Uttal

uttal. a) Finskt uttal. Ett utmärkande drag för finskan är att skriften är fonematisk, d.v.s. direkt motsvarar ljudstrukturen. Det innebär bl.a. att ett och samma språkljud alltid motsvaras av en och samma bokstav (med undantag av ng-ljudet som skrivs ng mellan vokaler) och att långa vokaler och konsonanter är dubbeltecknade i skrift.

Tryckaccenten i finskan ligger alltid på ordets första stavelse, också i främmande ord som akateeminen, banaani. Kvantiteten (ljudlängden) är inte liksom i bl.a. svenskan förbunden med tryckaccenten. Betonade stavelser kan innehålla enbart korta ljud ( menen), och långa ljud kan förekomma lika väl i obetonade som i betonade stavelser ( menkäämme, veneessään). Följande ord och ordformer skiljer sig sålunda från varandra bara i fråga om kvantiteten: tule, tuule, tulle, tulee, tuulle, tuulee, tullee, tuullee. Också vid vissa konsonantkombinationer förekommer kvantitetskontrast, t.ex. kansa-kanssa, tulkaa-tulkkaa. Skillnaden mellan korta och långa ljud är mycket markant.

I gengäld har finskan en relativt begränsad uppsättning vokaler och konsonanter. Vokalerna är åtta: a, e, i, o ( = sv. å), u ( = sv. o), y, ä, och ö. I genuina finska ord förekommer bara tretton konsonantfonem: d (främst i böjningsformer), h, j, k, l, m, n, ng, p, r, s, t och v. I främmande ord används också b, g, och f samt d i oböjda former: banaani, diplomaatti, gladiaattori, farmari. Även sje-ljud förekommer i ett fåtal lånord och tecknas då š, t.ex. šakki.

Vokalkvaliteten är oberoende av kvantiteten och tryckaccenten. Finskans a motsvarar ungefär ett tyskt a (något mörkare än kort svenskt a i tall). Vokalerna e, ö och o är framför allt som långa öppnare än motsvarande vokaler i svenskan, och ö har inte som i svenskan en öppnare variant framför r. Finskans ä är i alla ställningar öppet som i det svenska ordet här.

Typiskt för finskan är ett stort antal diftonger som i sauna, leikki, tie, poika, joulu, Suomi. Över huvud dominerar vokaliska element på bekostnad av konsonanter ( tietyö).

Den s.k. vokalharmonin innebär att de främre vokalerna ä, y och ö inte i ett icke- sammansatt ord kan kombineras med de bakre vokalerna a, u och o. Jfr rasitus, rasittamaton, käsitys, käsittämätön.

De flesta konsonanter uttalas ungefär som i svenskan. Undantagen är framför allt k, p och t som uttalas svagare och utan aspiration, samt s som uttalas som ett mellanting mellan svenskans s och sje-ljud. Kombinationer av två eller flera konsonanter förekommer normalt inte i initial och final ställning, jfr fi. ranta och sv. strand.

Den finska satsmelodin kan karakteriseras som relativt monoton jämfört med t.ex. rikssvenskan och norskan. (Fred Karlsson)

b) Finlandssvenskt uttal. Uttal är utan tvivel det drag som tydligast skiljer finlandssvenskan från rikssvenskan och som ofta omedelbart visar att en svensktalande person hör hemma i Finland. Ett vårdat finlandssvenskt uttal betraktas också som en fullt accepterad variant av svenskt riksspråksuttal, och det händer knappast någonsin att en finlandssvensk försöker anpassa sitt uttal efter det rikssvenska annat än i fråga om vissa detaljer.

Den mest påfallande skillnaden mellan finlandssvenskt och rikssvenskt uttal gäller intonationen. Finlandssvenskan saknar - med undantag av dialekterna i västligaste Nyland - motsatsen mellan akut och grav accent ( anden av and respektive ande). Också satsmelodin är annorlunda och kan allmänt taget beskrivas som mer monoton än den rikssvenska. Orsakerna till dessa skillnader är sannolikt främst påverkan från finskan, men samtidigt kan det vara fråga om utkantsfenomen: inte heller isländskan och färöiskan har bevarat accentmotsättningen.

