vita terrorn

vita terrorn. Under och strax efter kriget 1918 arkebuserades, sköts och mördades enligt uppgifter som tagits fram i samband med forskningsprojektet krigsdöda 1914-22 ca 7 370 personer från den röda sidan, sedan de tillfångatagits av de vita trupperna eller av oorganiserade vita skaror. De flesta arkebuseringarna ägde rum i slutet av april och i maj, då de vita erövrade s. Finland och en återgång till normalare förhållanden inte ännu hade skett. "Rensningsoperationerna" strax efter kriget krävde ett stort antal offer. Nyare forskning har antytt att dessa inte var så slumpmässiga som man tidigare har förmodat, utan ingick i en medveten krigföring som leddes uppifrån.

I de fångläger som upprättades avled 11 652 personer, de flesta av sjukdomar, svält och andra umbäranden. Den högsta dödligheten (ca 30 %) hade lägret i Dragsvik invid Ekenäs, som ensamt stod för drygt tretusen avlidna, lika många som på Sveaborg i Hfrs. Principen var att alla som hade deltagit i upproret skulle rannsakas av de särskilda domstolar för statsförbrytelser som inrättats.

De stränga straffåtgärderna motiverades bl.a. med de terrordåd som de röda själva hade begått mot civilbefolkningen i s. Finland (röda terrorn) och den allmänna benägenheten på den vita sidan att inte betrakta upproret som ett krig, utan som högförräderi förenat med mord, plundring etc. Den vita opinionen krävde dödsstraff inte enbart för dem som hade gjort sig skyldiga till våldsdåd, utan även för "ledarna", vilket innefattade bl.a. kompanichefer, agitatorer och medlemmar av revolutionsdomstolar. En önskan att skydda samhället mot revolutionär verksamhet i framtiden och personlig hämndlystnad på det lokala planet spelade också in. Mot kravet på en sträng behandling av de besegrade höjdes endast få röster på den vita sidan (se t.ex. Linder, Hjalmar). De som deltagit i v. skyddades från efterräkningar av en amnestiförordning som P.E. Svinhufvud utfärdade 7.12.1918. Även om enstaka gärningar p.g.a. sin avskyvärdhet upptogs till behandling i domstol, hände det sällan eller aldrig att någon blev dömd. (J. Paavolainen, Poliittiset väkivaltaisuudet Suomessa 1918, bd II, 1967, Vankileirit Suomessa 1918, 1971, Röd och vit terror: Finlands tragedi och fånglägren 1918, 1986; T. Hartman, I inbördeskriget år 1918 döda och försvunna, 1970; O. Ketonen, Kansakunta murroksessa, 1983; J. Kekkonen, Laillisuuden haaksirikko: rikosoikeudenkäyttö Suomessa vuonna 1918, 1991; J. Rislakki, Kauhun aika: neljä väkivallan kuukautta keskisuomalaisessa jokilaaksossa, 1995; M. Uola, "Seinää vasten vain": poliittisen väkivallan motiivit Suomessa 1917-1918, 1998; J. Eerola/J. Eerola, Henkilötappiot Suomen sisällissodassa 1918, 1998; Blod på drivan: händelserna 1917-1918 ur ett österbottniskt perspektiv, red. M. Koskimies-Envall, 1999; T. Tukkinen, Teloittajien edessä, 1999; M. Tikka, Kenttäoikeudet, 2004, Valkoisen hämärän maa, 2006, Terrorin aika, 2006; S. Lindholm, "Röd galenskap - vit terror": det förträngda kriget i Västnyland 1918, 2005; M. Turunen, Veripellot: sisällissodan surmatyöt Pohjois-Kymenlaaksossa 1918, 2005; A. Roselius, Amatöörien sota: rintamataisteluiden henkilötappiot Suomen sisällissodassa 1918, 2006, I bödlarnas spår, 2006)
VitaTerrorn

vita terrorn. Nådaskott utdelas på Västankvarn i Ingå våren 1918. Den som hade varit med om arkebuseringarna höll i allmänhet tyst om sina upplevelser till dödedagar. Foto: Arbetararkivet.
Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: UVF-redaktion
ägare: Svenska folkskolans vänner
Ämnesord
finska inbördeskriget
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Skapat 23.11.2010 av Johan Lindberg
Uppdaterat 14.04.2017 av Import