krigsfångar. Under det svenska rikets många krig med Ryssland förekom krigsfångar i större antal bl.a. under stora nordiska kriget i början av 1700-talet. Fientligheterna varade då i flera decennier och fångenskapen medförde en lång vistelse i Sibirien. Där uppstod genom förmedling av tyska medkrigsfångar en pietistisk väckelse, som sedan spreds i hemlandet av de återvändande krigsfångarna (se t.ex. Creutz, Karl Gustaf och Lauraeus, Gabriel).
Under kriget 1918 togs ett stort antal fångar, särskilt av den segrande vita armén, som upprättade stora fångläger på olika håll, främst i s. Finland (bl.a. på Sveaborg och i Ekenäs). Flertalet röda fångar blev relativt snabbt frigivna, men så många som 13 400 omkom även av svält, sjukdomar och andra umbäranden (inbördeskriget).
Efter vinterkriget 1939-40 återsände Sovjetunionen 847 och Finland 5 277 krigsfångar. Under fortsättningskriget råkade ca 3 500 finländare i krigsfångenskap. Av dem återvände 1 900, den siste 1959. Sammanlagt ca 1 000 krigsfångar avled i sovjetisk fångenskap. Sovjetunionen bröt i flera avseenden mot internationella normer när det gällde behandlingen av de finländska krigsfångarna, men dessa drabbades inte av sådana utrotningsaktioner som t.ex. tillfångatagna tyskar och polacker. De finländska krigsfångarna utgjorde små minoriteter inom de sovjetiska lägren, där tyskarna var i majoritet, och utsattes ibland för trakasserier av medfångar. Krigsfångar från Finland blev även föremål för bolsjevistisk propaganda och övertalningsförsök att ställa upp som spioner. Efter hemkomsten övervakade kontrollkommissionen och inhemska kommunister att de inte yppade något om förhållandena i lägren.
Finland tog under kriget 1941-44 ca 64 000 krigsfångar, av vilka en del insattes i produktivt arbete, bl.a. inom lantbruket. Största delen av de sovjetiska fångarna förvarades dock i ett tjugotal läger - officerarna internerades i reservfängelset i Kjulo - där dödligheten periodvis kunde vara skrämmande hög, särskilt vintern 1941-42, då livsmedelsläget i landet var synnerligen dåligt. Orsaken till massdöden var uppenbarligen inte brist på näring, utan smittsamma sjukdomar.
Sammanlagt avled inemot 19 000 krigsfångar (dödligheten steg därmed till 29 %), medan 43 000 återsändes till Sovjetunionen, 900 arkebuserades och 700 rapporterades ha rymt. Till Tyskland överlämnades omkring 3 000 sovjetiska krigsfångar som finländska trupper tagit.
Efter Lapplandskriget 1944-45 hemsändes 146 finländska kkrigsfångar över Norge. Tyskarna hade lyckats övertala ett 50-tal av dessa att ta värvning i SS (motståndsrörelsen). Ett antal finländska sjömän internerades i tyska läger sedan Finland brutit förbindelserna med Tyskland hösten 1944.
En intresseorganisation för f.d. krigsfångar, föreningen Sotavangit, grundades 1969. Staten utbetalade 1973-74 en engångsersättning till fångar från kriget 1918 och krigen 1939-45. (N. Wikberg, Jag var krigsfånge, 1941; T. Sarimo, Krigsfånge i Sovjet, 1941; E. Kansanaho, Heränneitä karoliineja, 1950, 2:a uppl. Siperia opetti, 2002; A. Rintala, Sotavankina Neuvostoliitossa, 1956; J. Paavolainen, Vankileirit Suomessa 1918, 1971; J. Summanen, Sotavanki, 1979; E. Pietola, Sotavangit Suomessa 1941-1944, 1987; K. Westlin, Två år i rysk fångenskap, 1987; P. Pöytäsaari, Sotavangin katkera taival, 1989; T. Alava, Sotavangit r.y. 1969-1989, 1989; R. Hanski, Behandlingen av krigsfångar under vinter- och fortsättningskriget, 1990; M. Saari, Sotavangin tilitystä, 1991; T. Martikainen, Talvisodan evakot ja siviilisotavangit, 2000; Suomalaiset sotavangit Neuvostoliitossa 1941-44, red. T. Malmi, 2 bd, 2001-02; P.H. Tikkanen, Sotavangit, 2002; T. Alava/D. Frolov/R. Nikkilä, Rukiver!, 2002; Vihollisen armoilla, red. H. Roiko-Jokela, 2004; D. Frolov, Sotavankina Neuvostoliitossa: Suomalaiset NKVD:n leireissä talvi- ja jatkosodan aikana, 2004)
Under kriget 1918 togs ett stort antal fångar, särskilt av den segrande vita armén, som upprättade stora fångläger på olika håll, främst i s. Finland (bl.a. på Sveaborg och i Ekenäs). Flertalet röda fångar blev relativt snabbt frigivna, men så många som 13 400 omkom även av svält, sjukdomar och andra umbäranden (inbördeskriget).
