finländare, invånare i Finland, oberoende av modersmål. Ordet, som har gammal hävd i nordiskt språkbruk (Finland, avsn. Namnet), användes t.ex. under 1600-talet i handlingar och brev, då man önskade göra åtskillnad mellan det egentliga Sverige och riksdelen Finland. Termen finländsk lanserades i slutet av 1700-talet i Ryssland; så t.ex. blev Viborgska guvernementet 1796 det Finländska, medan Livgardets finländska regemente 1811 uppställdes i Ingermanland. Finländsk hade i ryskt språkbruk en allmän syftning på företeelser av icke-inhemskt ursprung i Finland, medan finsk syftade på det inhemska. En klar distinktion mellan finne och finländare gjordes redan 1829 av finskhetskämpen E.G. Ehrström.
Bruket av orden finländsk och finländare hade således vunnit insteg redan före 1850-talet, nationalitetsrörelsernas genombrottsdecennium. Frågan om finländare i motsats till finne togs upp 1855 av rikssvensken August Sohlman i broschyren Det unga Finland och behandlades fem år senare av initiativtagaren till den svenska nationalitetsrörelsen i Finland, Axel Olof Freudenthal, vilken kanske bör betraktas som terminologins (finländare-finne-finlandssvensk) egentlige upphovsman. Efter att en tid ha varit mer eller mindre bortglömd togs tanken att de som tillhörde den svenska nationaliteten inte skulle kallas finnar upp på nytt i början av 1900-talet, bl.a. i kretsen kring Arvid Mörne. För en språklig klarläggning av begreppen verkade nu i synnerhet Studentbladet under Hugo J. Ekholms (sedermera Ekhammar) redaktörskap och 1913 omfattades idén enhälligt av ett allmänt svenskt studentmöte. I samband med den kamp finlandssvenskarna hade att utkämpa sedan Finland blivit självständigt, vann benämningen finländare burskap i den svenska pressen i Finland (t.ex. Hufvudstadsbladet bestämde sig för ordet redan 1916) och den har numera helt införlivats med finlandssvenskt språkbruk. Svenska folkpartiets partidag fastslog dess användning 1926, och 1946 ställde sig Svenska Finlands folkting definitivt bakom finländare och finländsk efter att redan tidigare ha gett beteckningarna aktivt stöd. De väckte under språkstridens dagar kraftig opposition på finskt håll; i rikssvenskt språkbruk har en viss inkonsekvens varit rådande även sedan Svenska Akademien 1959 fastställde den riktiga användningen av orden finländare och finländsk. (B. Colliander, Finländsk. Ordet och begreppet, 1945; O. Mustelin, Finländsk och f., 1962)
Bruket av orden finländsk och finländare hade således vunnit insteg redan före 1850-talet, nationalitetsrörelsernas genombrottsdecennium. Frågan om finländare i motsats till finne togs upp 1855 av rikssvensken August Sohlman i broschyren Det unga Finland och behandlades fem år senare av initiativtagaren till den svenska nationalitetsrörelsen i Finland, Axel Olof Freudenthal, vilken kanske bör betraktas som terminologins (finländare-finne-finlandssvensk) egentlige upphovsman. Efter att en tid ha varit mer eller mindre bortglömd togs tanken att de som tillhörde den svenska nationaliteten inte skulle kallas finnar upp på nytt i början av 1900-talet, bl.a. i kretsen kring Arvid Mörne. För en språklig klarläggning av begreppen verkade nu i synnerhet Studentbladet under Hugo J. Ekholms (sedermera Ekhammar) redaktörskap och 1913 omfattades idén enhälligt av ett allmänt svenskt studentmöte. I samband med den kamp finlandssvenskarna hade att utkämpa sedan Finland blivit självständigt, vann benämningen finländare burskap i den svenska pressen i Finland (t.ex. Hufvudstadsbladet bestämde sig för ordet redan 1916) och den har numera helt införlivats med finlandssvenskt språkbruk. Svenska folkpartiets partidag fastslog dess användning 1926, och 1946 ställde sig Svenska Finlands folkting definitivt bakom finländare och finländsk efter att redan tidigare ha gett beteckningarna aktivt stöd. De väckte under språkstridens dagar kraftig opposition på finskt håll; i rikssvenskt språkbruk har en viss inkonsekvens varit rådande även sedan Svenska Akademien 1959 fastställde den riktiga användningen av orden finländare och finländsk. (B. Colliander, Finländsk. Ordet och begreppet, 1945; O. Mustelin, Finländsk och f., 1962)