beskattning. Beskattningsrätt tillkommer staten, kommunerna, den ev.-luth. och den ortodoxa kyrkan samt Folkpensionsanstalten. B. leds och övervakas av Skattestyrelsen som är underställd finansministeriet. I anslutning till skattestyrelsen verkar centralskattenämnden.
Skatterna indelas ofta i direkta skatter (t.ex. inkomst- och förmögenhetsskatten samt arvs- och gåvoskatten) och indirekta (t.ex. mervärdesskatt, acciser och tullar). Kännetecknande för de indirekta skatterna är att de betalas av en näringsidkare men inkluderas i varans/tjänstens pris och övervältras till konsumenten. Inkomst- och förmögenhetsskatten till staten samt de kommunala och kyrkliga inkomstskatterna är de mest avkastande. De uppbärs till stor del genom förskottsuppbörd. Skatteuppbörden sköts av de regionala skatteverken (8 st. 2001).
Skatteverken är numera även beskattningsmyndigheter, vilket innebär att beskattningen av alla skattskyldiga sker i ett regionalt skatteverks namn. För de största företagen finns koncernskattecentralen, som även den är ett skatteverk. Den konkreta b. av andra än de största företagen sker dock i de lokala skattebyråerna i skattedistrikten, vilka är ca 80 till antalet och har en skattedirektör som chef. Tidigare verkställdes b. av en skattenämnd bestående av lekmän men med skattedirektören som ordförande. På 1990-t. övergick Finland till tjänstemannabeskattning, vilket innebär, att b. verkställs av de anställda vid skattemyndigheten. Lekmannaelementet kommer in först när den skattskyldige (eller skatteombudet, som företräder skattetagarna) är missnöjd med beskattningen och begär rättelse hos skatterättelsenämnden. Dessa nämnder verkar på hela det regionala skatteverkets område och består av en tjänsteman som ordförande samt skattekunniga lekmän som ledamöter.
B. av inkomst och förmögenhet sker på basis av en årligen ingiven skattedeklaration. Till större delen av löntagarna och pensionärerna skickar skattemyndigheterna numera ut en förhandsifylld deklarationsblankett, som den skattskyldige bör granska och komplettera med uppgifter som skattemyndigheten inte har känt till samt returnera till myndigheten. Arbetsgivare, försäkringsbolag och många andra bör dessutom insända till skattemyndigheten uppgifter om gjorda utbetalningar av löner, pensioner, räntor, dividender m.m. Genom dessa uppgifter kan skattemyndigheten kontrollera deklarationens riktighet. Försummelser från den skattskyldiges sida kan leda till skatteförhöjning och till efterbeskattning under de fem följande åren.
Inkomst- och förmögenhetsskatt. Inkomstskatt utgår enligt inkomstskattelagen av 1992 för den skattskyldiges inkomst under skatteåret. Inkomstskatten till staten indelas i skatt på förvärvsinkomst (lön, pension m.m), som är progressiv, och skatt på kapitalinkomst, som är proportionell (29 %). Till kommunen och kyrkan utgår skatt bara på förvärvsinkomst, enligt den uttaxeringsprocent som fullmäktige för varje år beslutat i slutet av föregående år. Om uttaxeringsprocenten stadgas i kommunallagen. - Förmögenhetsskatten regleras i en lag från 1992 och utgår bara till staten. Skatteprocenten är 0,9 och skatt utgår för en fysisk persons nettoförmögenhet som överstiger 185 000 .
Inga fysiska personer är helt befriade från inkomst- och förmögenhetsskatt. Däremot kan vissa slag av inkomster vara skattefria, antingen på grund av sakens natur (t.ex. barnbidrag, stipendier, skadestånd för sveda och värk) eller för att de beskattas i en annan stat (t.ex. löneinkomst i utlandet). Bland juridiska personer finns det vissa totalbefriade, såsom Finlands Bank, Helsingfors universitet, Utvecklingsområdesfonden, Sitra och Ekokem. Fria från förmögenhetsskatt är även aktiebolag, andelslag, sparbanker och de flesta andra juridiska personer. Allmännyttiga samfund, såsom stiftelser och de flesta ideella föreningar är som huvudregel skattefria, men beskattas dock för inkomst av näringsverksamhet och till förmån för kommunen även för fastighetsinkomst.
