. Skuncke, G.: det offentliga barnet: en prins retoriska och politiska uppfostran, 1993; E. Dahlbäck, G:s finska eriksgata och besöket i Helsingfors, i Konungen reser, 2000; H. Tandefelt, Den gode konungen och hans folk i 1700-talets svenska rike, i Konungen reser, 2000, Konsten att härska. Gustaf III inför sina undersåtar, 2008) (Henrika Tandefelt)
G. företog flera resor i Finland, både i freds- och krigstid. Sommaren 1775 genomfördes en vidsträckt resa genom Finland, som förde kungen bl.a. till Åbo, Hfrs, Borgå, Lovisa och till den dåv. gränsen vid Kymmene älv och därifrån till Tammerfors, där G. fyra år senare grundade en stad. Andra städer han grundade var Kuopio och Kaskö. Tavastehus, som G. också besökte år 1775, flyttades på kungligt beslut år 1777 till sitt nuvarande ställe i samband med en utvidgning av det gamla slottet och fästningen.
G:s första regeringstid var fylld av ett intensivt reformarbete, som i Finland tog sig uttryck bl.a. i en ny länsindelning och i inrättandet av Vasa hovrätt (1776), påskyndad storskiftes- och nybyggnadsverksamhet och stärkt försvar. Snart framträdde dock ett växande missnöje, särskilt inom adeln. G. kritiserades för att utveckla ett påkostat nöjesliv och för sitt intresse för teater, tornerspel och fester, bl.a. tillsammans med den från Finland härstammande G.M. Armfelt som på 1780-t. gjorde karriär vid det svenska hovet som kungens gunstling.
G:s krigspolitiska ambitioner förde honom på slutgiltig kollisionskurs med oppositionen. G. hade planerat att erövra Norge av Danmark, men vände sedermera blickarna österut och ett krig mellan Sverige och Ryssland bröt ut sommaren 1788. En djärv anfallsplan mot Petersburg, uppgjord av generaladjutanten J.C. Toll, strandade med slaget vid Hogland 17/7 1788. Samma sommar utbröt ett officersmyteri (Anjalaförbundet). Kriget uppfattades som olagligt eftersom regeringsformen stadgade att anfallskrig inte kunde inledas utan ständernas medgivande, något som G. hade kringgått genom att iscensätta ett ryskt anfall. G. lyckades dock omintetgöra oppositionen, främst med stöd av de ofrälse stånden. 1789 genomdrev han i den på våren sammankallade riksdagen förenings- och säkerhetsakten, som gav monarken i det närmaste oinskränkt makt samtidigt som de ofrälse vann privilegier på adelsståndets bekostnad. Kriget med Ryssland slutade efter den svenska segern vid Svensksund 10/7 1790 och fred slöts utan landavträdelser i Värälä 14/8 1790. Efter kriget förenades G. och Katarina II av en gemensam ovilja mot det revolutionära Frankrike. G. hann dock inte genomföra några krigsplaner mot dessa "Europas orangutanger". Han avled som offer för en adelssammansvärjning 1792 av skottskador från ett attentat på en operamaskerad. (B. Hennings, G., 1957; G. Nikander, Gustaviansk politik i Finland, 1958; E. Lönnroth, Den stora rollen: kung G. spelad av honom själv, 1986; G:s ryska krig, red. G. Artéus, 1992; M-Ch. Skuncke, G.: det offentliga barnet: en prins retoriska och politiska uppfostran, 1993; E. Dahlbäck, G:s finska eriksgata och besöket i Helsingfors, i Konungen reser, 2000; H. Tandefelt, Den gode konungen och hans folk i 1700-talets svenska rike, i Konungen reser, 2000, Konsten att härska. Gustaf III inför sina undersåtar, 2008) (Henrika Tandefelt)
Gustav III åtnjöt i Finland ett kraftigt stöd för sin statskupp, men möttes senare av starkt missnöje, bl.a. i form av Anjalaförbundet. Schildts bildarkiv.