kartor och kartografi. Araben Idrisis världskarta från 1154 är den första karta som berör även Finland. Övriga medeltida kartverk bidrog inte mycket till kännedomen om landets konturer; först J. Ziegler (1532), Olaus Magnus (1539), Lucas Waghenaer (1584) och Gerardus Mercator (1595) kunde ge detaljupplysningar om Finland. Anders Bureus kartor över Lappland (1611) och Nordeuropa (1626) grundade sig på vetenskapliga mätningar och överträffade därför alla föregångare i tillförlitlighet. Finland avbildades i stort sett riktigt på Bureus karta.
Finlands kartläggning kan sägas ha börjat 1633, då landets första lantmätare utnämndes. Samma år publicerades Nicolas Piscators karta över Skandinavien, som överträffade Bureus karta i exakthet. De kartografiska arbetena leddes av Lantmäterikontoret i Stockholm till 1796, då bergsrådet Samuel Gustav Hermelin, biträdd av Carl Petter Hällström (1774-1836), en bror till Gustaf Gabriel Hällström, tog vid. Det Hermelinska kartverket (1796-1818) var epokgörande även för Finland. Den 1777 organiserade Rekognosceringsbrigaden (Rekognosceringskåren) för Finland utförde under Carl Nathanael Klerckers ledning ett tusental kartblad som tillsammans torde utgöra den äldsta kända militärtopografiska kartan i världen (förvaras i Krigsarkivet i Stockholm, bladen över Finland utgavs 1989 i bokform under titeln Konungens kartverk från Finland).
Under ryska tiden från och med 1812 verkställdes de kartografiska arbetena av generallantmäterikontoret, 1848 omdöpt till överstyrelsen för lantmäteriet (från 1918 lantmäteristyrelsen). Den topografiska kartläggningen var hemligstämplad och handhades av de ryska myndigheterna. De ryska topografiska kartorna (1:21 000, 1:42 000 och 1:84 000) publicerades senare och täcker en betydande del av s. Finland. Claes Wilhelm Gyldéns karta i skalan 1:100 000 hör till de första i världen där även höjdförhållandena framgår. Utgående från storskifteskartor började man 1828 uppgöra sockenkartor (1:20 000), som sedan mätningsmetoderna förbättrats utkom i ny följd 1899-1950. Sockenkartorna låg till grund för häradskartor (1:100 000), från 1912 kallade ekonomiska kartor, utgivna 1841-1955. 1873 färdigställdes en generalkarta över Finland (1:400 000) i 30 blad, som publicerats i flera korrigerade upplagor, senast 1966. År 1987 färdigställdes en tredje upplaga av generalkartan bestående av sex stora blad.
Sedan Finland blivit självständigt, kunde verksamheten påskyndas bl.a. genom flygfotografering, som togs i bruk i början av 1930-t. Geodetiska institutet, gr. 1918, har utfört ortbestämningar, triangulationer och precisionsavvägningar bl.a för att skapa en exakt bas för landets topografiska kartläggning. 1947 igångsatte lantmäteristyrelsen i samarbete med topografkåren ett nytt projekt som syftade till kartläggning av hela landet i skalan 1:20 000. För s. och mell. Finland uppgjordes en grundkarta, som utgavs bladvis i femfärgstryck och som för landets n. delar motsvarades av en topografisk karta, tryckt i tre färger. Fältarbetena för detta storstilade kartläggningsprogram slutfördes 1975 och två år senare förelåg grundkartan komplett i 3 712 blad. Med utnyttjande av samma material uppgjordes samtidigt en ny riksomfattande topografisk karta (1:100 000) och en ny generalkarta (1:400 000) i 49 blad. Grundkartan förnyas kontinuerligt. Arbetet på en ortofotokarta i skalan 1:5 000, som är avsedd att täcka hela landet, inleddes 1981 på n. Åland.