Också i fråga om kvantiteten (ljudlängden) finns en avgörande skillnad mellan finlandssvenskan och rikssvenskan, nämligen förekomsten av s.k. kortstavigt uttal (kort vokal + kort konsonant i tryckstark stavelse). Den icke-dialektala finlandssvenskan följer visserligen i huvudsak de kvantitetsregler som gäller i modern svenska, men det finns ändå ett rätt stort antal ord och ordtyper som åtminstone i vardagligt tal uttalas kortstavigt. Hit hör bl.a. ord som normalt är obetonade i satsen, t.ex. prepositioner och pronomen ( före, genom, över; även i sammansättningar som företag, genomföra), vidare många typer av främmande ord ( foto, kamera, kilo, stereo) och ord i vilka det har skett en förskjutning av trycket från en senare stavelse till den första ( deciliter, effektiv, skomakare, tobak). Dessutom uttalas många ortnamn kortstavigt ( Bågaskär, Hanaholmen, Hyvinge, Kimito, Tavastland). Kortstavigt uttal undviks ofta i mer formell stil, utom i fråga om flertalet ortnamn.

Uppsättningen av vokaler och konsonanter är densamma i finlandssvenskan som i rikssvenskan, men skillnader föreligger i fråga om de enskilda språkljudens kvalitet och i viss mån i fråga om deras förekomst i enskilda ord.

Vokalerna a och u har i finlandssvenskan samma kvalitet som långa och som korta. Finlandssvenskans a påminner närmast om tyskans och finskans, medan u är en sluten mellanvokal som är snarlik norskans u eller slutvokalen i eng. view. Liksom i gammal Stockholmssvenska har e och ä i de flesta varianter av finlandssvenska sammanfallit i alla ställningar, utom när vokalen är lång och följs av r. Man skiljer alltså inte i uttalet mellan veva och väva, sett och sätt.

En hel del ord framför allt av främmande ursprung har i finlandssvenskan vanligen uttal med långt o där rikssvenskan har långt å. Hit hör t.ex. dov, kupol, logisk, pedagog, symbol och telefon. Uttal med o återspeglar i många fall ett äldre svenskt uttal.

De tonlösa klusilerna k, p och t är helt eller delvis oaspirerade, sannolikt beroende på finskt inflytande. Sje-ljudet uttalas längre fram än i rikssvenskan och utan läpprundning, och många rikssvenskar tycker därför att det liknar det rikssvenska tje-ljudet. I det finlandssvenska tje-ljudet hörs ett tydligt t-förslag, och det är alltså i princip samma affrikata som i eng. church. Finlandssvenskan har klusilt k i många ord där rikssvenskan ofta har tje-ljud, t.ex. arkitekt, keramik, kilo och kiosk.

En ålderdomlighet är att många varianter av finlandssvenska har bevarat d framför j i uttalet av t.ex. djup och djärv. Likaså bevaras det skriftenliga uttalet av r + dental i ord som bord, skjorta och fors, och dessa ljud smälter alltså inte ihop till en supradental. (Svensk uttalsordlista, 1994) (Mikael Reuter)

Uttalet av några finlandssvenska efternamn: Allardt 'allart, Aschan as'ka:n, Boucht bukt, Carpelan 'karpelan, Creutz kröjts, Durchman 'durkman, Ehrensvärd 'ä:rensvä:rd, Ehrnrooth 'ä:rnro:t, Ehrstedt 'e:rstet, Enckell 'enkel, Fazer 'fatsär, Freudenthal 'fröjdenta:l, von Koskull fån'ko:skul, Laurent lå'rang, Matvejew mat'vejjef, Mechelin meke'li:n, Nikolajeff nikå'lajjef, Olsoni ål'so:ni, Ramm-Schmidt 'ramm∫mit, Rotkirch 'ro:tt∫irk, Schauman '∫å:man, Schröder '∫rö:där, Sinebrychoff sine'brykkåf, Taucher tauchär, von Veh fån'fe:, Wichman 'viçman (tyskt ich-ljud), von Wright fån'vrikt, Zilliacus sil'jakkus.
Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: UVF-redaktion
ägare: Svenska folkskolans vänner
Ämnesord
finska, uttal
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Skapat 20.04.2011 av Johan Lindberg
Uppdaterat 20.04.2017 av Import