Salpalinjen

Salpalinjen, officiellt Suomen salpa ("Finlands lås"), befästningskedja från 1940-44 som löper från Finska viken vid Fredrikshamn till Nellim i Ivalo, längd ca 1 200 km. S. är därmed världens längsta enhetliga befästningskedja och det största byggnadsprojektet genom tiderna i Finland.

Överbefälhavaren Gustaf Mannerheim gav 22/3 1940, nio dagar efter Moskvafreden, order om att den nya sydostgränsen skulle befästas på linjen Klamila-Luumäki. Till chef för befästningsarbetena utsågs generalmajor Edvard Hanell. Planeringsarbetena, både vid ritborden och i terrängen, sattes omedelbart i gång, men de försvårades i någon mån av bristen på sakkunniga officerare samt av den kvarliggande snön som delvis gav en skev bild av terrängförhållandena. Redan i maj förelåg en preliminär plan för samtliga befästningsarbeten som överbefälhavaren godkände 11/5 med smärre korrigeringar. Det var framför allt Mannerheim som drev på att linjen skulle byggas, medan flera av hans närmaste män (bl.a. överkvartermästaren A.F. Airo) var mindre entusiastiska till tanken.

Enligt planen skulle en befästningslinje dras från Finska viken till sjön Kivijärvi i Luumäki. På avsnittet Kivijärvi-Saimen-Pielinen skulle försvarsställningen koordineras med de naturliga vattenhindren och från Pielinen norrut, ända till Petsamo, skulle de viktigaste vägarna skyddas med fältbefästningsanläggningar och hinder.

De egentliga befästningsarbetena påbörjades redan i mars i Klamila strax ö. om Fredrikshamns centrum av en rikssvensk arbetsstyrka på 900 man, Svenska arbetskåren i Finland, som ansvarade för den sydligaste delen av Finlands nya huvudförsvarslinje och gjorde en utomordentligt betydelsefull insats i projektets initialskede. I maj inleddes arbetena på avsnittet Kivijärvi-Saimen och i augusti i n. Finland.

För de hårt ansträngda statsfinanserna var befästningsprojektet en ny och stor påfrestning, som krävde anslag på totalt ca 2,5 mrd mk, vilket i dagens mynt motsvarar ca 510 milj. €. På ansvarigt håll hade man dock blivit vis av skadan - befästningsarbetena hade försummats under mellankrigsdecennierna - och insåg att det var en nödvändig satsning. När det gällde finansieringen kom Sverige än en gång till bistånd. Den svenska andelen av hela projektet beräknades till ca 236 milj. mk (40 milj. €). När arbetsstyrkan var som störst i mars 1941 uppgick den till ca 35 000 man, antalet bilar var ca 1 000 och maskinerna - mest svenska - representerade ett värde av närmare 160 milj. mk (27,5 milj. €).

Byggnadsarbetena underlättades avsevärt av att man hade färska erfarenheter från vinterkriget, framförallt när det gällde placering, hållfasthet och kamouflering av eldnästena som jämte pansarhindren ingick i det första byggnadsskedet.

Som byggnadsmaterial användes i större utsträckning än tidigare betong. Innan fortsättningskriget började hade sammanlagt 427 betonganläggningar färdigställts, medan ca 500 var under arbete. Inom Kivijärvi-Saimenområdet byggdes dessutom 48 artilleriställningar av betong. Totalt 197 km pansarhinder av sten byggdes, vartill kom ytterligare 105 km halvfärdiga hinder.

I befästningsarbetena deltog även de trupper som var förlagda vid gränsen; deras uppgift var närmast att gräva skytte- och förbindelsegravar som färdigställdes till en längd av flera hundra kilometer.

På försommaren 1941 var huvudställningen mellan Finska viken och Saimen praktiskt taget färdigt utbyggd. Den var i stort sett sammanhängande och hade dessutom ett avsevärt djup. Bakom denna byggdes en bakre linje mellan Fredrikshamn och Taavetti som omfattade både hinder och skyddsrum. N. om Saimen hann man befästa de viktigaste sjöpassen och vägarna, medan däremot ödemarksavsnitten mellan Korpilax och Kuhmo var mer eller mindre obefästa.

Befästningsarbetena avstannade delvis i juni 1941, då en stor del av arbetskraften inkallades till repetitionsövningar inför det nya krigshotet, men fortsattes dock av befästningsbataljonerna vilkas uppgift närmast blev att röja skjutfält och bygga taggtrådshinder framför ställningarna.

Arbetena återupptogs i större skala efter det sovjetiska genombrottet på Karelska näset 10/6 1944. En vecka senare utgick från Högkvarteret order om att S. skulle iståndsättas och utvidgas. Mot slutet av sommaren uppgick arbetsstyrkan vid S. till ca 30 000 man. Verksamheten pågick därefter ända fram till senhösten, enligt en order av 24/9 1944 fick inga nya projekt påbörjas, men halvfärdiga kunde avslutas.

Sammanlagt färdigställdes 728 permanenta anläggningar, inemot tretusen fältbefästningar av trä, ca 350 km strids- och förbindelsegravar, 225 km stenhinder, m.m. Dessutom förbereddes ett system av dammar genom vilket man hade kunnat lägga stora områden s. om Salpausselkä under vatten.

S. kom aldrig att prövas i strid, men linjen bidrog uppenbarligen genom sin blotta existens till att Sovjetunionen 1944 avstod från att fortsätta sin offensiv. Medlemmar av kontrollkommissionen granskade sommaren 1945 avsnittet mellan Fredrikshamn och Luumäki och var påtagligt imponerade av vad de fick se. Intresset för S. vaknade på nytt på 1980-t., och idag har man gjort sträckor av denna länge mer eller mindre bortglömda försvarslinje till turistsevärdheter och utflyktsmål (se bl.a. Miehikkälä). (I. Länsivaara, Salpa-asema, sodan monumentti, 1994; J. Vahe, Suomen Salpa 1940-1944: Salpa-aseman tausta, rakentaminen ja vaikutukset Miehikkälässä, 2001)