Lantmäteristyrelsens, numera Lantmäteriverkets (lantmäteriväsen), kartografiska avdelning, som årligen (sedan 1970) publicerar en förteckning över tillbudsstående kartor, utger även kartor för en mängd specialändamål, t.ex. Vägkarta över Finland (1:200 000), Bilistens vägkarta (1:800 000), friluftskartor och olika tematiska kartor. Sjökort och hamnkartor utges av Sjöfartsverkets sjökartsavdelning, geologiska kartor av Geologiska forskningsanstalten och agrogeologiska kartor av Forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsekonomi. För förberedande behandling av principiella och vittbärande ärenden som ansluter sig till kartverksområdet och för främjande och koordinering av samarbetet inom detta område finns i anslutning till Lantmäteriverket en kartverksdelegation, inrättad 1973 genom förordning.
Finlands nationalatlas, Atlas över Finland, utgiven av Geografiska sällskapet i Finland (geografi), var då den första gången utkom 1899 (6:e uppl. 1999) ett banbrytande arbete; den beledsagades av textband som ger en översikt över naturförhållanden, bosättning, näringsliv och sociala förhållanden vid den aktuella tidpunkten. Av samma typ är Atlas över Skärgårds-Finland, utgiven 1960 av Nordenskiöld-samfundet i Finland. (Suomen maantieteen käsikirja, 1938; Vanhojen karttojen Suomi, red. H. Rosberg/J. Järppinen, 1984; E.van Mingroot/E. van Ermen, Suomen ja Skandinavian vanhoja karttoja, 1988; The routes of the sea: sea chart from the 16th century to present times, red. C.H. Ericsson, 1988; S. Kepsu, Kuninkaan kartasto Suomesta 1776-1805, 1989; E. Fredrikson, Suomi 500 vuotta Euroopan kartalla, 1993, 2:a uppl. 2002; J. Kostedt, Cartographia urbium Finnicarum: Suomen kaupunkien kaupunkikartografia 1600-luvulla ja 1700-luvun alussa, 1995; S. Suvanto, Farlederna berättar, Gamla sjökort över Finlands skärgård, 1997; O. Niemelä, Suomen karttojen tarina 1633-1997, 1998; H. Rantatupa, red., Kartta historian lähteenä, 2000)
Finlands kartläggning kan sägas ha börjat 1633, då landets första lantmätare utnämndes. Samma år publicerades Nicolas Piscators karta över Skandinavien, som överträffade Bureus karta i exakthet. De kartografiska arbetena leddes av Lantmäterikontoret i Stockholm till 1796, då bergsrådet Samuel Gustav Hermelin, biträdd av Carl Petter Hällström (1774-1836), en bror till Gustaf Gabriel Hällström, tog vid. Det Hermelinska kartverket (1796-1818) var epokgörande även för Finland. Den 1777 organiserade Rekognosceringsbrigaden (Rekognosceringskåren) för Finland utförde under Carl Nathanael Klerckers ledning ett tusental kartblad som tillsammans torde utgöra den äldsta kända militärtopografiska kartan i världen (förvaras i Krigsarkivet i Stockholm, bladen över Finland utgavs 1989 i bokform under titeln Konungens kartverk från Finland).
Under ryska tiden från och med 1812 verkställdes de kartografiska arbetena av generallantmäterikontoret, 1848 omdöpt till överstyrelsen för lantmäteriet (från 1918 lantmäteristyrelsen). Den topografiska kartläggningen var hemligstämplad och handhades av de ryska myndigheterna. De ryska topografiska kartorna (1:21 000, 1:42 000 och 1:84 000) publicerades senare och täcker en betydande del av s. Finland. Claes Wilhelm Gyldéns karta i skalan 1:100 000 hör till de första i världen där även höjdförhållandena framgår. Utgående från storskifteskartor började man 1828 uppgöra sockenkartor (1:20 000), som sedan mätningsmetoderna förbättrats utkom i ny följd 1899-1950. Sockenkartorna låg till grund för häradskartor (1:100 000), från 1912 kallade ekonomiska kartor, utgivna 1841-1955. 1873 färdigställdes en generalkarta över Finland (1:400 000) i 30 blad, som publicerats i flera korrigerade upplagor, senast 1966. År 1987 färdigställdes en tredje upplaga av generalkartan bestående av sex stora blad.
