Stockholm

Stockholm. Staden S:s tillkomst kan sägas hänga samman med landhöjningen. Utloppen från Mälaren till Östersjön blev ofarbara under 1200-t. och den enda tillräckligt djupa leden blev Norrström. En fästning på denna strategiska plats kunde följaktligen tillförsäkra den där uppväxande staden goda tullinkomster. Då farleden ständigt blev grundare, blev det dessutom nödvändigt att skapa en omlastningsplats för de varor som fraktades dit med stora skepp.

Över S:s våg- och packhus fördes snart alla metall- och trävaror från Mälardalen för att skeppas vidare. Aktiva bemödanden från stadens och statsmaktens sida koncentrerade snart det mesta av utrikeshandeln till S. Förändringar inom förvaltningen på 1500-t. lyfte fram S. som huvudstad, men avgörande för dess utveckling blev den centrala förvaltningens tillväxt och permanenta placering i S. i början av 1600-t. Kronans krav på stormännens närvaro i huvudstaden förändrade själva stadsbilden.

S. sattes i det skick som anstod huvudstaden för en stormakt. Stadens befolkning ökade från 10 000 vid århundradets början till 60 000 på 1690- t. De följande årtiondena innebar stora påfrestningar för hela riket. S:s invånarantal decimerades genom stora nordiska kriget och pesten 1710; dessutom hade de inre delarna av staden härjats av brand på 1690-t. På 1720-t. kom återhämtningen i gång, och 1757 uppvisade S. en befolkning på 71 000 personer. Hela 1700-t. igenom pågick en omfattande inflyttning till S., men befolkningsökningen motverkades av den höga dödligheten. Vid sekelskiftet 1800 hade S. endast 75 000 invånare, men var trots allt rikets överlägset största stad; t.ex. Göteborg och Åbo hade vid denna tid drygt 10 000 invånare.

Ekonomiskt har S. såsom huvudstad, konsumtionscentrum och inkörsport till Mälardalen varit av stor betydelse för Finland, främst dock för de finländska kustsocknarna. Vattnet utgjorde en förenande faktor före järnvägens tid. Den finländska seglationen på S. är av gammalt datum. Redan på 1300-t. förde man varor till staden och på 1500-t. stod de finländska kustsocknarna för en avsevärd del av dess livsmedelsförsörjning; främst var det fråga om fisk och smör. Av alla Stockholmsbesökare var ålänningarna troligen de flitigaste; en gång på 1500-t. måste Ålands ting förläggas till S., eftersom alla berörda parter befann sig där. Befolkningens kraftiga ökning och den expanderande byggnadsverksamheten under stormaktstiden erbjöd goda avsättningsmöjligheter för finländska produkter i rikets huvudstad. Den merkantilistiska handelspolitiken med sitt monopolsystem och det s.k. bottniska handelstvånget ökade stadens betydelse som handelscentrum; det var inte ovanligt att allmogen på ö. sidan om Bottniska viken föredrog S. framför Åbo, då den ville avyttra sina produkter och köpa salt och spannmål.

Skilsmässan mellan Sverige och Finland 1809 åstadkom ett avbräck i handelsförbindelserna. Borgarna i S. försökte länge gynna sina gamla kontakter, men vid mitten av 1800-t. pålades de finländska varorna höga tullar i enlighet med krav från det svenska lantbrukets håll. Ända fram till 1900-t. spelade dock ålänningarna en framträdande roll, när det gällde att förse S. med ved.