Inkomstbeskattningen är avsedd att rikta sig mot den skattskyldiges nettoinkomst. Från bruttoinkomsterna skall därför göras avdrag för kostnader för inkomstens förvärvande och bibehållande (s.k. naturliga avdrag), t.ex. för arbetsredskap, facklitteratur, särskilt arbetsrum m.m. Avdrag för resor mellan bostaden och arbetsplatsen får göras bara enligt kostnaderna för billigaste transportmedel och avdraget är även begränsat med en s.k. självrisk och ett maximibelopp. - Från de naturliga avdragen bör särskiljas levnadskostnader och annan inkomstanvändning (t.ex. gåvor, nöjen o.dyl.), vilka inte är avdragbara.
Utom de naturliga avdragen uppräknas i skattelagen vissa avdrag, som får göras av allmänna rättvise- eller sociala skäl. Det viktigaste är avdraget för pensionsförsäkringspremier, pensionsavdragen vid stats- och kommunalbeskattningen (vilka har syftet att befria de minsta pensionerna från b.), invalidavdraget vid kommunalbeskattningen (motsvaras vid statsbeskattningen av ett avdrag direkt från skatten), studiepenningsavdraget vid kommunalbeskattningen och förvärvsinkomstavdraget vid kommunalbeskattningen.
Sedan alla avdrag gjorts kommer man fram till den beskattningsbara inkomsten. Från den kan ännu göras avdrag för förluster (= mer avdrag än inkomster) som den skattskyldige haft under de senaste tio åren.
Äkta makar beskattas både vid inkomst- och förmögenhetsbeskattningen som separata skattskyldiga. Deras inkomster sammanslås alltså inte, men inte heller får de överta avdrag från varandra. Pensionsförsäkringspremie får dock den ena maken avdra för den andra upp till 2 500 per år. Samboende beskattas lika som äkta makar, om de under skatteåret fortgående har levt under äktenskapsliknande förhållanden, om de har eller har haft ett gemensamt barn eller om de tidigare varit gifta med varandra. Minderåriga barn särbeskattas för inkomst, men sambeskattas för förmögenhet med den förälder vars förmögenhet är större.
För beskattning av gårdsbruk (i praktiken jordbruk) finns det en separat lag från 1967, medan inkomst av näringsverksamhet beskattas i nära samband med bokföringen enligt en lag från 1968. För beräknad inkomst av egen bostad sker inte längre inkomstbeskattning, men alla fastigheter i riket beskattas till förmån för kommunen med fastighetsskatt enligt procentsatser som kommunfullmäktige fastställer.
Arvsskatt uppbärs för alla arvslotter som stiger till minst 3 400 euro. Beskattningen verkställs av skattebyrån på grundval av bouppteckningen, som inom fastställd tid bör inlämnas till skattebyrån. Arvsskatten kompletteras med en gåvoskatt, som uppbärs för gåvor om minst 3 400 euro. Flera sådana gåvor av samma givare under en treårsperiod sammanläggs. Likaså sammanläggs med en arvslott sådana gåvor som erhållits av arvlåtaren inom tre år före dödsfallet. De arvs- och gåvoskattepliktiga indelas i tre skatteklasser. I den första skatteklassen, till vilken hör arvlåtarens/givarens make, barn, barnbarn och föräldrar, är skatten max. 16 %.
Mervärdesskatten (ofta kallad moms) infördes 1941 under namn av omsättningsskatt. Den nuvarande skatten regleras i en lag från 1993, som helt bygger på EU:s mervärdesskattedirektiv. Skatten är i stor utsträckning harmoniserad inom EU och en mindre del av dess avkastning tillfaller EU.
Mervärdesskatten är vid sidan av inkomstskatten statens viktigaste inkomstkälla. Moms skall erläggas vid all slags rörelsemässig försäljning av varor och tjänster i Finland och vid import. Exporten är däremot befriad, men beskattas såsom import i det andra landet.
Mervärdesskattemyndigheter är de tidigare nämnda regionala skatteverken. Över alla mervärdesskattskyldiga förs register. Skatten skall av den skattskyldige inbetalas månatligen utan åtgärd från skattemyndighetens sida. Skattemyndigheten kontrollerar att betalningarna sker och vidtar vid behov åtgärder.
Tull uppbärs när varor införs till EU-området via Finland, men tullintäkterna tillfaller EU och Finland får bara en mindre del i indrivningsprovision. Andra indirekta skatter är acciserna (av vilka de viktigaste, nämligen acciserna på flytande bränslen, alkohol och tobak är i rätt hög grad harmoniserade inom EU), bilskatten, motorfordonsskatten (även kallad dieselskatt) och fordonsskatten. Kommunerna har utöver kommunalskatten och fastighetsskatten rätt att uppbära hundskatt, medan Folkpensionsanstalten har två betydande skattekällor i sjukförsäkringspremien, som betalas av alla fysiska personer, samt arbetsgivarens socialskyddsavgift. Kyrkoskatten debiteras på grundval av den beskattningsbara inkomst som påförts vid kommunalbeskattningen. Det samma gäller sjukförsäkringspremien.
