dagdrivarna, beteckning för en generation finlandssvenska intellektuella på 1910-t., vars stämningar präglades av pessimism, skepticism och känslokyla, delvis betingade av den politiska och kulturella situation Finland då befann sig i. Sitt namn fick riktningen efter en roman av Torsten Helsingius, Dagdrivare (1914). Generationens största begåvning var Runar Schildt; dit räknades även Gustav Alm (= Richard Malmberg), Ture Janson, Henrik Hildén, Henning Söderhjelm m.fl.
Novellen var det naturliga uttrycksmedlet för dessa författare, som funnit sin livssyn blottad på all kampens och känslornas romantik, enligt deras mening beundransvärt formulerad av rikssvensken Hjalmar Söderberg. Under hans inflytande utformade de på den grund som Mikael Lybeck lagt inom finlandssvensk prosa en ny stilkonst, vars främsta kännetecken är klarhet, smidighet och en levande språklig rytm. En viss impulsgivande betydelse hade även tiotalets borgerliga realister i Sverige. Denna författargeneration, som i Sverige kallats flanörerna (efter Sigfrid Siwertz roman En flanör, 1914), hämtade vanligen sina motiv ur stadslivet, från krogar och andra tillhåll där dagdrivarstämningen hade en naturlig jordmån. D. kom därigenom att bli skildrarna framom andra av Hfrs före första världskriget med dess säregna blandning av svenskt, finskt och ryskt. (O. Homén, De nya författarna, 1915; J. Salminen, Levande och död tradition, 1963; M. Ciaravolo, En ungdomsvän från Sverige: om mottagandet av Hjalmar Söderbergs verk i Finland 1895-1920, 2000)
Novellen var det naturliga uttrycksmedlet för dessa författare, som funnit sin livssyn blottad på all kampens och känslornas romantik, enligt deras mening beundransvärt formulerad av rikssvensken Hjalmar Söderberg. Under hans inflytande utformade de på den grund som Mikael Lybeck lagt inom finlandssvensk prosa en ny stilkonst, vars främsta kännetecken är klarhet, smidighet och en levande språklig rytm. En viss impulsgivande betydelse hade även tiotalets borgerliga realister i Sverige. Denna författargeneration, som i Sverige kallats flanörerna (efter Sigfrid Siwertz roman En flanör, 1914), hämtade vanligen sina motiv ur stadslivet, från krogar och andra tillhåll där dagdrivarstämningen hade en naturlig jordmån. D. kom därigenom att bli skildrarna framom andra av Hfrs före första världskriget med dess säregna blandning av svenskt, finskt och ryskt. (O. Homén, De nya författarna, 1915; J. Salminen, Levande och död tradition, 1963; M. Ciaravolo, En ungdomsvän från Sverige: om mottagandet av Hjalmar Söderbergs verk i Finland 1895-1920, 2000)