Wuorimaa (t. 1906 Blomberg), Aarne Artur (f. 8/2 1892 Leivonmäki, d.5/7 1975 Hfrs) diplomat, fil.mag 1916. W. fick efter studieåren snabbt växlande uppdrag, först som intendent vid flygvapnet 1918, följande år utsänd till Finlands generalkonsulat i London. 1920 utsågs han till finska regeringens representant vid amerikanska Röda korset under dess verksamhet i Finland. Den egentliga diplomatkarriären inledde han som attaché och sedermera legationssekreterare i Paris 1921-1927, med ett avbrott för tjänstgöring vid Nationernas Förbunds sekretariat 1923-25. W. var 1928-35 sändebud i Tallinn.
W. har blivit mest känd för sin tid som beskickningschef i Berlin 1933-1940. Han kunde på nära håll följa med hur Hitler gjorde sig till envåldshärskare. Efter Ribbentrop-Molotov-pakten i augusti 1939 blev det i praktiken omöjligt för W. att vinna gehör för Finlands sak i Berlin. Hitler förhöll sig iskallt till Finland, som från naziledningens sida beskylldes för att länge ha motarbetat tyska intressen o.s.v. Berlin hemlighöll i det längsta att Finland hade hänförts till den sovjetiska intressesfären. Efter vinterkriget förflyttades W. till Budapest 1940-44, varefter han blev försatt i disponibilitet, ett öde som drabbade de flesta som hade varit sändebud i de med Berlin förbundna axelmakterna. W. anförtroddes uppdraget att leda den kommitté, som efter kriget skulle utreda överlåtelsen av tysk egendom i Finland till Sovjetunionen. Han tvångspensionerades 1946 men rehabiliterades 1950 och återinträdde i utrikesministeriets tjänst 1950 som chef för administrativa avdelningen. W. blev sedan utsedd till sändebud i Haag och Lissabon, där han tjänstgjorde 1951-1957. Han behandlade sitt diplomatliv i tre verk, Muistojeni Unkari (1947), Mitä on diplomatia (1949) och Lähettiläänä Hitlerin Saksassa (1967).
W. har blivit mest känd för sin tid som beskickningschef i Berlin 1933-1940. Han kunde på nära håll följa med hur Hitler gjorde sig till envåldshärskare. Efter Ribbentrop-Molotov-pakten i augusti 1939 blev det i praktiken omöjligt för W. att vinna gehör för Finlands sak i Berlin. Hitler förhöll sig iskallt till Finland, som från naziledningens sida beskylldes för att länge ha motarbetat tyska intressen o.s.v. Berlin hemlighöll i det längsta att Finland hade hänförts till den sovjetiska intressesfären. Efter vinterkriget förflyttades W. till Budapest 1940-44, varefter han blev försatt i disponibilitet, ett öde som drabbade de flesta som hade varit sändebud i de med Berlin förbundna axelmakterna. W. anförtroddes uppdraget att leda den kommitté, som efter kriget skulle utreda överlåtelsen av tysk egendom i Finland till Sovjetunionen. Han tvångspensionerades 1946 men rehabiliterades 1950 och återinträdde i utrikesministeriets tjänst 1950 som chef för administrativa avdelningen. W. blev sedan utsedd till sändebud i Haag och Lissabon, där han tjänstgjorde 1951-1957. Han behandlade sitt diplomatliv i tre verk, Muistojeni Unkari (1947), Mitä on diplomatia (1949) och Lähettiläänä Hitlerin Saksassa (1967).