Aktiebolag och andra juridiska personer inkomstbeskattas numera enligt 29 %:s skattefot till förmån för staten. Men de totala skatteintäkterna från samfundssektorn fördelas mellan staten, kommunerna och statskyrkorna enligt procentsatser som har ändrats årligen. Den största andelen tillfaller dock staten. Det totala belopp, som tillfaller kommunerna, fördelas mellan dem enligt komplicerade regler i skatteuppbördslagen. I uträkningen beaktas även de statsandelar staten skall betala till kommunerna.
Skattemyndigheternas beskattningsbeslut kan överklagas av den skattskyldige, men i regel även av ett skatteombud/statsombud till förmån för fiskus. Tidigare har redan nämnts att den första instansen för ändringssökande i inkomst- och förmögenhetsbeskattningen är skatterättelsenämnden inom skatteverkets ämbetsområde. Skatterättelsenämnderna behandlar även rättsyrkanden inom arvs- och gåvobeskattningen samt fastighetsbeskattningen. Vid de övriga skatteformerna kan den skattskyldige i regel begära rättelse hos den myndighet som har verkställt beskattningen. Men om detta inte leder till resultat (eller om skatterättelsenämnden inte godkänt rättelseyrkandet), kan besvär inom alla skatteformer anföras hos den regionala förvaltningsdomstolen och över dess beslut i sista hand hos Högsta förvaltningsdomstolen, där dock tröskeln är hög för att ärendet skall tas upp till prövning i sak. (Edward Andersson)
Skattebetalarnas intressen bevakas av Skattebetalarnas centralförbund. Fackorganisation för tjänstemännen inom skatteförvaltningen är Beskattningstjänstemannaförbundet (Verovirkailijain liitto, Hfrs, gr. 1948, ca 5 200 medl. 2010), som tillhör Pardia. Om beskattningens historia, se bl.a. bevillning, grundskatter, tionde. (J.T. Lappalainen, red., Verotushistoriaa, 1999)
Skatter i Finland 2000-2008
Skatterna indelas ofta i direkta skatter (t.ex. inkomst- och förmögenhetsskatten samt arvs- och gåvoskatten) och indirekta (t.ex. mervärdesskatt, acciser och tullar). Kännetecknande för de indirekta skatterna är att de betalas av en näringsidkare men inkluderas i varans/tjänstens pris och övervältras till konsumenten. Inkomst- och förmögenhetsskatten till staten samt de kommunala och kyrkliga inkomstskatterna är de mest avkastande. De uppbärs till stor del genom förskottsuppbörd. Skatteuppbörden sköts av de regionala skatteverken (8 st. 2001).
Skatteverken är numera även beskattningsmyndigheter, vilket innebär att beskattningen av alla skattskyldiga sker i ett regionalt skatteverks namn. För de största företagen finns koncernskattecentralen, som även den är ett skatteverk. Den konkreta b. av andra än de största företagen sker dock i de lokala skattebyråerna i skattedistrikten, vilka är ca 80 till antalet och har en skattedirektör som chef. Tidigare verkställdes b. av en skattenämnd bestående av lekmän men med skattedirektören som ordförande. På 1990-t. övergick Finland till tjänstemannabeskattning, vilket innebär, att b. verkställs av de anställda vid skattemyndigheten. Lekmannaelementet kommer in först när den skattskyldige (eller skatteombudet, som företräder skattetagarna) är missnöjd med beskattningen och begär rättelse hos skatterättelsenämnden. Dessa nämnder verkar på hela det regionala skatteverkets område och består av en tjänsteman som ordförande samt skattekunniga lekmän som ledamöter.
B. av inkomst och förmögenhet sker på basis av en årligen ingiven skattedeklaration. Till större delen av löntagarna och pensionärerna skickar skattemyndigheterna numera ut en förhandsifylld deklarationsblankett, som den skattskyldige bör granska och komplettera med uppgifter som skattemyndigheten inte har känt till samt returnera till myndigheten. Arbetsgivare, försäkringsbolag och många andra bör dessutom insända till skattemyndigheten uppgifter om gjorda utbetalningar av löner, pensioner, räntor, dividender m.m. Genom dessa uppgifter kan skattemyndigheten kontrollera deklarationens riktighet. Försummelser från den skattskyldiges sida kan leda till skatteförhöjning och till efterbeskattning under de fem följande åren.
