Simonsuuri, Kirsti

Simonsuuri, Kirsti Katariina (f. 26/12 1945 Helsingfors, d. 29/6 2019 Helisngfors), var litteraturforskare och författare. Hon disputerade 1977 i Cambridge på en avhandling om Homeros diktning. Simonsuuri var verksam bl.a. som biträdande professor i litteratur vid Uleåborgs universitet 1978-81, direktör för Finlands Atheninstitut 1995-98 och äldre forskare vid Finlands Akademi sedan 2000. Simonsuuri hörde till de mest internationellt inriktade finländska litteraturvetarna, som bekände sig till en europeisk kulturtradition med djupa rötter i den grekiska klassicismen. Hon sysslade mycket med Homeros, men hennes essäistik formades även till en analys av dagens intellektuella strömningar på kontinenten. Om hennes kunskaper i grekisk tradition vittnar Ihmiset ja jumalat (1994, sv. övers. Gudar och människor, 1999) och Akropolis (1999). Till den franska filosofen Simone Weil anknyter hon i Paholaispoika (1986). Därtill var Simonsuuri både lyriker och romanförfattare i en stor europeisk tradition. Bland hennes främsta skönlitterära verk märks diktsamlingarna Murattikaide (1980) och Euroopan ryöstö (1984) samt romanerna Miehen muotokuva (1992) och Eläintarhahuvila yhdeksän (2002). (T. Väyrynen, Odysseia Ouluun. K.S.:n Pohjoisen yökirjan viesti ja vastaanotto, 1999)

Hennes syster, fil.dr (1969) Marja S.-Sorsa (f. 1939), blev 1970 docent i genetik vid Helsingfors universitet. (Gustaf Widén)