Wikman, (K. Rob. V.)

Wikman, Karl Robert Villehad (K. Rob. V.) (f. 20/5 1886 Vasa, d. 14/5 1975 Åbo), etnolog och sociolog, fil.dr 1937. Wikman gjorde sig redan under studietiden i Hfrs (Edvard Westermarcks elev) känd som en kunnig vetenskaplig författare; en del av hans tidiga undersökningar rörande bl.a. tro, rit och sed ledde fram till hans viktigaste arbete, doktorsavhandlingen Die Einleitung der Ehe (1937, jfr nattfrieri), som behandlar föräktenskapliga sedvänjor inom det svenskspråkiga kulturområdet. Han verkade 1918-27 som lärare vid Svenska folkakademin i Malm och blev sistnämnda år föreståndare för institutet för nordisk etnologi vid Åbo Akademi, där han 1937-42 var docent och 1942-55 e.o. professor i sociologi.

Wikman gjorde även en betydelsefull insats genom publiceringen av etnografiskt material; han var bl.a. 1918-48 huvudutgivare av det stora samlingsverket Finlands svenska folkdiktning. Han var litterärt produktiv upp i hög ålder; utgav 1970 en banbrytande Linné-studie, Lachesis and Nemesis. Wikman verkade som huvudredaktör för föreningen Brages tidskrift Budkavlen under de första åtta åren, d.v.s. från 1922 till 1929, och skrev även senare flitigt i detta organ. Wikman författade under tre decennier många ledare i Vasabladet, Svenska Pressen och Åbo Underrättelser. Han hörde 1917 till självständighetsfalangen inom Svenska folkpartiet. Såsom Westermarck-samfundets förste sekreterare (1940-52) och senare dess preses (1952-61) gjorde Wikman mycket för att sammanföra förkrigstidens etnosociologi och efterkrigstidens sociologi med dess intresse för industrisamhället. Hans förmedlarroll syntes speciellt i de många sakkunniguppdrag han erhöll då tjänster inom modern sociologi besattes både i Finland och i Sverige.