Väinämöinen, huvudgestalten i Kalevala och övrig finsk forndiktning, skildras som en vis, sång- och trollkunnig åldring. I fackkretsar har man tvistat om huruvida V. ursprungligen uppfattats som en gudomlig eller som en mänsklig varelse. I den finska mytologin framträder V. som en vattnens och älvarnas gudom; i Kalevala behärskar han människorna och naturen genom sin vishet, sina trollrunor och sitt tjusande kantelespel (det var även han som uppges ha tillverkat den första kantelen) och behöver därför sällan gripa till svärdet. I förordet till Mikael Agricolas finska översättning av Psaltaren 1551 beskrivs V. ("Ainemöinen") som en gud hos tavasterna, vars syssla är att "smida sånger". (M. Kuusi/L. Honko, Sejd och saga, 1983)
Väinämöinen enligt Mauri Kunnas i boken Hundarnas Kalevala (sv. övers. Lars Huldén), där gestalterna i nationaleposet har anpassats till barnens föreställningsvärld. Foto: Otava, illustration M. Kunnas.