språkundervisning

språkundervisning. I äldre tider lades huvudvikten inom s. vid de s.k. klassiska språken (latin, grekiska). En utvidgad skolundervisning i moderna språk blev aktuell först under senare hälften av 1800-t. På det akademiska planet var förhållandet likadant. Bland föregångsmännen på området märks Werner Söderhjelm (innehavare av den första lärostolen i moderna språk vid Helsingfors universitet); han utövade ett principiellt inflytande på hur undervisningen i moderna språk vid de finländska läroverken utformades. Han grundade 1887 en nyfilologisk klubb, sedermera Nyfilologiska föreningen (Uusfilologinen yhdistys). För studier av de moderna språken arbetade även Axel Wallensköld och Karl Backman, som 1845 blev rektor för Helsingfors lyceum. En av de skolor där den nyspråkliga undervisningen från början infördes var Nya svenska läroverket (gr. 1882) i Hfrs.

Undervisning i ryska var obligatorisk från 1812 (ryssar), medan finskan blev undervisningsämne i gymnasiet och i de högre elementarskolornas högsta klasser 1844. I de finskspråkiga läroverken var svenska språket från början ett centralt läroämne. I folkskolorna blev undervisning i det andra inhemska språket (svenska eller finska) obligatorisk först 1969.

Undervisningen i främmande språk i läroverken dominerades under tiden mellan de båda världskrigen starkt av tyskan, som därefter fick avstå denna roll till engelskan; den första ordinarie professuren i engelska inrättades 1921 vid Helsingfors universitet.

I den grundläggande utbildningen (grundskolan) ingår idag utbildning i två obligatoriska språk utöver modersmålet (= skolspråket). Undervisningen i det första börjar vanligen på åk 3, i det andra senast på åk 7. Det ena av de obligatoriska språken skall alltid vara det andra inhemska, d.v.s. finska för svenskspråkiga respektive svenska för finska elever.

När skolornas läge och förutsättningar, elevantalet m.m. det medger, kan i kommunens skolstadga bestämmas att en del av eleverna börjar med det andra inhemska språket, medan andra läser engelska alternativt tyska, franska el. ryska.

Redan på åk 1-6 kan det i läroplanen också ingå ett frivilligt språk som fortsätter i åk 7 som antingen obligatoriskt eller valfritt, beroende på vilket språk det är. I åk 7-9 kan ytterligare erbjudas ett valfritt språk, vilket som helst.

I de svenskspråkiga grundskolorna läses vanligen finska som första främmande språk och då kommer det första främmande språket (vanligen engelska) in i åk 4-5, först som frivilligt och sedan fr.o.m. åk 7 som obligatoriskt läroämne. S.g.s. alla finlandssvenska elever får på så sätt två s.k. långa språk redan i grundskolan.

Tvåspråkiga elever har i grundskolan och gymnasiet rätt att i det andra inhemska språket få modersmålsinriktad undervisning. Målet för denna undervisning är att stärka elevernas färdigheter och kulturella identitet i deras andra modersmål. I så gott som alla finlandssvenska skolor finns det sålunda två lärokurser i finska, en traditionell och en modersmålsinriktad.

I gymnasiet läses det andra inhemska språket, ett första och ett andra främmande språk; därtill kan ytterligare främmande språk ingå i läroplanen som tillvalsämnen. Eleverna i gymnasiet kan, beroende på skolort m.m., studera engelska, tyska, franska, ryska, latin, grekiska, italienska, spanska och samiska.

Språkstudierna i gymnasiet avslutades fram till 2004 med obligatoriska studentexamensprov både i det andra inhemska och i det första främmande språket; fr.o.m. detta år är provet i det andra inhemska språket inte längre obligatoriskt.

I Hfrs arbetar ett antal skolor där undervisningen sker på främmande språk, bl.a. en engelsk, en tysk, en rysk skola och en fransk skola.

Språklärarna (ämneslärare i språk) får sin utbildning vid universitetens humanistiska fakulteter eller sektioner och vid särskilda lärarutbildningsenheter (lärarutbildning). Flertalet språklärare tillhör Språklärarförbundet i Finland (Suomen kieltenopettajien liitto, Sukol), Hfrs, bildat 1957 av tidigare grundade engelsk-, fransk-, svensk- och tysklärarföreningar; senare har rysklärarna och de svenskspråkiga skolornas finsklärare anslutit sig.

Tolkar och översättare utbildades tidigare vid särskilda treåriga språkinstitut, som grundats i Åbo och Tfrs (1966) samt Nyslott (1968) och Kouvola (1971); dessa övertogs 1981 av staten och anslöts till universiteten som institutioner för översättarutbildning, där filosofie magisterexamen kan avläggas.

S. för vuxenstuderande ges bl.a. i arbetar- och medborgarinstituten. I alla universitetsexamina ingår obligatoriska kurser i det andra inhemska språket och i valbara främmande språk.
Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: UVF-redaktion
ägare: Svenska folkskolans vänner
Ämnesord
historia, språkundervisning
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Skapat 04.05.2009 av Main.DataConverter
Uppdaterat 06.06.2017 av Import