Inkomst- och förmögenhetsskatt. Inkomstskatt utgår enligt inkomstskattelagen av 1992 för den skattskyldiges inkomst under skatteåret. Inkomstskatten till staten indelas i skatt på förvärvsinkomst (lön, pension m.m), som är progressiv, och skatt på kapitalinkomst, som är proportionell (29 %). Till kommunen och kyrkan utgår skatt bara på förvärvsinkomst, enligt den uttaxeringsprocent som fullmäktige för varje år beslutat i slutet av föregående år. Om uttaxeringsprocenten stadgas i kommunallagen. - Förmögenhetsskatten regleras i en lag från 1992 och utgår bara till staten. Skatteprocenten är 0,9 och skatt utgår för en fysisk persons nettoförmögenhet som överstiger 185 000 .
Inga fysiska personer är helt befriade från inkomst- och förmögenhetsskatt. Däremot kan vissa slag av inkomster vara skattefria, antingen på grund av sakens natur (t.ex. barnbidrag, stipendier, skadestånd för sveda och värk) eller för att de beskattas i en annan stat (t.ex. löneinkomst i utlandet). Bland juridiska personer finns det vissa totalbefriade, såsom Finlands Bank, Helsingfors universitet, Utvecklingsområdesfonden, Sitra och Ekokem. Fria från förmögenhetsskatt är även aktiebolag, andelslag, sparbanker och de flesta andra juridiska personer. Allmännyttiga samfund, såsom stiftelser och de flesta ideella föreningar är som huvudregel skattefria, men beskattas dock för inkomst av näringsverksamhet och till förmån för kommunen även för fastighetsinkomst.
Inkomstbeskattningen är avsedd att rikta sig mot den skattskyldiges nettoinkomst. Från bruttoinkomsterna skall därför göras avdrag för kostnader för inkomstens förvärvande och bibehållande (s.k. naturliga avdrag), t.ex. för arbetsredskap, facklitteratur, särskilt arbetsrum m.m. Avdrag för resor mellan bostaden och arbetsplatsen får göras bara enligt kostnaderna för billigaste transportmedel och avdraget är även begränsat med en s.k. självrisk och ett maximibelopp. - Från de naturliga avdragen bör särskiljas levnadskostnader och annan inkomstanvändning (t.ex. gåvor, nöjen o.dyl.), vilka inte är avdragbara.
Utom de naturliga avdragen uppräknas i skattelagen vissa avdrag, som får göras av allmänna rättvise- eller sociala skäl. Det viktigaste är avdraget för pensionsförsäkringspremier, pensionsavdragen vid stats- och kommunalbeskattningen (vilka har syftet att befria de minsta pensionerna från b.), invalidavdraget vid kommunalbeskattningen (motsvaras vid statsbeskattningen av ett avdrag direkt från skatten), studiepenningsavdraget vid kommunalbeskattningen och förvärvsinkomstavdraget vid kommunalbeskattningen.
Sedan alla avdrag gjorts kommer man fram till den beskattningsbara inkomsten. Från den kan ännu göras avdrag för förluster (= mer avdrag än inkomster) som den skattskyldige haft under de senaste tio åren.
Äkta makar beskattas både vid inkomst- och förmögenhetsbeskattningen som separata skattskyldiga. Deras inkomster sammanslås alltså inte, men inte heller får de överta avdrag från varandra. Pensionsförsäkringspremie får dock den ena maken avdra för den andra upp till 2 500 per år. Samboende beskattas lika som äkta makar, om de under skatteåret fortgående har levt under äktenskapsliknande förhållanden, om de har eller har haft ett gemensamt barn eller om de tidigare varit gifta med varandra. Minderåriga barn särbeskattas för inkomst, men sambeskattas för förmögenhet med den förälder vars förmögenhet är större.
För beskattning av gårdsbruk (i praktiken jordbruk) finns det en separat lag från 1967, medan inkomst av näringsverksamhet beskattas i nära samband med bokföringen enligt en lag från 1968. För beräknad inkomst av egen bostad sker inte längre inkomstbeskattning, men alla fastigheter i riket beskattas till förmån för kommunen med fastighetsskatt enligt procentsatser som kommunfullmäktige fastställer.
