skadestånd

skadestånd. Enligt skadeståndslagen av 1974 (upphävde 9:e kap. i 1889 års strafflag) är den som uppsåtligen eller av vållande orsakar annan skada skyldig att ersätta denna till dess fulla värde, såvida inte andra stadganden i lagen föreskriver annorlunda. Undantag från huvudregeln gäller bl.a. för skadevållare som inte fyllt 18 år eller som är sinnessjuk eller psykiskt efterbliven; i dessa fall skall skadevållaren ersätta skadan i den mån det prövas skäligt. Jämkning av skadeståndet kan komma ifråga också om skadeståndsskyldigheten befinns oskäligt betungande med hänsyn till skadevållarens och den skadelidandes ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt.

Skadeståndslagen medförde en betydande skärpning av arbetsgivares och offentliga samfunds skadeståndsansvar. S. omfattar gottgörelse för person- och sakskada; beträffande personskada gäller ersättningsskyldighet även för lidande, som förorsakats genom brott mot frihet, ära el. hemfrid, eller annat dylikt brott. - Skadeståndslagen gäller i regel inte s. i kontraktsförhållande eller skadeståndsansvar, om vilket stadgas i flera andra lagar.