Olsoni (-Kurtén), Kristin (f. 14/2 1937 Hfrs), regissör och teaterchef, dotter till Eric O. Hon genomgick 1954-56 Svenska teaterns elevskola och var därefter bl.a. 1961-64 chef för Skolteatern samt 1966-73 rektor för Svenska teaterskolan. Åren 1964-73 hade hon olika regiuppdrag på Svenska teatern och verkade 1974-82, tillsammans med maken Martin Kurtén, som chef för Wasa teater, vilken under denna tid utvecklades till en välfungerande regionteater. Efter Wasaperioden regisserade O. bl.a. på olika håll i Norden. Berömd blev hennes Jotuniregi När man har känslor på Stockholms stadsteater med Stina Ekblad och Birgitta Ulfsson; succén gästade Svenska teatern 1984. Omtalad blev också hennes uppsättning av Undsets Kristin Lavransdotter i Norge. För Lilla teatern regisserade hon två av sina bästa uppsättningar, Främlingarna till Joakim Groths text (1986) och Ellen L. efter Carola Sandbackas roman (1996).
Det var emellertid Klockriketeatern, som grundades inspirerad av Harry Martinssons Vägen till Klockrike, som blev hennes och Martin Kurténs verkliga skötebarn. De två eldsjälarna fann äntligen ett eget forum för sin humanism och sitt samhällsengagemang, och de byggde upp en stimulerande, debattglad teater med egen profil. O. regisserade som första pjäs 1991 det nämnda stycket av Martinson, 1995 Neil Simons dråpliga skrattbomb Nysningen efter Tjechov, 1995 Steve Tesichs Stjärnhimlen över oss, 1996 Snurra min jord, 1997 Fugards Dalens sånger, 1999 storsatsningen Det kommer aldrig att ske och 1999 Christer Kihlmans civilisationskritik Svaret är nej. Om månen, finlandssvenskarna och alla de andra till text av Lars Huldén (2001) blev en av de stora succéerna, Jeff Barons Mr Green får besök (2003) och slutligen 10-årsjubileumspjäsen, Martinsons Under katalpaträdet fick överlag ett positivt mottagande, liksom presentationen av en rad nordiska nobelprisförfattare i pjäsform. (Margita Andergård)
Det var emellertid Klockriketeatern, som grundades inspirerad av Harry Martinssons Vägen till Klockrike, som blev hennes och Martin Kurténs verkliga skötebarn. De två eldsjälarna fann äntligen ett eget forum för sin humanism och sitt samhällsengagemang, och de byggde upp en stimulerande, debattglad teater med egen profil. O. regisserade som första pjäs 1991 det nämnda stycket av Martinson, 1995 Neil Simons dråpliga skrattbomb Nysningen efter Tjechov, 1995 Steve Tesichs Stjärnhimlen över oss, 1996 Snurra min jord, 1997 Fugards Dalens sånger, 1999 storsatsningen Det kommer aldrig att ske och 1999 Christer Kihlmans civilisationskritik Svaret är nej. Om månen, finlandssvenskarna och alla de andra till text av Lars Huldén (2001) blev en av de stora succéerna, Jeff Barons Mr Green får besök (2003) och slutligen 10-årsjubileumspjäsen, Martinsons Under katalpaträdet fick överlag ett positivt mottagande, liksom presentationen av en rad nordiska nobelprisförfattare i pjäsform. (Margita Andergård)