Arvsskatt uppbärs för alla arvslotter som stiger till minst 3 400 euro. Beskattningen verkställs av skattebyrån på grundval av bouppteckningen, som inom fastställd tid bör inlämnas till skattebyrån. Arvsskatten kompletteras med en gåvoskatt, som uppbärs för gåvor om minst 3 400 euro. Flera sådana gåvor av samma givare under en treårsperiod sammanläggs. Likaså sammanläggs med en arvslott sådana gåvor som erhållits av arvlåtaren inom tre år före dödsfallet. De arvs- och gåvoskattepliktiga indelas i tre skatteklasser. I den första skatteklassen, till vilken hör arvlåtarens/givarens make, barn, barnbarn och föräldrar, är skatten max. 16 %.
Mervärdesskatten (ofta kallad moms) infördes 1941 under namn av omsättningsskatt. Den nuvarande skatten regleras i en lag från 1993, som helt bygger på EU:s mervärdesskattedirektiv. Skatten är i stor utsträckning harmoniserad inom EU och en mindre del av dess avkastning tillfaller EU.
Mervärdesskatten är vid sidan av inkomstskatten statens viktigaste inkomstkälla. Moms skall erläggas vid all slags rörelsemässig försäljning av varor och tjänster i Finland och vid import. Exporten är däremot befriad, men beskattas såsom import i det andra landet.
Mervärdesskattemyndigheter är de tidigare nämnda regionala skatteverken. Över alla mervärdesskattskyldiga förs register. Skatten skall av den skattskyldige inbetalas månatligen utan åtgärd från skattemyndighetens sida. Skattemyndigheten kontrollerar att betalningarna sker och vidtar vid behov åtgärder.
Tull uppbärs när varor införs till EU-området via Finland, men tullintäkterna tillfaller EU och Finland får bara en mindre del i indrivningsprovision. Andra indirekta skatter är acciserna (av vilka de viktigaste, nämligen acciserna på flytande bränslen, alkohol och tobak är i rätt hög grad harmoniserade inom EU), bilskatten, motorfordonsskatten (även kallad dieselskatt) och fordonsskatten. Kommunerna har utöver kommunalskatten och fastighetsskatten rätt att uppbära hundskatt, medan Folkpensionsanstalten har två betydande skattekällor i sjukförsäkringspremien, som betalas av alla fysiska personer, samt arbetsgivarens socialskyddsavgift. Kyrkoskatten debiteras på grundval av den beskattningsbara inkomst som påförts vid kommunalbeskattningen. Det samma gäller sjukförsäkringspremien.
Aktiebolag och andra juridiska personer inkomstbeskattas numera enligt 29 %:s skattefot till förmån för staten. Men de totala skatteintäkterna från samfundssektorn fördelas mellan staten, kommunerna och statskyrkorna enligt procentsatser som har ändrats årligen. Den största andelen tillfaller dock staten. Det totala belopp, som tillfaller kommunerna, fördelas mellan dem enligt komplicerade regler i skatteuppbördslagen. I uträkningen beaktas även de statsandelar staten skall betala till kommunerna.
Skattemyndigheternas beskattningsbeslut kan överklagas av den skattskyldige, men i regel även av ett skatteombud/statsombud till förmån för fiskus. Tidigare har redan nämnts att den första instansen för ändringssökande i inkomst- och förmögenhetsbeskattningen är skatterättelsenämnden inom skatteverkets ämbetsområde. Skatterättelsenämnderna behandlar även rättsyrkanden inom arvs- och gåvobeskattningen samt fastighetsbeskattningen. Vid de övriga skatteformerna kan den skattskyldige i regel begära rättelse hos den myndighet som har verkställt beskattningen. Men om detta inte leder till resultat (eller om skatterättelsenämnden inte godkänt rättelseyrkandet), kan besvär inom alla skatteformer anföras hos den regionala förvaltningsdomstolen och över dess beslut i sista hand hos Högsta förvaltningsdomstolen, där dock tröskeln är hög för att ärendet skall tas upp till prövning i sak. (Edward Andersson)
Skattebetalarnas intressen bevakas av Skattebetalarnas centralförbund. Fackorganisation för tjänstemännen inom skatteförvaltningen är Beskattningstjänstemannaförbundet (Verovirkailijain liitto, Hfrs, gr. 1948, ca 5 200 medl. 2010), som tillhör Pardia. Om beskattningens historia, se bl.a. bevillning, grundskatter, tionde. (J.T. Lappalainen, red., Verotushistoriaa, 1999)
Skatter i Finland 2000-2008