Pakaslahti, Aaro Antti (f. 7/6 1903 Uleåborg, d. 20/5 1969 Madrid), diplomat, fil.dr 1936. P. gjorde en uppmärksammad, om än omstridd insats som chef för utrikesministeriets politiska avdelning 1939-41. Han motsatte sig förslaget att Finland skulle inleda fredsförhandlingar med Sovjetunionen 1940; han ville att man skulle invänta den utlovade hjälpen från västmakterna. P. antecknade sin avvikande mening till protokollet vid ett regeringsmöte, men detta var för ögonblicket inget hinder för hans karriär.
P. var ministeriets högsta tjänsteman, statssekreterare 1941-43. Han tog emot uppdraget att bli sändebud vid den av tyskarna upprättade Vichyregimen i Frankrike 1943-44, vilket blev hans olycka för en lång tid. Det blåste nya vindar i Finland, och P. hörde till de "samarbetsmän" som råkade i onåd. Efter Pétainregimens fall försattes han i disponibilitet och pensionerades 1946 vid 43 års ålder. Det pågick en dragkamp i kulisserna om att P. skulle återanställas; både Urho Kekkonen och Sakari Tuomioja gjorde framställningar till president Paasikivi, som blankt vägrade. Först i och med valet av Kekkonen till president 1956 öppnades vägen tillbaka till karriären för P. Han var ambassadör i New Delhi 1956-59, i Ankara 1959-66 och i Madrid från 1966 till sin död 1969.
P. var redan under studieåren vid Helsingfors universitet känd som en anhängare av äktfinskheten och medlem av AKS. Han hade som 16-åring deltagit i Aunusexpeditionen och sårats i striderna. Han var 1926-27 chefredaktör för Ylioppilaslehti samt 1927-28 ordförande för studentkåren och sekreterare för Suomalaisuuden liitto. Han anställdes vid samma tid vid utrikesministeriet och blev snart stationerad både i London och Berlin. Efter att ha doktorerat 1936 gjorde han en snabb karriär i hemlandet. Utgav verket Suomen politiikka maailmansodassa (2 bd, 1933-34) och det postuma Talvisodan poliittinen näytelmä (1970). (Suomalainen diplomaatti, red. A. Mansala/J. Suomi, 2003)
P. var ministeriets högsta tjänsteman, statssekreterare 1941-43. Han tog emot uppdraget att bli sändebud vid den av tyskarna upprättade Vichyregimen i Frankrike 1943-44, vilket blev hans olycka för en lång tid. Det blåste nya vindar i Finland, och P. hörde till de "samarbetsmän" som råkade i onåd. Efter Pétainregimens fall försattes han i disponibilitet och pensionerades 1946 vid 43 års ålder. Det pågick en dragkamp i kulisserna om att P. skulle återanställas; både Urho Kekkonen och Sakari Tuomioja gjorde framställningar till president Paasikivi, som blankt vägrade. Först i och med valet av Kekkonen till president 1956 öppnades vägen tillbaka till karriären för P. Han var ambassadör i New Delhi 1956-59, i Ankara 1959-66 och i Madrid från 1966 till sin död 1969.
P. var redan under studieåren vid Helsingfors universitet känd som en anhängare av äktfinskheten och medlem av AKS. Han hade som 16-åring deltagit i Aunusexpeditionen och sårats i striderna. Han var 1926-27 chefredaktör för Ylioppilaslehti samt 1927-28 ordförande för studentkåren och sekreterare för Suomalaisuuden liitto. Han anställdes vid samma tid vid utrikesministeriet och blev snart stationerad både i London och Berlin. Efter att ha doktorerat 1936 gjorde han en snabb karriär i hemlandet. Utgav verket Suomen politiikka maailmansodassa (2 bd, 1933-34) och det postuma Talvisodan poliittinen näytelmä (1970). (Suomalainen diplomaatti, red. A. Mansala/J. Suomi, 2003)