tjärbränning

tjärbränning. Trätjära framställs genom kolning av kådrik ved. Stammen på växande tallar barkades upprepade gånger i syfte att stimulera trädets produktion av kåda. Träden höggs ned, klövs, fick torka och radades in i en konformig tjärdal som täcktes med mossa och jord. Tjärdalen brändes under "latsommaren", den för en bonde arbetsmässigt lugnare tiden mellan vårsådd och höbärgning. Syretillförseln reglerades noga då tjärdalen brändes och tjäran samlades som ett resultat av torrdestilleringen i tjärdalens botten, därifrån den tappades på trätunnor och sedan fördes med båt om sommaren eller släde om vintern till närmsta köpstad.

T. krävde god tillgång till skog eftersom det behövdes ett femtiotal medelgrova tallstammar för att framställa en tunna tjära. Bakom varje tunna tjära låg 8-10 bondedagsverken. Det finns inga belägg för teknikimport till Finland inom t. Bönderna utvecklade på egen hand redskapen och kunnandet.

Uppsvinget för den västeuropeiska sjöfarten i början av 1600-t. medförde en starkt stegrad efterfrågan på tjära och beck (som framställdes genom sammankokning av tjära), som användes till att skydda träfartygens skrov och rigg mot röta. T. blev en viktig näring för bönderna i vissa delar av det skogrika Finland eftersom den gav pengar till att betala skatter eller leja en ersättare i de många soldatutskrivningarna under 1600-t.

De viktigaste tjärbränningsområdena i Finland, som stod för största delen av rikets export av tjära, var det österbottniska kustlandet och Saimentrakten, vars betydelse i detta avseende dock gick starkt tillbaka sedan utskeppningshamnen i Viborg (därifrån utfördes ca 36 000 tunnor tjära årligen i slutet av 1600-t.) gått förlorad genom Nystadsfreden 1721. T. var med kortare avbrott monopoliserad 1648-1715; privilegierna innehades av en rad tjärkompanier med säte i Stockholm, varifrån varan skeppades till utlandet. Tjärpriserna var låga fram till 1770- t., då nordamerikanska frihetskriget medförde starkt ökad efterfrågan och högre priser. Napoleonkrigen och kontinentalsystemet vållade avbräck i t., som 1765 blivit fri även för stapelstäderna vid Bottenviken, men sedan fred slutits i Europa, återhämtade den sig snabbt för att kring mitten av 1800-t. nå sin största omfattning (exporten var t.ex. 1863 227 000 tunnor) och därefter småningom deklinera; vid ungefär samma tidpunkt började man överge de hantverksmässiga framställningsmetoderna och ta effektivare metoder i bruk. I Österbotten försköts tyngdpunkten i t. långsamt från s. mot n. och från kusten mot inlandet. Uleåborg blev på 1800-t. ett centrum för t.; tjäran fraktades hit på vattenleder ända från gränstrakterna i ö. (jfr Sotkamostråten). Som en följd av den tekniska utvecklingen inom skeppsbyggeriet började avsättningen minska under senare hälften av 1800-t.; exporten gick under perioden 1885-1910 ned från ca 160 000 hl till omkring 30 000 hl. Omställningen inom t. och dess minskade betydelse fick på sina håll påtagliga sociala följder; bl.a. hade detta uppenbarligen en viss andel i 1800-talets oroligheter i Södra Österbotten, där näringens tillbakagång verkade i proletariserande riktning (jfr häjyt). (E.E. Kaila, Pohjanmaa ja meri 1600- ja 1700-luvuilla, 1931; K. Hautala, Suomen tervakauppa 1856-1913, 1956; N.E. Villstrand, T. kring Bottniska viken under svensk stormaktstid, Historisk Tidskrift för Finland, 1992) (Nils Erik Villstrand)

Tjaerbraenning

tjärbränning. Tjärans kvalitet granskas vid en tjärdal i Keuru 1958. I början av 2000-t. övervägde EU att förbjuda användningen av trätjära, men gav 2007 trots allt grönt ljus för den. Foto: Museiverket, M. Tuominen.

Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: SigbrittBackman
ägare: Svenska folkskolans vänner
Ämnesord
bönder
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Skapat 22.07.2009 av Sigbritt Backman
Uppdaterat 22.07.2009 av Import