Rintala, Paavo Olavi (f. 20/9 1930 Viborg, d. 8/8 1999 Kyrkslätt), författare. Rintala var en av sin generations främsta prosaister, som blev något av en moralisk samvetsröst i finsk litteratur. Uppväxten i en laestadiansk familj, teologiska studier och en djup påverkan av Leo Tolstojs tänkande kom att prägla Rintalas rika produktion. Han debuterade med Kuolleiden evankeliumi (1954), som behandlar Jesu lidande och död ur ett ögonvittnes perspektiv. Bibliska referenser skulle ständigt återkomma i författarskapet. Men Rintala etablerade sig också tidigt som samhällskritiker i romanerna Lakko (1956, sv. övers. Strejk, 1958) och Pikkuvirkamiehen kuolema (1959). Stark de-batt väckte hans attack mot Mannerheimmyten i trilogin Mummoni ja Mannerheim (1960), Mummoni ja marsalkka (1961) och Mummoni ja marskin tarinat (1962), (sv. övers. Mormor och Mannerheim, 1961-63), som 1980 utgavs i en samlingsvolym. Eldfängt debattämne blev också romanen Sissiluutnantti (1963, sv. övers. Fjärrpatrullen, 1964). Mot slutet av 1960-t. använde sig Rintala av en dokumenterande stil, där fakta och fiktion möttes i berättelser från krigsåren, bl.a. Sotilaiden äänet (1966, sv. övers. Soldaternas röster, 1967), Leningradin kohtalosinfonia (1968, sv. övers. Leningrads ödessymfoni 1969) och Napapiirin äänet (1969). Till krigsåren återvände han i de centrala prosaverken Nahkapeitturien linjalla I-II (1976, 1979) och Valehtelijan muistelmat (1982).
I hans senare diktning märks S:t Petersburgin salakuljetus (1987), med stark kritik mot det sovjetiska samhällssystemet som Rintala tidigare försvarat. En historisk roman med sällsam lyrisk intensitet är Minä, Grünewald (1990), som handlar om den tyske 1500-talsmålaren Mathias Grünewald. För den självbiografiska romanen Aika ja uni (1993) belönades Rintala med Runebergspriset. I raden av dramatiska verk märks Kunnianosoitus Johann Sebastian Bachille (1963) och Dostojevskin galleriat (1981). Rintala var 1969-84 ordförande för Fredskämparna i Finland och ledde Världsfredsrådet 1970. Inredningen från hans arbetsrum, med författarens egenhändigt snickrade möbler, donerades till stadsarkivet i Uleåborg och den museala interiören öppnades vintern 2006 för allmänheten. Rintala bodde i Uleåborg 1940-52. (P. Tarkka, Paavo Rintalan saarna ja seurakunta, 1966, sv. övers. En roman och dess publik, 1970; K. Ekholm, Paavo Rintala, dokumentaristi, 1988) (Gustaf Widén)
I hans senare diktning märks S:t Petersburgin salakuljetus (1987), med stark kritik mot det sovjetiska samhällssystemet som Rintala tidigare försvarat. En historisk roman med sällsam lyrisk intensitet är Minä, Grünewald (1990), som handlar om den tyske 1500-talsmålaren Mathias Grünewald. För den självbiografiska romanen Aika ja uni (1993) belönades Rintala med Runebergspriset. I raden av dramatiska verk märks Kunnianosoitus Johann Sebastian Bachille (1963) och Dostojevskin galleriat (1981). Rintala var 1969-84 ordförande för Fredskämparna i Finland och ledde Världsfredsrådet 1970. Inredningen från hans arbetsrum, med författarens egenhändigt snickrade möbler, donerades till stadsarkivet i Uleåborg och den museala interiören öppnades vintern 2006 för allmänheten. Rintala bodde i Uleåborg 1940-52. (P. Tarkka, Paavo Rintalan saarna ja seurakunta, 1966, sv. övers. En roman och dess publik, 1970; K. Ekholm, Paavo Rintala, dokumentaristi, 1988) (Gustaf Widén)
Rintala, Paavo. En produktiv författare som skrev romaner, skådespel, noveller och dikter. Hans sista arbete var librettot till operan Aika ja uni, som uruppfördes på operafestivalen i Nyslott ett år efter författarens död. Foto: Kustannusosakeyhtiö Otava, J.S. Kalliolahti.