arvslagstiftning. Arvsrätten grundar sig enligt nuvarande finländsk lagstiftning på skyldskap, äktenskap och adoption. Skyldskap är ett släktskap som innefattar s.k. blodsband med den avlidne, arvlåtaren (utanför faller t.ex. svågerskap). Den inbördes ordningen mellan släktingarna i avseende på arvsrätten (arvsordningen) bestäms i ärvdabalken. Enligt denna tillkommer ett arv i första hand bröstarvingarna. Av dem ärver arvlåtarens barn i första hand, men om ett barn dött före arvlåtaren, träder barnets avkomlingar i dess ställe med lika rätt. Hälften av bröstarvingarnas arvsandel utgör deras laglott, som är den lagstadgade minimiandel som i princip under alla omständigheter skall tillfalla bröstarvinge. Arvlåtaren kan enligt huvudregeln inte genom testamente inkräkta på bröstarvingens rätt i detta avseende. Vissa möjligheter att genom testamente frånta en arvinge hans laglott finns dock i det fall att vederbörande genom uppsåtligt brott djupt kränkt arvlåtaren eller någon av dennes anhöriga eller fortlöpande fört ett vanhedrande eller osedligt liv. Arvlösgörelsens motivering prövas efter testators död; dess berättigande avgörs i sista hand av domstol. Adoptivbarn är numera i fråga om arvsrätt jämställt med barn i äktenskap (adoption).
Om inga bröstarvingar, men däremot efterlevande make finns, får denne arvet. De av den först avlidna makens närmaste släktingar (far och mor, bror och syster samt avkomlingar till dessa) som befinner sig i livet vid den senare avlidna makens död har rätt att ur den sistnämndas bo få ett arv som motsvarar den först avlidna makens andel av makarnas egendom, d.v.s. vanligen hälften (den andra hälften går enl. nedanstående till den senare avlidna makens föräldrar el. syskon). Makes arvsrätt kan åsidosättas genom testamente.
Efterlämnar arvlåtaren varken bröstarvinge eller make, tillfaller kvarlåtenskapen hans föräldrar, som tar hälften var av arvet. I avliden fars eller mors ställe träder arvlåtarens syskon, och efter dem deras avkomlingar, varvid varje gren delar lika. Om syskon eller avkomlingar av dem saknas, medan en av arvlåtarens föräldrar lever, tillfaller hela arvet denne. Om varken arvlåtarens föräldrar, syskon eller dessas avkomlingar lever, är arvlåtarens far- och morföräldrar arvsberättigade, därnäst fastrar, mostrar, farbröder och morbröder. Avlägsnare släktingar än så, t.ex. kusiner, får inget arv utan testamente. Saknas arvingar enligt det ovan sagda, tillfaller egendomen i sista hand staten.
Arvsrätten preskriberas efter tio år räknat från dödsfallet, om inte arvingen under denna tid har vidtagit åtgärder för att få ut sitt arv. Se även arvskifte, boutredning.
Huvudkälla för Finlands nuvarande kvarlåtenskapsrätt är den nya ärvdabalken som trädde i kraft 1966. Samtidigt upphävdes ärvdabalken i 1734 års lag, som redan tidigare hade reviderats och kompletterats till vissa delar; bl.a. infördes 1951 bestämmelsen om bröstarvingars och adoptivbarns laglott. I 1965 års ärvdabalk beskars skyldemäns arvsrätt genom införandet av makes arvsrätt (tidigare okänd i Finland; make kunde förr erhålla avliden makes egendom endast med stöd av reglerna om giftorätt), vartill kusiner och avlägsnare släktingar uteslöts från arv.
Om inga bröstarvingar, men däremot efterlevande make finns, får denne arvet. De av den först avlidna makens närmaste släktingar (far och mor, bror och syster samt avkomlingar till dessa) som befinner sig i livet vid den senare avlidna makens död har rätt att ur den sistnämndas bo få ett arv som motsvarar den först avlidna makens andel av makarnas egendom, d.v.s. vanligen hälften (den andra hälften går enl. nedanstående till den senare avlidna makens föräldrar el. syskon). Makes arvsrätt kan åsidosättas genom testamente.
Efterlämnar arvlåtaren varken bröstarvinge eller make, tillfaller kvarlåtenskapen hans föräldrar, som tar hälften var av arvet. I avliden fars eller mors ställe träder arvlåtarens syskon, och efter dem deras avkomlingar, varvid varje gren delar lika. Om syskon eller avkomlingar av dem saknas, medan en av arvlåtarens föräldrar lever, tillfaller hela arvet denne. Om varken arvlåtarens föräldrar, syskon eller dessas avkomlingar lever, är arvlåtarens far- och morföräldrar arvsberättigade, därnäst fastrar, mostrar, farbröder och morbröder. Avlägsnare släktingar än så, t.ex. kusiner, får inget arv utan testamente. Saknas arvingar enligt det ovan sagda, tillfaller egendomen i sista hand staten.
Arvsrätten preskriberas efter tio år räknat från dödsfallet, om inte arvingen under denna tid har vidtagit åtgärder för att få ut sitt arv. Se även arvskifte, boutredning.
Huvudkälla för Finlands nuvarande kvarlåtenskapsrätt är den nya ärvdabalken som trädde i kraft 1966. Samtidigt upphävdes ärvdabalken i 1734 års lag, som redan tidigare hade reviderats och kompletterats till vissa delar; bl.a. infördes 1951 bestämmelsen om bröstarvingars och adoptivbarns laglott. I 1965 års ärvdabalk beskars skyldemäns arvsrätt genom införandet av makes arvsrätt (tidigare okänd i Finland; make kunde förr erhålla avliden makes egendom endast med stöd av reglerna om giftorätt), vartill kusiner och avlägsnare släktingar uteslöts från arv.