De livliga kontakterna med S. och Finlands kusttrakter antog inte enbart formen av handelsutbyte; även en migration av betydande omfattning kom tidigt i gång. För 1400- o. 1500-talens del kan inga exakta uppgifter företes, men Stockholms stads tänkeböcker uppvisar under denna tid närmare 1 500 fall av arvskiften, skuld- och tviste- eller brottmål, där en av parterna har finländsk födelse- eller hemort. I detta sammanhang bör observeras att en aktiv värvning av timmermän från Finland för flottans varv pågick under 1500-t. Att ett betydande antal finnar befann sig i S. belyses av att man från och med 1533 höll gudstjänster på finska för att tillfredsställa det protestantiska kravet på gudstjänst på modersmålet (Finska församlingen). Den intensiva byggnadsverksamheten i S. på 1600-t. krävde inte enbart byggnadsmaterial, utan även arbetskraft, vartill den växande befolkningen behövde tjänster av olika slag. Av manskapet i flottan var 1650 1 870 personer finländare och 269 ålänningar. Amiralitetet i S. upprätthöll en särskild finsk församling. Antalet medlemmar i den civila finska församlingen i S. har beräknats till ca 1 000 på 1660-t., då kyrkobokföringen inleddes, och till ca 2 000 eller 4 % av stadens befolkning vid århundradets slut. Härvid bör man beakta att den finska församlingen inte redovisade för alla finländare. Många anslöt sig till de svenska territorialförsamlingarna, dels för att kyrkan kunde ligga närmare, dels för att församlingen kunde ha högre status och dels för att gudstjänstspråket i den finska församlingen fram till 1740-t. var enbart finska. Det totala antalet finländare i S. vid slutet av 1600-t. har beräknats till omkring 9 % av stadens befolkning. Yrkesfördelningen bland inflyttarna från Finland visar en klar dominans av skeppstimmermän och båtsmän; vidare var åkare, dragare, packare och järnbärare samt sumpfiskare, skomakare och linvävare väl representerade. Från myndigheternas sida gjordes vissa försök att stävja inflyttningen av ungt arbetsfört folk från landsbygden. 1693 utfärdades en bestämmelse att de finländska inflyttarna till S. måste anhålla om pass av landshövdingen, vid hot om böter eller fästning på vatten och bröd. Vilka möjligheterna var att övervaka dessa bestämmelser kan inte utrönas, eftersom stora ofreden förde flyktingströmmar till staden kring 1714. Av flyktingarna stannade en del, men det stora flertalet återvände på 1720-t. till sina hemtrakter.

Fr.o.m. 1700- t. kan den finska församlingens statistik inte mekaniskt användas som grund för beräkningar av antalet finländare i S. De fast bosatta församlingsmedlemmarna ingick ofta äktenskap med infödda svenskar, som därefter skrev in sig i den finska församlingen. Detta ledde till att församlingens gudstjänstspråk från och med 1741 blev finska och svenska. På 1730-t. torde antalet stockholmsbor födda i Finland ha uppgått till omkring 3 500 eller ca 5 % av stadens befolkning.

Yrkesstatistiken skiljer sig något från det föregående århundradets. Sjömansyrket var vanligast, de flesta hantverkaryrken var representerade, och därtill var antalet tullmän och andra tjänstemän förhållandevis stort. 1800 beräknas de finländskföddas antal i S. till ca 3 000. 1808-09 års krig förde med sig nya flyktingar, av vilka dock de flesta även nu återvände hem kort efter krigets slut. 1840 var de finländskfödda i S. ca 2 000, 1880 1 800, 1910 åter 2 000. I proportion till stadens totalbefolkning var den finländska andelen obetydlig på 1800-t. och i början av 1900-t.

Efter andra världskriget skapade den fria nordiska arbetsmarknaden från och med 1954 en inflyttning av aldrig skådade proportioner från Finland till Sverige (sverigefinnar). 1977 var antalet finländska medborgare i S. nästan 18 000 och 2000 bodde närmare 47 000 sverigefinnar i staden. (V. Bergh, Tukholman suomalaisista menneinä vuosisatoina, Historiallinen arkisto 57, 1961; G. Kerkkonen, Bondebefolkningens binäringar vid 1500-talets mitt, Hist. o. litt.hist. studier 37, 1962; B. Österlund, Finländsk befolkning på Östermalm under 1600-talets senare hälft. Studier och handlingar rörande S:s historia III, 1966; Kulturhist. lexikon f. nordisk medeltid, art. Stockholmshandeln) (Beatrice Moring)