Efter vinterkriget 1939-40 återsände Sovjetunionen 847 och Finland 5 277 krigsfångar. Under fortsättningskriget råkade ca 3 500 finländare i krigsfångenskap. Av dem återvände 1 900, den siste 1959. Sammanlagt ca 1 000 krigsfångar avled i sovjetisk fångenskap. Sovjetunionen bröt i flera avseenden mot internationella normer när det gällde behandlingen av de finländska krigsfångarna, men dessa drabbades inte av sådana utrotningsaktioner som t.ex. tillfångatagna tyskar och polacker. De finländska krigsfångarna utgjorde små minoriteter inom de sovjetiska lägren, där tyskarna var i majoritet, och utsattes ibland för trakasserier av medfångar. Krigsfångar från Finland blev även föremål för bolsjevistisk propaganda och övertalningsförsök att ställa upp som spioner. Efter hemkomsten övervakade kontrollkommissionen och inhemska kommunister att de inte yppade något om förhållandena i lägren.
Finland tog under kriget 1941-44 ca 64 000 krigsfångar, av vilka en del insattes i produktivt arbete, bl.a. inom lantbruket. Största delen av de sovjetiska fångarna förvarades dock i ett tjugotal läger - officerarna internerades i reservfängelset i Kjulo - där dödligheten periodvis kunde vara skrämmande hög, särskilt vintern 1941-42, då livsmedelsläget i landet var synnerligen dåligt. Orsaken till massdöden var uppenbarligen inte brist på näring, utan smittsamma sjukdomar.
Sammanlagt avled inemot 19 000 krigsfångar (dödligheten steg därmed till 29 %), medan 43 000 återsändes till Sovjetunionen, 900 arkebuserades och 700 rapporterades ha rymt. Till Tyskland överlämnades omkring 3 000 sovjetiska krigsfångar som finländska trupper tagit.
Efter Lapplandskriget 1944-45 hemsändes 146 finländska kkrigsfångar över Norge. Tyskarna hade lyckats övertala ett 50-tal av dessa att ta värvning i SS (motståndsrörelsen). Ett antal finländska sjömän internerades i tyska läger sedan Finland brutit förbindelserna med Tyskland hösten 1944.
En intresseorganisation för f.d. krigsfångar, föreningen Sotavangit, grundades 1969. Staten utbetalade 1973-74 en engångsersättning till fångar från kriget 1918 och krigen 1939-45. (N. Wikberg, Jag var krigsfånge, 1941; T. Sarimo, Krigsfånge i Sovjet, 1941; E. Kansanaho, Heränneitä karoliineja, 1950, 2:a uppl. Siperia opetti, 2002; A. Rintala, Sotavankina Neuvostoliitossa, 1956; J. Paavolainen, Vankileirit Suomessa 1918, 1971; J. Summanen, Sotavanki, 1979; E. Pietola, Sotavangit Suomessa 1941-1944, 1987; K. Westlin, Två år i rysk fångenskap, 1987; P. Pöytäsaari, Sotavangin katkera taival, 1989; T. Alava, Sotavangit r.y. 1969-1989, 1989; R. Hanski, Behandlingen av krigsfångar under vinter- och fortsättningskriget, 1990; M. Saari, Sotavangin tilitystä, 1991; T. Martikainen, Talvisodan evakot ja siviilisotavangit, 2000; Suomalaiset sotavangit Neuvostoliitossa 1941-44, red. T. Malmi, 2 bd, 2001-02; P.H. Tikkanen, Sotavangit, 2002; T. Alava/D. Frolov/R. Nikkilä, Rukiver!, 2002; Vihollisen armoilla, red. H. Roiko-Jokela, 2004; D. Frolov, Sotavankina Neuvostoliitossa: Suomalaiset NKVD:n leireissä talvi- ja jatkosodan aikana, 2004)