Sedan Finland blivit självständigt, kunde verksamheten påskyndas bl.a. genom flygfotografering, som togs i bruk i början av 1930-t. Geodetiska institutet, gr. 1918, har utfört ortbestämningar, triangulationer och precisionsavvägningar bl.a för att skapa en exakt bas för landets topografiska kartläggning. 1947 igångsatte lantmäteristyrelsen i samarbete med topografkåren ett nytt projekt som syftade till kartläggning av hela landet i skalan 1:20 000. För s. och mell. Finland uppgjordes en grundkarta, som utgavs bladvis i femfärgstryck och som för landets n. delar motsvarades av en topografisk karta, tryckt i tre färger. Fältarbetena för detta storstilade kartläggningsprogram slutfördes 1975 och två år senare förelåg grundkartan komplett i 3 712 blad. Med utnyttjande av samma material uppgjordes samtidigt en ny riksomfattande topografisk karta (1:100 000) och en ny generalkarta (1:400 000) i 49 blad. Grundkartan förnyas kontinuerligt. Arbetet på en ortofotokarta i skalan 1:5 000, som är avsedd att täcka hela landet, inleddes 1981 på n. Åland.
Lantmäteristyrelsens, numera Lantmäteriverkets (lantmäteriväsen), kartografiska avdelning, som årligen (sedan 1970) publicerar en förteckning över tillbudsstående kartor, utger även kartor för en mängd specialändamål, t.ex. Vägkarta över Finland (1:200 000), Bilistens vägkarta (1:800 000), friluftskartor och olika tematiska kartor. Sjökort och hamnkartor utges av Sjöfartsverkets sjökartsavdelning, geologiska kartor av Geologiska forskningsanstalten och agrogeologiska kartor av Forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsekonomi. För förberedande behandling av principiella och vittbärande ärenden som ansluter sig till kartverksområdet och för främjande och koordinering av samarbetet inom detta område finns i anslutning till Lantmäteriverket en kartverksdelegation, inrättad 1973 genom förordning.
Finlands nationalatlas, Atlas över Finland, utgiven av Geografiska sällskapet i Finland (geografi), var då den första gången utkom 1899 (6:e uppl. 1999) ett banbrytande arbete; den beledsagades av textband som ger en översikt över naturförhållanden, bosättning, näringsliv och sociala förhållanden vid den aktuella tidpunkten. Av samma typ är Atlas över Skärgårds-Finland, utgiven 1960 av Nordenskiöld-samfundet i Finland. (Suomen maantieteen käsikirja, 1938; Vanhojen karttojen Suomi, red. H. Rosberg/J. Järppinen, 1984; E.van Mingroot/E. van Ermen, Suomen ja Skandinavian vanhoja karttoja, 1988; The routes of the sea: sea chart from the 16th century to present times, red. C.H. Ericsson, 1988; S. Kepsu, Kuninkaan kartasto Suomesta 1776-1805, 1989; E. Fredrikson, Suomi 500 vuotta Euroopan kartalla, 1993, 2:a uppl. 2002; J. Kostedt, Cartographia urbium Finnicarum: Suomen kaupunkien kaupunkikartografia 1600-luvulla ja 1700-luvun alussa, 1995; S. Suvanto, Farlederna berättar, Gamla sjökort över Finlands skärgård, 1997; O. Niemelä, Suomen karttojen tarina 1633-1997, 1998; H. Rantatupa, red., Kartta historian lähteenä, 2000)
kartor. Två blad som visar kartografins utveckling mot allt större exakthet kring sekelskiftet 1600. Det övre ingår i en 1621 publicerad utgåva av holländaren Mercators atlas från 1595, medan det nedre är en 1662 i Amsterdam tryckt version av svensken Anders Bureus karta från 1626. Foto: Helsingfors Universitetsbibliotek.